Staden

Jag cyklade genom mitt Borlänge. Jag skulle till musikaffären nere på stan, kolla på lite mickar och bara hänga där. Efter gick jag vidare till peace & love caféet. Dem gör den godaste kladdkakan i hela stan och bara stället gör en lugn, lättad och avslappnad. Jag satt där och filosoferade. Egentid. Jag skrev ett blogginlägg. I huvudet. Varenda tanke. Varenda uppfattning av min stad som hade susat genom huvudet lika fort som jag susade på min cykel.

Jo jag cyklade fel. Ja. Inte fel som i att jag åkte vilse. Jag hittade bara inte vägen som skulle vara där. Som jag trodde fanns där. Där var bara bron som bara kan användas av fotgängare då det är trappor. Och där stod jag med min cykel. ”Hur tusan kan man cykla fel i Borlänge?” Jag vet inte. Varenda gata borde jag kunna efter min livslängd på denna plats, mitt lokalsinne är väll inte det bästa. Jag tittade mig runt. Åkte 20 meter till. Och hittade en tunnel. Jag hade aldrig sett den förr. Aldrig. Det var det som gjorde den så speciell. Staden som är så liten, som ingen känner till blev spännande. Vad är det mer som jag inte känner till? Tunneln ledde till andra delen av staden. Jag kom till musikaffären. Gick till Caféet. Filosoferade mig långt bort, någonstans mellan solen och månen, himmelen och jorden och dagdrömmar och verklighet. Kollade ut genom panoramafönstren. Såg staden med dem grå väggarna. Med borttvättat klotter som bleknat och sliten väggfärg. Tänker på festivalen. Som på sommrarna ger oss sådan glädje med musiken. Festivalen med samma namn som caféet. Peace and love.

Jag åkte även genom stan härom dagen igenom igen. En annan del för den här gången åkte jag bil. Jag upptäckte en affär. Den säljer vinylskivor och CD-skivor. Aldrig sätt butiken förut. Det känns som om jag blundat. Inte sett allt. Glömt bort att öppna ögonen för världen. Varit instängd. När det har blivit värre nu, men sedan blir bättre senare. Nu har jag bara upptäck. Öppnat ögonen som blundat som en sköld. För jag vill inte ha mer att tänka på. Det har ju inte fungerat. En fallen försvarsarme i mitt egna krig. Men det är tvärt om. Det får mig att kunna se allt på ett annat vis, ur ett perspektiv. Det får mig att kunna plocka undan alla mina huvudbryn vägen ett tag.

Min stad. Du får mig att öppna ögonen. Se det vackra i det lilla och upptäcka något i det mest välkända platserna.

Borlänge.

Mix

Gjorde en mix idag. Min egna. Blev väldigt bra. Jag använde AKAI IMPC. Den är en halvminut lång. Och jag blev inspirerad då jag kollat på ett program som handlade om elektronsikmusik.

Den är uppe på min soundcloud. Följ mig gärna!

 

Minnas #blogg100

Så. idag. Min längd har känts som en jävla förbannelse som man får leva med. Insett att den ny veckan börjar imorgon.

Men jag har också varit på avslutningsfest. Jag har ätit glass, pratat med mina vänner, skrattat ihjäl mig åt humor och pratat oxford-english. Gänget hade roligt. Vi fick diplom. Och det här kommer jag minnas föralltid. Musikalen Annie.

Tänka sig va? Att det redan har gått 6 månader sedan första repet. Det känns inte riktigt klokt. Och tiden har gått så fort. Jag kommer sakna det. Och minnas det som starten, som senare fick mig att börja med teater. Det är underbart.

Tack

Var du än befinner dig #blogg100 #84

”Vart du än befinner dig, där finns jag. Jag kommer hjälpa dig upp från marken om du ramlar och jag kommer låta dig gråta tills du inte har några tårar kvar. Jag kommer ge dig mina armar att hjälpa dig upp med, jag kommer låta dig skrika på mig om du känner för det.

Jag kommer alltid finnas där. Det lovar jag dig. Och vi ska le. skratta och gråta tillsammans. Jag finns här, och det lovar jag dig.

Jag kommer hålla mig stark, starkare än en klippa för dig och jag kommer stå rakt. Jag kommer finnas där, genom år. Och jag kommer vara er vän, dotter, släkting, kusin, tokstolle, bekant osv. För du, ni dom eller alla, detta är till er och jag finns där.”

Denna text är till er. Ni, allihopa, varende en. Om ni inte änns vet vem jag är och klickat er in här på något sätt. Eller er som jag har träffat, eller mina vänner.

Till mina underbara kusiner som är 2,5 år respektive 11 månader i sin ålder, er kommer jag alltid finnas där och leka och busa. Jag kommer lyssna på er, och finnas där. Och så vill jag hemskt gärna höra erat västeråsmål.

Denna text är också till mina föräldrar, för att ni finns där och är starka för mig, när jag inte lyckats. Och för att ni övertalade mig om att det inte fanns mumier eller spöken. Och att ni bara har varit där och kramat mig.

Och till alla mina underbara vänner, som får mig att skratta. Och för att ni är där. Stöttar mig och gör skolan lättare.

Och till min bror. Som jag bråkar om speldatorn med men som jag också ser upp till. Jag lyssnar när han spelar gitarr, och spelar som ett proffs. Eller att han har höga piano skills. Och även till min katt. Som jamar sådär gulligt när hon vill ut eller ha mat, och som ser när man har en dålig dag och kommer och muntrar upp en.

Och till er. Som jag sa i början. Allihopa. Tack så hemskt mycket. För allt, om ni så stått i en kassa på musikaffärn eller bara gett mig ett leende på stan. Ni är där allihopa. Imorgon ska jag le till alla jag möter. För er.

Kram, och tack för att ni finns och gör min dag.

But i still haven’t found what i looking for #blogg100 #83

U2 spelas i mina hörlurar. I Still Haven’t Found What I Looking For. Mina föräldrar har lyssnat på dessa i åratal. När maten lagas på fredagskvällar och spotify är på är det U2 som brukar spelas. Man uttrycker ett ”WOW!” och frågar vilka som spelar. Någon gång har jag sett på en dokumentär om bandet med min far. Sedan dess har jag lyssnat på dem då och då. Det har som en egen genre, och lyckas spela musiken på ett ovanligt sett, låtarna känns äkta. Riktigt äkta. Det märks att dem har spelat länge. Och att dem fortfarande spelar är mer fantastiskt. Och, hur ofta har ni hört en ungdom prata om U2?

Genrer. Jag kan lyssna på allt och välkomnar allt in i mina (egentligen pappas) orangea hörlurar. Indie har under dem senaste månaderna varit mitt liv. radical face, Sigúr rós och Bon iver, Birdy. Jag har en blandad smak, men musiken måste vara äkta, inspelade med kärlek och tagit sig den tid den behöver, texten ska betyda något. Sedan är jag fast. Och lyssnar sönder låtarna.

Nu blev det rock, eller snarare alternativt eller indie. Det är mycket Johnossi, The verve med sin ”Bitter sweet symphony” och Oasis, U2. Allting blandar jag. När jag känner för att lyssna, lyssnar jag på detta.

Jag lyssnar på pop också, men det är sällan, för det är inte jag. And thats it.

Allas musiksmak är annorlunda. För mig betyder musik så mycket. Musik är liksom mitt allt, för det är ju det jag håller på med. Det är liksom jag, för det är en del jag har tagit vara på, för att jag har fått dem möjligheterna. Jag är inte den bästa på att öva, jag övar på tok för lite. Det kan kännas omöjligt att lära sig dem där pianonoterna som jag svär åt. Allt kan kännas omöjligt, men jag har spelat instrument i 5 och ett halvt år (halva min livslängd, alltså halva mitt liv). Jag gav inte upp efter en månad då jag tyckt att det blev för många läxor. Nej då, jag fortsatte. Och här står jag idag. Jag har lärt mig. Den kunskapen kommer jag bära med mig. Komma ihåg. Min pappa brukar säga att ”musiken räddade honom från sporten”. Jadu. Sådan far sådan son och dotter? Sant.