Tack #blogg100 #72

Nu var den sista föreställningen slut. Nu finns det inga fler, och det känns som om man fortfarande ska dit imorgon.

Det var en massa gråt. Vi har alla repat så länge och nu var allt gjort. Och man har träffat en massa nya vänner. Allt detta och nu var det den sista föreställningen klar.

Sedan var det en massa kramar. Det var svårt att sluta kramas för det kändes tomt. Och det fanns aldrig någon sista kram för man ville bara kramas igen. Och det var sorgligt. Fruktansvärt sorgligt ju.

Men tack igen. Tusen, tusen tack. För denna möjlighet och för denna resa. Tusen, tusen tack. : )

Leave a Reply