Ta av masken, för maskeraden är slut nu

Vart jag än går ser jag människor som döljer sig själva, sina personligheter och sin själ. De är så rädda för vad människor ska tycka om en.

Jag är rädd. Att jag är för lång, speciellt det, är för knäpp, har min tokiga personlighet, min knäppa humor och mitt breda ordförråd. Jag är rädd att jag ska skrämma iväg folk. Med det att jag är usel på matte, bra på svenska och engelska. Det faktum att jag spenderar 3 dagar i veckan på musikskolan eller att jag bär med mig en fiol. Jag är rädd att jag ska såra någon för att jag inte passar in.

Jag är så rädd. Att någon ska säga saker till mig. Att någon ska prata om mig bakom min rygg, peka ut mina brister och få mig att bli mer osäker.

Jag är så rädd för detta. Jag är rädd för att förändras. Att mitt ständiga sökande efter vem jag är ska förändra mig, att det ska ändra min syn på världen. För vem är jag? Vem är jag egentligen?

Men jag ska försöka var mig själv. Ta av min mask, som har suttit på alldeles för länge och döljt mig. Maskeraden är slut nu. Jag ska börja använda min kjol i garderoben som jag varje morgon överväger att ta på mig men jag är rädd för vad människor ska tycka om den.

Men jag vill börja nu. Börja vara jag. Jag ska ta av mig min mask. Den masken som har tryckt ner mig. För jag är trött på att inte vara jag.

Men jag är jag, med min musik, med mitt ordförråd, med min usla matte och min knäppa humor.

Osäkerheten känner vi. Men ska vi inte börja vara vi nu? Ska vi inte ta av oss maskarna och vara oss? Och visa oss, säga våra åsikter och att inte låta någon trycka ner oss.
the fog

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *