Skillnaden mellan oss är att du är du och jag är jag. #blogg100 #77

Jag har klurat mycket på det här inlägget. Flera dagar faktiskt. Men när jag väl skulle skriva det försvann varenda tanke och planering. Som sand som rinner ur handen.

Skillnaden mellan oss är att du är en som inte funnits hela mitt liv. Inte varit jag. Bara smält in i mitt huvud och blivit jag. En annan jag. Ledsnare, lågare. Ledsnare. Ledsnare. Tryckt undan allt annat. Och styrt allt. Lämnat allt som en spökstad. En öde själ. Det gör ont, fysiskt, men ändå finns du bara i mitt huvud.

Jag har döljt dig. Lyckats trycka bort dig under ett falskt leende. Tryckt bort dig. Föst undan det, men sedan bara ramlat så fort man kommer innanför en dörr. En ständig känsla. Som finns där som ett hölje. Ett hölje av mörker. Ibland blir det ljusare. Då känner jag en lättnad och glädje. Men sedan kommer du tillbaka och lämnar mig kvar. Ännu mer sårad. Ledsam. Låg. Ledsam. Ledsammare.

Jag har slösat en jävla massa tårar för dig, min fiende. Du startar alltid krig. Ska alltid, alltid vinna. Och jag låter dig vinna. För jag orkar inte springa mer. Jag orkar inte klättra upp för dessa väggar. Det finns inget att greppa tag i. Väggarna är som mörk marmor och slät. Så det går inte att klättra.

Jag får hjälp. Så väggarna kommer raseras. Tillslut tillräckligt för att jag ska lyckas kravla mig ut.

”Det ingen ser…” Ingen ser. Inte som jag vet. För jag döljer det. Trycker det så långt bort från mitt ansikte som möjligt. Så det som döljs ses inte. Bakom lager av falskt.

Dåså. Jag mår inte bra. Jag ska få bort det en dag. Dra ner väggarna av marmor. Rasera berg. Du ska försvinna, mitt mörker. Jag kommer inte sakna dig. Du har bara raserat mig. Så nu är det min tur.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *