Midsommar.

deeped och hans kamera

Pappa

midsommar

 

Det var min midsommar. Jag har inte bloggat på ett tag, ledsen för det. Jag ska heller inte säga att jag ska bättra mig. För när jag säger att jag ska blogga mera så blir det sällan så. Men uppdateringen har inte varit den bästa, jag har kanske inte haft tillgång till mina bilder, inte haft några bilder, ingen inspiration till att skriva något djupt, och så får det vara. Det är förmodligen (och förhoppningsvis) bara en tillfällig bloggtorka.

Hej på er, ses senare i veckan.

Sommarlovet

Vintage style

 

Gammal bild men nyredigerad. 

Idag var det skolavslutning. Jag trodde det skulle kännas bättre. Som en skillnad. Men faktiskt inte.

Men det är sommarlov i alla fall. 10 veckor av totalt lugn. 10 veckor. Imorgon tänkte jag bara ta det lugnt, sova ut, och bara slappna av. Kanske fota, förmodligen videoblogga. Bara ta det chill.

Sista dagen nu Amanda, försök

Hey

 

Imorse vaknade jag tidigt, och snoozade inte änns någon gång. Jag vaknade tidigt, med ett leende. Men varför log jag? För aldrig mer ångest.

Idag är sista dagen i skolan. Sen är det sommarlov. 10 veckors ledighet. Efter det börjar jag en ny skola, och jag byter av personliga skäl och på grund av mig. För att slippa mina tårar på morgonen osv. Så det hjälper inte att tro att jag är sur. För det är jag inte. Men jag kommer sakna alla så sjukt mycket.

Anledningarna är många. Det beror på saker som hänt med mig och mina känslor och mitt mående. Och jag byter inte pga. något eller någon. Idag är det sista dagen. Sen är det sommarlov.

Vart har jag tagit vägen?

OutfitNationaldagHelloOutfitoutfit

 

Skjorta: Bikbok (supererbjudande två för 79 kr finns i fler färger)

Skjorts: Bikbok

Brills: Gina tricot

Converse: Okänd butik i New York

Goddagens! Här har det en än gång stått stilla under en längre tid. Jag har inte haft tid och varit så trött på senaste tiden. Det har inte passat sig att blogga. Men frukta icke! Det är nu 4 dagar kvar sen är jag fri som en fågel i nästan 10 veckor och då kommer jag fokusera mera på bloggen och dess uppbyggnad.

Jag och min brittisk-australiensk-amerikanska (och en hel del svenska i uttalet) accent har börjat vlogga. Väldigt pinsamt då min accent töntar till allting. Men det var värt ett försök och jag ska strax gå och spela in en till vlogg. Det var kul och att nå människor i hela världen genom att prata engelska, känns också kul.

Så, fram tills på torsdag ska jag försöka blogga så mycket jag kan. Men sen så. Sommarlov.

 

Allting som korsade mitt huvud. Klockan 1 och klockan 5.


klockan 1

Det blir varmare ute nu. Igår var det 27 grader varmt, jag klagade inte. För jag har frysit hela vintern.

Den första Juni. Min hud luktar sol. Jag fryser fortfarande, det är snarare rysningar för jag känner hur solen värmer mina axlar.

Det kommer kyliga briser. Rabarberna växer redan. Och vi skördade dem igår. Jag är så trött, för min vecka har varit så intensiv att jag är förvånad att jag inte har brutit ihop totalt. Men i all stress har det varit så har jag spelat musik.

Nu mina vänner. Nu är sommaren här. Vi ska tacka att solen värmer oss, vi ska tro på våra önskningar,vi ska asgarva åt allt, se hur vi under sommaren förändras till det bättre förhoppningsvis. Skolavslutningen närmar sig med stormsteg. Ta vara på dem här sista dagarna av årskursen. Jag ska. Vi ska leva för stunden men också tänka framåt. Yolo men ändå inte. Vi ska leva när vi är unga. Var sig du är 45 eller 12. Vi är alla unga.

klockan 5

Ung och dum? Käften. Jag är ung men inte dum. Skolavslutningen närmar sig med stormsteg. Rädsla, okänt. Usch dessa känslor. Bina flyger runt om mig. Men jag springer inte iväg.

Bon iver spelas i hörlurarna. Jag fryser igen. Solen försvann och himlen är nu grå. Jag är rädd att den kommer vara det ständigt igen som i vintras. Usch dessa rädslor. Min kropp känns trött och sliten. Mitt huvud tomt och ensamt utan en massa funderingar. Mitt självförtroende känns mer lågt än vanligt idag. Usch dessa känslor. Bort. Flyg iväg. Med det där biet. Med den där vinden. Med de där sista dagarna i årskursen.

Jag började fundera på de och dem. Insåg att jag alltid har skrivit fel.
Tack och hej. De och dem, vilka som helst. Subjekt, objekt, om det blir fel är det så. Jag slutar inte blogga för det. Säg till. Förklara gärna också.

Nu blev det sommar och 24 grader varmt. Si si. Jag ska läsa franska i höst. Bonjour.

Dags att börja andas.

Alla tankar som korsade mitt huvud. Det verkar onödigt. Men testa så får du se.
Jag blev även väldigt frustrerad, och bara ledsen. Jag behövde skriva lite. Tack.

Peace and love forever.

Första gången jag gick på festivalen var för 3 år sedan, Jag förundrades över den fantastiska musiken och såg nya artister. Jag var ganska liten då, men jag minns i alla fall.

Året efter kunde jag tyvärr inte gå för jag var i Västerås den veckan. Vilket var synd för det verkar ha varit ett väldigt bra år. Mamma och pappa berättade att dem varit på Kent och en massa annat och att det hade varit sjukt bra musik som spelades överallt. Och sedan gick jag förra året. Det var dem bästa dagarna på hela sommarlovet. Dem bästa dagarna någonsin faktiskt. Jag var på Kent, vilket var den bästa konserten under alla dessa dagar. Det spöregnade hela konserten, men som bara gav mera effekt. Och att så många trotsat regnet för att gå på den här konserten. Det är helt fantastiskt. Jag var också på Laleh, också en av dem bästa som konserterna. Det finns inte ord nog att beskriva den konserten. För det var sån anda. Sådan fantastisk anda.

Och det är själva grejen. Stämningen är den mest fantastiska på det stället. All musik och gemenskapen som bara strålar. Borlänge är som en egen sol dem här dagarna. Och fantastiskt är fortfarande en underdrift av vad det är. Jag är grymt tacksam för att jag fick gå dem här åren. Och jag älskar den här festivalen. Och det är tråkigt att det inte blir i år. Men så är det helt enkelt.

Jag skrev på en namninsamling. Jag vet inte varför. Jag visste att det inte kunde rädda festivalen egentligen. Jag tog bara ett snabbt beslut och funderade inte så mycket. Jag kände något slags hopp. Jag vet inte. Jag tyckte att jag bara ville göra något. Och jag vet faktiskt inte. Ni vet när man känner att man bara… liksom.. (gaaahhh vad svårt att förklara!!). Jag skrev på. Så är fallet. Men jag ville bara ha lite hopp, jag har haft dåligt med hopp på senaste tiden om allt. Jag fick lite hopp. Kanske onödigt. Men jag har för mig att något år var sloganen tro, hopp och kärlek men jag minns kanske fel. Jag tolkade insamlingen på fel sätt. Jag ville bara ”försöka”. Men nästan alla i min vänskapskrets skrev på den också.

Men jag ville bara skänka en massa  kärlek till er som arbetat med det här, Jesper som startat det för 15 år sedan. Jag vill ge er en stor kram som tack, och jag förstår att det var riktigt svårt med det här beslutet. Men jag ger er ändå en kram, skänker er all fred och kärlek och tackar än en gång för dem här åren.

Peace and love lever vidare. Och ni har förändrat, Borlänge, och Dalarna. Och världen.

Flower power my dear, flower power.

Flower powerFlower powerFlower powerFlower power

 

Canon eos 600D + 50mm

Nu har det stått stilla här ett tag. Sedan #blogg100 tog slut har jag tagit en paus för att pusta ut lite. But not anymore.

Jag stack ut och fotade idag. Jag gick runt i kvarteret och fotade alla träd och syrener jag ser. Grannarna har ett körsbärsträd som jag lånade. Jag tog 50mm objektivet och drog ner bländaravtalet. Blev väldigt bra bilder och jag har ett nytt favoritobjektiv.

Jag tänkte hur som helst försöka ta tag i det här med bloggen nu. Den kommande veckan har jag fullt upp. Musikskolans vecka och en massa teaterrep. Sen är det dem sista veckorna i skolan så en massa måste hinna bli färdigt. Har en bok som jag måste läsa cirka 100 sidor i tills nu i veckan  och så måste jag välja en sång som jag ska sjunga på en uppspelning. Kommer kanske inte bli mina långa postningar. För dem har jag faktiskt ingen tid att skriva. Men det kommer blogginlägg.

Ses imorgon.

Men ögonen är vackra.

ögonPå detta foto vet jag att jag har onoppade ögonbryn. Jag vet att jag har finnar, blämmor och fläckar vid och ovanför näsbenet. Jag ser trött ut. Det är jag. Men jag bryr mig inte.

Idag har allt varit upp och ner. Mitt mörker har varit där och tryckt ner mig och ibland lättat och sedan blivit svårare. Allt har varit tungt som ett betongblock och att andetagen har fastnat i halsen. Men när det har blivit ljusare har jag faktiskt gett ifrån mig ett leende då och då. Men nu är mitt betongblock här. Och det får jag leva med tills min sten försvinner och det mörka och svarta tonar upp sig till ljusgrått.