The Blog

  The Blog                                         written 4/10-13

This is a school project there we was asked to write a text about our selfs. I chose to change the task a little bit and post this on my blog and send my teacher the link. Let’s start.

My name is Amanda. I’m almost 12 years old and my birthday is on the 10th of November. My birthday is only one month and six days away now, i’m not really excited, i haven’t been excited about my birthday for 2 years. You know that happy, expectant, sparkling feeling in your tummy, when you thought it was hard to fall asleep and you did always woke up like 3 times because you were SO excited, and you just pretended to sleep when your parents came into your room and sang “Happy birthday”. I miss that feeling and those expectations.

I live in the pretty small town Borlänge in Sweden, I live here with my mom and dad, my brother and cat. My brothers name is Villiam, he is 2 years older than me and my cat is called Yoda. My mothers and fathers name is Jenny and Niclas. We live in a red house, it’s cozy and home friendly, not too warm or cold in the colours, it’s just perfect and I like it. My room is big. Trough my window I can see a beautiful meadow, at the fall the meadow is filled with mist on the mornings.

My room got a white wall with black flowers, a bed and a bookshelf, I don’t have any books in the shelf, only books i’ve already read. All of my books are on the table next to my bed, because I read a lot.

My grandparents, uncle and cousins and their mom lives in Västerås. My cousins are 3 and 1 years old and they mean everything to me, they always cheer me up and they are like little sisters to me. They always makes me smile. And when i have a bad day, i always think of them and it gets easier to go throught the day.

I’m tall for my age, and always get comments about it. Nobody believes me when I tell them my age. I don’t think it’s fun, people always comment how i look and that makes me feel very insecure about my body and height and i’ve got very bad self-confidence and had so long i can remember. But I am tall, and I can’t do anything to change that. I haven’t chosen to be tall. That is just who I am.

At the weeks I got a long schedule. I’m busy everyday with my three instruments and two orchestras. My friends often asks me how I can handle all my sparetime activites and the school at the same time. I’ve got no idea, but I think that if you’re really love to do something, in my case play music, you can do that everyday in the week. Because that is what you’re burning for and that’s what you want to do.

Like i said before, I read a lot, I’ve read the twilight-serie like 2 times now and the hunger games is my favorite-serie. I’m at the 4th Harry Potter book now and i started to read my grandmothers old english version of Alice in wonderland but haven’t had time to continue.

I love to write. I think that you can explain and express so much in a text. Because who would I be if I didn’t know how to write this? Who would I be if I couldn’t read? I think I would be lost. It wasn’t that hard to write in english, it was like writing in Swedish actually. It was fun and a challenging, I liked it.

Jag ska finna melodin någon dag. Antar jag.

Jag har inte skrivit någonting sedan 18:de juli. Det är nästan en månad sedan. Jag har sju oavslutade utkast som har blivit fel. Det blir inte lika bra som DET inlägget. Jag kommer inte kunna mäta mig med det. Det kommer aldrig bli lika bra.

När jag postade ”Att vara eller vilja vara vuxen är inget brott” Brann jag för det. Jag hade min åsikt om det hela och ville nå ut med mitt tycke. Det fick blandade reaktioner men inlägget har delats, kommenterats och gillats 667 gånger på Facebook, det har twittrats och retweetats 55 gånger. Vad ska jag göra efter det här? Jag kommer aldrig kunna nå högre. Jag har skrivit mina blogginlägg med tvivel. Det var hårt, för jag visste inte vad jag skulle göra. Jag ville skriva något bra. Redan dagen efter satt jag mig vid datorn med fingrarna i beredskap om inspirationen skulle börja flöda. Men det gick inte.

Blogginlägget lästes av närmare 4447 människor. Det var så många visningar jag fick på bloggen inom dem närmsta dagarna. Jag minns hur glad jag var, jag var så stolt över mig själv. Det var en ny känsla. Jag kände att jag gjort förändring, det kändes bra.

Men sen då? Hur ska jag fortsätta efter det här? Jag är inte den bästa på att hitta debatter, jag är inte bra på att finna ord. Jag vet inte vad jag ska skriva. Jag vet inte vad jag ska säga. Jag har varit rädd att säga mina åsikter för omvärlden och tystas lätt. Om någon säger att jag har fel så har jag fel. Jag gick emot det. Jag var stolt. Men nu är jag rädd igen. Hur ska jag lyckas säga vad jag tycker igen?

Dem senaste dagarna har jag jobbat med en låt. Jag har skrivit djupt, försökt finna melodin. Jag är rädd att jag aldrig ska lyckas. Att texten ska bara vara kvar i skrivblocket som var menat att ha i skolan. Tänk om jag aldrig hittar ackorden. Den måste bli fulländad. Jag vill det. Om jag så måste skriva dag som natt. Jag ska hitta melodin. Jag ska hitta orden. Jag ska hitta mig själv.

”We are locked in our own heart. We have to breaking through those walls. Let’s go Embark.”

Ett citat ur min låt.

Jag har förändrats. Sommarlovet har gjort mig gott. Jag har hittat flera delar av mig själv. Jag är säkrare. Jag har en bit kvar. Men jag tror det vänder nu. Jag är inte i skuggorna längre. Mörkret skingras. Om det bara är för stunden, så är jag glad för det också.

Jag är så tacksam för allt. För att blogginlägget blev uppmärksammat och omtyckt. Att mitt sommarlov har förändrat mig. Att jag har möjligheten att skriva här.

Här är jag. Och för tio veckor sen skulle jag aldrig kunna lägga upp en så här bild. Nu är det min profilbild.

Vem är jag?

Att vara eller vilja vara vuxen är inget brott.

Efter den stora debatten om BH:ar för barn efter en krönika av Frida Boisen på GT/Expressen drar jag mig in. Jag blev förbannad. Om du efter att ha läst 3 rader slutar läsa och hoppar direkt till kommentarsfältet och skriver ”att jag är för ung för att förstå”. Fine. Men åldern ger mig ingen rättvisa.

Jag ska om 4 veckor börja 6:an. Döm mig inte för min ålder snälla. Tryck inte på tillbaka knappen eller krysset för att stänga fliken för att gå tillbaka till facebook eller twitter. Jag tänker tillbaka på min skolgång i den lilla skolan som jag fram tills nu har gått i sedan jag var 5 år. Jag minns att när jag gick i andra klass var jag längst av alla, det kunde jag inte göra något åt, jag har det påbråt helt enkelt. Jag var annorlunda, och det fick man inte vara. Redan när man var 3-4 år ville vi bli vuxna, gå på skolbal,ha på oss fina klänningar och finna den där ”drömprinsen”. Vi hade ju sett på Askungen och Törnrosa. Ett tonårsliv och ett vuxenliv verkade vara så glamoröst och underbart, det verkade vara en saga.

I första eller andra klass, så började en i klassen använda deodorant efter gymnastiken. Det var för att man ville se hur dem andra reagerade och för att man ville vara vuxen och dem andra barn. Även fast vi alla var lika gamla. Det fanns en viss makt i att få vara vuxen, att få bestämma själv. Efter det började fler och fler använda det, jag vet inte hur dem lyckades övertala sina föräldrar att köpa en deo, för jag lyckades då inte. Det var en poppis grej. Alla trodde då att det var för att vara vuxen och populär, inte för att hålla en fräsch under dagen. Populariteten inom deon dog ut efter någon månad. Under sommarlovet började det hända saker med mig, jag hade ett tag använt topp, mer för att känna mig vuxen men nu var det för att jag var öm och det gjorde ont och jag började växa med raketfart uppåt. Fine. Mamma köpte mer toppar åt mig eller det som de ”vuxna” säger i artiklarna ”behåar för barn” eller ”short top”. Haha. Dem har ingen push upp alls, dem hjälper ingenting egentligen. Det är bara en trygghet man har.

Och att det var en popularitets grej, det hör till att växa upp. Och att vilja växa upp, hör också till att var barn.

Jag har hört många historier om detta. En vän till mig  berättade i 4an att i hennes jämnåriga kusins skola, var det så poppis med bröst i fyran att man köpte en bh, hade i skumgummi och så gick man till skolan så. Jaha. Men om dem vill det så får dem det. Jag tänker så. Det är inget fel.

Ett citat från krönikan:

 

”En med reglerbara axelband och en trekantsbikini som kan krusas.”

Vänta lite här va. Reglerbara axelband? Jag hade ett grönt linne som jag var såååå stolt över. Det var så fint. Men nu fick jag veta att eftersom att det hade reglerbara axelband var det helt fel att ha på sig när man var 9 år.

Och trekants bikini som kan krusas. Okej. Men, vem bryr sig? Det är fint och man känner sig stolt på något sätt. Man vill vara kvinna. Det kommer vi ju tillslut bli. Och varför ska det vara så hemskt att barnen förbereder sig? Även om det bara är en popularitetstävling så övas man ju ändå för framtiden. Man är inte mindre barn för att man bär en BH, man är inte heller mer vuxen. Men vad är man då?  Det man vill.

Ålder är bara en siffra . Jag håller mig till mitt motto. Tänk er om en 9-10årig flicka är i puberteten tidigare än alla andra. Har ömmande bröst och är trött på att det alltid gör ont. Hon går till sin mamma och ber om en Bh. Tänk om mamman sagt: Nej, du är för ung, du vill bara ha för att verka äldre. Även fast än hon vet att flickan håller på att bli stor. Man kan inte undvika att åldras. Hur många som än önskar att det gick.

Det är som att en kvinna under medelåldern skulle köpa anti-age kräm. Skulle det bemötas på samma sätt? Skulle det vara en krönika om det?

Min mamma har varit väldigt stöttande för mig. När jag bad om en deo när jag började svettas mer, så fick jag det. Jag fick välja en själv. Jag kom in i puberteten tidigt, jag var 8-9 år, då var hon stöttande med. Vi pratade om det. Och det har varit väldigt betryggande för mig att veta att hon finns där om jag undrar över något. Så om du som läser det här tycker att ”det är så långt dit så det kan vi prata om senare”. Ta din dotter i hand och förklara vad som kommer hända. Om du försöker ”skydda” din dotter från att veta vad puberteten är så vet hon nog ändå en massa, men undrar också. Hur som helst så kommer du inte lyckas med det länge för i femman får man lära sig om det i ett enskillt ämne hursomhelst. När jag var 10, sommarlovet innan femman, fick jag min första mens (ojojoj hur kan hon prata om det har hon ingen skam i kroppen??) jodå, men jag vet nu att det inte är något att skämmas över, för det sa mamma. Hon hjälpte mig, eftersom vi hade pratat om det så berättade jag direkt, och gick inte runt och funderade på hur jag skulle klara det själv. Strax senare fick jag min BH. För jag bad om den faktiskt. Jag bad om den.

Men tänk om mamma sagt nej? ”Du är för liten, du ska inte ha bh, du ska inte ha mens”. Eller om någon annan ville känna en trygghet i att ha en bh eller topp även fast än det inte fanns något att hålla upp? Eller om man kände att man ville ha en bh för att dem andra har det, och att det finns en trygghet i sig med det. Låt gå då. Bara om barn känner sig trygga i sig själva, så är det väll… okej? Eller?

Ett citat:

”Det bubblar inom mig. Och jag manar till aktion: Nu bränner vi alla behåar för barn! Sluta sexualisera våra åttaåringar!”

Japp. Vi ska alltså gå tillbaka till ett 70-tal där kvinnor brände sina BH:ar och demonstrerade för kvinnors naturlighet och att ”om män inte behöver så behöver inte vi det heller”. Fast nu ska ni bränna era barns BH:ar? Skulle dem inte bli ledsna då?

Ni måste låta era barn växa upp! Jag tror att det är vad allt handlar om. Att man vill ha kvar den där lilla flickan som springer och kramar er när ni kommer hem, hon som säger att du är den bästa mamman i hela världen för det tycker hon. Ett tillskott i underklädeslådan förändrar inte det. Tro mig. Jag springer och kramar min mamma när hon har varit på jobbet, jag säger minst en gång om dagen att mamma är den bästa och kramar en gång till. Ni kan inte förhindra att ett barn växer, ni kan inte förhindra någonting. Låt ett barn vara ett barn men låt det också växa. Både på in och ut sidan.

Min åsikt. Min historia.

 

Länkar till andra blogginlägg inom debatten:

Det räcker nu.

Varför skuldbelägga bh:n.

 

 

 

 

 

Stockholm

AnundshögRunstenÄngen

 

Anundshög  3 juli

Dessa bilder togs vid Anundshög i Västerås. Blev inte nöjd, jag måste öva på att fota landskapsbilder. Vi var på en guidad och lärde oss mera om tiden för längesedan.

Ni kommer få se fler bilder därifrån dem närmsta dagarna för imorgon hoppar jag på tåget till Stockholm. Där ska jag åka mig yr på grönan med Vendela, gå på allsång med mina morföräldrar och på onsdag shoppa hårt på topshop och urban outfitters. Jag har inte med mig systemkameran eftersom att jag glömde laddaren hemma och att det blir för krångligt att ha den på gröna lund pga. stöldrisken då man inte kan åka karusell med den. Men frukta icke! Jag har med mig min gamla hederliga kompaktkamera som jag hade innan jag bestämde mig för att börja spara till min systemkamera. Den blir enklare att ha i väskan. Jag har ju inte varit på grönan på flera år så jag är grymt taggad! Och allsång på skansen!

Jag ska förbereda några tidsinställda då jag inte vet om jag har internet på hotellet. Men vi ses!

Bubbles are everywhere.

bubblesbubblesJag är i Västerås stad! Med 140 000 invånare är det nästan tredubbelt så många som det är i hemtrakterna. Känns stort att vara här.

Denna stad är som mitt andra hem. Enda sen barnsben har jag varit här på somrarna. Jag har, för att vara ärlig, bättre lokal sinne här än någon annanstans. Jag vet exakt vart det bästa sushistället finns, espresso house och igår. Men jag går ändå runt som en virrig höna. Imorgon vankas sushi.

 

 

Dreamy bubbles are the best bubbles.

bubblesBubblesImorgon bär det av mot staden med stort V. Västerås. Där ska jag träffa bästa Vivi, det kommer bli så roligt. Sedan ska jag ut på landet till mina mormor och morfar för att ha det allmänt awesome med kusinerna. Ser fram emot den här veckan.

Nu ska jag ta tag i den här bloggen. Inte slänga in inlägg om vad jag ska göra och vad jag gjort. Jag ska börja skriva mera när tiden finns.

Men just nu finns ingen tid. Den har inte uppfunnits än.

 

Pizza

PizzaPizza

 

Nu har ännu en dag gått. Det har varit en effektiv dag. Jag har gjort en massa. Dammsugit hela huset och plockat ur och i diskmaskinen. Jag har även vloggat under tiden och förhandlat mig till mer månadspeng i juli. Jepp.

Jag också ätit pizza till lunch, mitt pinterestberoende har även kommit tillbaka och jag har säkert pinnat över 100 foton idag. Men nu är jag trött. Jag ska kolla på lite Glee. Imorgon ska jag börja skriva bättre.

Vi hörs.