Om väntan

Mitt liv är ett väntrum, och mitt könummer verkar aldrig komma.

Jag har sällan ångest just nu, jag har en uppåt-period. Det rullar på helt enkelt och jag kan säga att jag är glad. Även om dagar som idag kommer, då det känns tungt och ångesten gnager lite lätt, så är jag glad och det är för en gångs skull okej att vara okej. Jag försöker inte längre dra ner mig själv för att dämpa fallet senare, utan försöker ta vara på glädjen när jag kan och inser att den faktiskt håller i sig längre och längre.

Men det känns ändå som att jag är på en platå. Som att jag sitter i ett väntrum men det verkar aldrig bli min tur. Jag sitter liksom fast och jag väntar på att något ska hända. Det kanske är någon form av sjutton-årskris. De sista månaderna av minderårighet gör sig påminda. Snart ska jag ta tag i mitt liv och jag vet knappt vad mitt liv innebär och ännu mindre hur man tar tag i det. Samtidigt är jag otålig, men det enda jag kan göra är att vänta.

Jag väntar på att livet ska slå om på något sätt. Att jag ska få känna nåt nytt, även om känslan av glädje är ganska behaglig. Jag väntar på att något ska ändras. För nu sitter jag fast och når inte nästa trappsteg, ett trappsteg som jag inte ens vet vad det innebär.

Och jag borde vara nöjd med där jag är. Jag är nöjd. Och jag är glad. Men jag kan inte skaka av mig känslan av att jag saknar en pusselbit. Och jag är ganska säker på att den känslan aldrig kommer försvinna. För vem är fullständig egentligen? Vem är inte trasig eller åtminstone lite nött i kanterna?

Men jag väntar ändå och kan inte sluta. Väntar på det där meddelandet, en möjlighet, en känsla eller en frihet. Jag väntar på att livet ska ändras på något sätt, att jag ska få uppleva någonting som ger mig mer klarhet, i vad vet jag inte.

Det som är mest frustrerande är att det känns som att jag gapar efter mera när jag redan är glad. Vad mer kan man ens begära? Jag kan inte svara på det. För jag vet inte vad jag väntar på.

Men jag kan finna mig i att vänta, i alla fall just nu. För jag vet att livet fortsätter och någon dag kommer jag inte längre behöva vänta mera. Någon dag kommer mitt könummer ropas upp. Men tills dess får jag vänta.

Leave a Reply