Om att vara kär (och sjuk)

Jag har varit kär i lite mer än ett år och han är kär i mig. Vi träffades på en gemensam kompis födelsedagsfest. Jag var instabil, vilket jag brukar vara på somrarna, förvirrad. Det var inte självklart för nån av oss. Han hade just kommit ur ett två år långt förhållande, jag jagade någon annan som sket i mig men gav mig uppmärksamhet när det passade (sådär som man gör när man är tonåring).

Men sen av en tillfällighet så sågs vi igen. En kvarglömd cykel ledde till att jag hade en anledning att träffa honom en tredje gång, och kvällarna fyllda av prat blev så sena att jag fick skjuts hem och cykeln fick stå kvar ännu längre.

Jag hatar att cykla, men jag är så jävla tacksam för den där cykeln.

Tidigt förklarade jag mitt mående, jag ville att han skulle veta vad han gav sig in i. Att jag mår bra i perioder, men att det lätt kan skifta och att jag har många år av psykisk ohälsa bakom mig. Och att det troligen inte kommer försvinna, det har pågått för länge. Han hade ju redan förstått det, han hade sett mina armar. Men det var okej.

En bit in upptäckte han mitt övertänkande och tvivlande. Det var nog jobbigare för oss då än mitt direkta psykiska mående. Att jag ständigt ifrågasätter mina känslor, situationen, kan inte leva i nuet men heller inte i framtiden. Det blir svårt då, att leva med någon annan.

Jag trodde ju egentligen aldrig att jag skulle hitta nån som står ut med mig och allt jag är. Men sen dök han bara upp.

Han har stått ut under panikattacker, ångest, apatisk sorg. Men han har också fått mig under mina bästa stunder. Och jag har fått honom.

Jag förstår inte hur han står ut, men jag är så fruktansvärt tacksam att han gör det. Och jag jobbar för att mina bästa stunder ska bli fler, ta majoritet i mitt psykes parlament.

Att var kär och sjuk tär, men att vara kär gör livet finare och mer värt att leva, trots sjukdom.

Jag älskar dig.

Leave a Reply