Om att skriva.

Jag vill bara skriva och skriva och skriva. Men inget jag skriver blir något annat än oavslutat pladder utan disposition eller plan.

Kärlekstexter till honom.

Texter om sorg.

Texter om ovetskapen.

Jag vill bara skriva och skriva och skriva, men jag verkar oförmögen till det. Ingen text blir fulländad. Så många utkast, avslutade mitt i en mening. Det är som att bli torr i munnen, fast skriftligt.

Jag vill bara skriva och skriva och skriva, men någonting hindrar mig.

Är det ångesten? 

Är det idéerna om att inget jag skapar duger? 

Är det min syn på skrivandet som förändrats?

De sista tre åren i skolan dödade min förmåga att använda skrivandet som utlopp för mig själv. Skrivandet började handla om produktion, grammatik och disposition istället för en uttrycksform som innan.

Jag vill bara skriva och skriva och skriva, men så många ord suddas ut, ersätts och suddas igen. Till slut finns bara några rader. Rader som inte heller duger. Jag vill att orden ska flöda. Få mig att känna mig stark. Inte ge mig ont i magen.

Jag vill bara skriva och skriva och skriva, men man kan inte alltid få som man vill.

Leave a Reply