Om att falla

Maktlösheten.

Maktlösheten är det värsta. Du gör allt för att hinna fånga upp dig själv innan du slår i marken, innan du slår så hårt i asfalten att den går sönder. Men du faller lealöst.

Alla år av terapi kanske dämpar nedslaget. Men asfalten kommer ändå göra ont. Fruktansvärt ont. Du kommer ändå bryta ben, dina lungor kommer kapsejsa. För ibland funkar inte fallskärmen, som räddat dig så många gånger tidigare. 

Brace for impact liksom. 

Du har gjort allt du kan för att förhindra kraschen. Du trodde att du var säker, din fallskärm har funkat så många gånger tidigare. Men du började experimentera, vänta lite extra innan du drar i snöret. Fem sekunder extra, sen fem sekunder till. Men efter ett tag börjar marken komma lite för nära, och när du drar i snöret, så fälls inte fallskärmen ut. Du drog ut på det för mycket. Du testade gränserna, du trodde att du kanske skulle klara av det här nu. Du kanske, efter så lång tid, skulle orka. Orka som alla andra verkar orka, klara av stressen som alla andra verkar klara av. Du trodde att leva på det sättet var normalt, och att du kanske kunde leva så?

Men nu kommer du dö inombords igen. För att du inte drog i snöret, du drog inte i bromsen. Du såg alla tecken. Hjärndimman. Ångesten som blev mindre hanterbar. Glädjen var längre bort än vad den varit. Koncentrationen som började flacka. Prestationsångesten. Skrivkrampen som du kämpade emot. Bröstet som snördes ihop, andetagen som inte längre verkade syresätta kroppen. Smärta i leder. Sorgen som kom närmare, du kunde inte längre hålla en på avstånd som tidigare, släppa fram lite i taget, på en sund nivå.

Men du valde att ignorera det. Du kunde inte sakta ner nu, du måste fortsätta. Du var rädd att om du saktar ner så kommer det fram, på samma sätt som du ibland är rädd för att ha tråkigt. På samma sätt som du lyssnar på radio när du ska sova, för du är rädd för tystnaden. Tystnaden bringar tankar. Du var rädd att om du bromsar, då kraschar du. Du förstod inte att det oftast är bromsningar som förhindrar kollisioner, inte tvärt om. 

Men så fel du hade. Att inte bromsa var att klippa av snörena till fallskärmen. Du tog inte din chans.

Nu ligger du på asfalten.

Du kippar efter andan, söker syre. Du är övertygad om att dina lungor har gett upp en gång för alla. Dina ben gör ont, hela kroppen känns bruten. Orkeslös. Själen med alla sina ärr och skavanker har ännu en gång fått sig en rejäl smäll. Det känns som att den har dött ännu en gång. 

Det är inbjudande att ligga kvar. Acceptera att du slutliga kollisionen skett. Att du, nu och för evigt, bara ska acceptera att du mår skit, låta asfalten äta upp dig.

Du ger asfalten fyra dagar.

Fyra dagar att laga dina ben, fyra dagar att samla ihop dina delar och börja resa dig, ett ben i taget. Du kryper långsamt upp ur kratern som kollisionen har åsamkat. Tar dig framåt. Ett litet steg i taget. Det gör ont. Men du fortsätter. Plockar upp dig själv. Du ger dig själv tiden du skulle ha tagit tidigare. Istället för att bromsa, vilket är för sent nu, så måste du istället göra dig startklar. Du måste bygga om motorn, nästan från grunden. Men du har gjort det förr. Muttrarna är likadana, du vet vart du har lagt verktygen, dessutom så såg kudden till att inte allt gick sönder, du har fortfarande delar som går att reparera. 

Sedan står du där framför spegeln. Upprepar samma mantra. Din motor går, du kan röra dig någorlunda, varje steg värker. Men du andas häftigt och bröstet krossas långsamt av en osynlig vikt. Ska du lägga dig ner igen? Vänta med provstarten i ett par dagar till? 

”Låt den inte äta upp dig, låt den inte äta upp dig”

Ett steg i taget. En minut i taget. Du skapar en flyktplan, som du gjort så många gånger förut. Du vet att det går. Du vet att om det inte går, så är det okej, det kommer fler chanser. Men du vet att du inte kan låta den äta upp dig. Asfalten. Tjäran. Ångesten. Så du gick, trots allt. 

För du har gjort det förut. Även om det gör ont nu, så gör det inte ont för evigt. Bakslag är inte ett misslyckande. Och hur mycket du än vill tro det, så är du inte ett misslyckande.

Leave a Reply