Lyckan, musiken och sång #blogg100 #023

Idag har jag velat skriva. Det har faktiskt kliat i fingrarna, av olika anledningar. Jag fick inspiration som är sällsynt för tillfället. Jag skriver en berättelse som projekt i skolan som nu bara far iväg ock blir noveller med kapitel. Det blir bra. Och det känns bra. Jag ville också skriva en bloggpost om det som jag funnit idag. Och det som jag har förstått. Idag har varit inspirationsgivande. Så nu sitter jag här klockan halv tolv och skriver en bloggpost som jag har tänkt ut hela dagen. Nu behöver jag bara sätta ord på det. Det är det svåra i själva bloggandet.

Hör mig prata. En sorts smått hes röst, men skarp. Hör mig sjunga. En annorlunda röst. Den röst jag använder när jag är mig själv. För när jag sjunger är jag den jag vill vara. Alltså mig själv. Jag glömmer allt. Flyger upp bland molnen. Tänker inte på orden. Dem kan jag utantill. Dem kommer automatiskt ur min mun. Sedan kommer man tillbaka. Huvudet kan kännas tomt men lugnt. Som om man har sovit eller varit hypnotiserad. Samma sak är när jag spelar fiol. Då sjunker jag in i noterna och håller fast vid dem. Sedan har det gått 2 minuter och stycket är spelat. Man minns inte att man spelat. Men man minns tonerna som klingade. Men under tiden. Då tänker jag inte. Det blir ljust. Huvudet blir ljust. Det är det ända jag kan säga. Upplevelsen. Det är det bästa. Hypnosen som uppstår.

Jag sjunger oslipat. Jag har ingen sångpedagog men har gått på kör i nästan ett år. Men det låter fint. Inte illa, inte illa alls. Det låter bra. Det har jag skrapat ihop tillräckligt med självförtroende för att säga. Jag är bra på att sjunga. Det känns fint att säga det men ovant. Sång är det instrument jag har spelat längst. Jag har sjungit så länge jag kan minnas. Och ett minne jag har är en sommar när jag var 4 år och går runt i området och sjunger lille katt. Jag har sjungit på fioluppvisningar. Då sången varit ”My heart will go on” när fiolerna spelade den till och en gång skulle jag stå på ett bord som var ostabilt och när jag skulle gå ner efter avslutad melodi välte det. Jag gjorde mig inte illa. Absolut inte. Men jag minns det noga.

Och så minns jag när jag fick en sorts scenskräck förra sommaren då jag hade ont i halsen och sjöng ”What are words” med fel toner och ville sjunka ner i golvet. Jag hade fått sången i uppdrag eftersom att det var den aktuella låten för fiolgruppen.  Sedan dess har jag inte kunnat ta i utan gömt min röst när jag ska sjunga själv inför andra och vågar inte. Jag får väll arbeta bort det. Men kommer det försvinna? Jag är rädd för ett svar.

När jag spelar piano är de annorlunda. Jag tycker det är svårare. Av någon anledning. Det är två händer dem måste kämpa så hårt samtidigt. Det är så annorlunda. Det finns ingen hypnos där. Men jag har ju inte spelat det så länge heller. Bara i två år och inte i mer än halva mitt liv som med fiolen. Och noter är detsamma. Men det är fortfarande inte samma sak. Men det är roligt. Och en dag kommer nog hypnosen komma och omfamna mitt spelande på pianot med. En dag.

Det är vackert.

En reaktion på ”Lyckan, musiken och sång #blogg100 #023

  1. Amanda du måste lära mig hur du gör. Du borde bli författare och musiker. Du skriver så vackert, och beskriver så bra. Själv så försöker jag bara att skriva så intressant som möjligt. Du gör det automatiskt. ♥

    Kram…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *