Hur mitt liv ser ut nu

November är här. Helvetes-november. Jag trodde någonstans att efter avslutad skolgång så skulle inte denna cykliska nedgång vara lika tydlig, då arbetsbördan inte längre skulle skulle öka inför det stundade jullovet. Men jag hade fel. Jag gillar inte att ha fel.

Men det är bara att bita i till februari, då brukar det vända uppåt igen. Det är tur att man känner sig själv någorlunda i alla fall och kan se ljuset i slutet av tunneln, eller något sånt.

Jag har i alla fall jobbet att sköta, så jag har varken råd kroppsligt eller ekonomiskt att gå ner mig allt för mycket. Det är inte längre kutym att ta ett år eller två mellan gymnasiet och vidare studier till att jobba och smaka på livet lite, många börjar plugga direkt, speciellt ett år som detta. Men jag följde den gamla sabbatsår seden. Åtminstone jobbandet, rådande epidemi har förhindrat avsmakningen av livet. Målet är väll någonstans att dra ihop en buffert för oväntade händelser under studietiden. Exempelvis om en tand använts som kapsylöppnare utan vidare framgång.

Sen var väll tanken att jag skulle få återhämta mig efter så många år av hårt pluggande, så resulterade i mycket goda betyg men också en nästintill posttraumatisk version mot studier. Aversionen är borta nu, så det var väll också lyckat.

Majoriteten av mitt liv består av jobbet, då fritiden är begränsad både av helvetes-viruset och faktumet att mina sociala kontakter har flyttat iväg för att studera eller missionera i Tanzania, vilket gör att jag får underhålla mig själv under lediga stunder. Det låter sorgligt men det går faktiskt att överleva ganska okej.

Men mycket av tiden består av väntan att han den där jag håller kär, som genomgår militär grundutbildning, ska komma hem. Det fyra dagarna här och där är värt väntan.

Sammanfattningsvis så står livet stilla just nu. Men det är just nu. Livet blir mindre grått, pandemier går över, militära grundutbildningar tar slut, sabbatsår går över till studieår. Det kommer vara värdefullt någonstans, någon gång.

Leave a Reply