Fri till slut (2.0)

Jag har funderat länge på hur jag ska skriva det här. Jag vill skriva det vackert. Känna mig stolt över texten. Men jag vill bara göra det. Skriva om min frihet.

2016 skrev jag ett inlägg med rubriken ”Fri till slut”. Rubriken var baserad på Håkan Hellströms låt med samma namn. Då hade jag slutat åttonde klass. Jag hade hittat bra människor, kommit tillbaka till skolan, slutat skada mig själv. Jag hade lärt mig hantera min ångest, hittat en fungerande medicin. Det började vända.

Jag har blivit friskförklarad efter 10 år. Recidiverande depression har strukits från min journal. Jag är fri till slut, på riktigt den här gången.

Det var svårt att ta farväl. Jag har låtit diagnosen definiera mig mer än vad jag tidigare trott. För vem är jag nu? Hur ska jag nu kunna förklara när jag mår dåligt? Hur lever man utan sorgen?

Jag inser nu att jag är människa. Det finns bättre och sämre perioder. Jag kan vara ledsen, jag kan vara glad. Jag har äntligen insett att vara människa inte innebär konstant lycka eller en känsla av mening. För det är svårt att vara människa. Livet är en diagnos i sig.

Det känns som att bitterhet borde vara den naturliga reaktionen. Bitter på grund av en förlorad barndom, tonår. Men jag är tacksam.

Jag är tacksam för att jag har sett botten, jag känner igen den. Jag ser det lite som en grådaskig lägenhet med ångest i luften och sorgsna nikotinfläckiga tapeter. För den har varit mitt hem och jag kan varje rum och vrå. Jag har äntligen flyttat hemifrån, hittat något nytt efter att ha letat i evigheter. Det är som att jag äntligen har hamnat först i bostadskön eller äntligen fått ihop tillräckligt med pengar för att betala handpenningen. Jag kanske behöver renovera mitt nya hem, plocka bort gardinerna och släppa in ljuset. Tapetsera om. Jag ska hitta ett nytt permanent hem som jag kan bygga ut. Låta växa. Ett hem som tillåter friheten. För jag vet att botten var ett tillfälligt boende. Det var aldrig meningen att jag skulle stanna.

Nu börjar livet. Jag vet vad jag ska akta mig för, vad jag ska skydda mig från för att slippa flytta tillbaka. Det som många upplever senare i livet har jag redan sett. Jag hoppas att jag inte behöver se botten igen. Men om jag trillar dit så vet jag hur den grådaskiga lägenheten med ångest i luften ser ut. Jag har sett botten, och när man sett botten så tror jag att man lättare kan se det som inte är botten. Även om saker inte blir som man tänker, om det nya hemmet behöver renoveras, så kan man i alla fall uppskatta ljusinsläppet.

Nu ska jag flytta ifrån sorgen. Ta ett sista farväl. Sätta på mig skorna i hallen, gå ut, låsa dörren och kasta bort nyckeln. Lägenheten jag lämnar ska rivas. Jag kommer minnas den, ha bestående men och ärr. Men när jag går så ser jag mig inte om.

Jag är fri till slut, på riktigt.

Leave a Reply