Förändring, kompis

Ingenting är som förut. Jag vet inte längre vem jag är.

Jag umgås med nya människor och vågar prata utan att tänka mig för. Vågar be om hjälp när ångesten kommer. Jag är för social och för associal. Jag snäser av när jag är irriterad, ber om ursäkt när jag kommit till sans.

Jag går på spontanfester vid halv 11 på kvällen. Jag festar för mycket. Jag kommer hem vid 4 på morgonen och äter pizza i sängen. Jag andas sommarluften och ser människor i ögonen. Jag testar snus som smakar skit och kysser bekanta.

Jag bär kjol för första gånger i mitt liv och för en sekund så hatar jag inte mina ben. Jag hatar min kropp några dagar senare. Skäms inte för mitt ansikte, skäms inte för mina armar. Ärren har efter så många år blivit en del av mig, och om man ska känna mig så får man känna sig vid dem.

Jag sover för länge, går och lägger mig för sent. Jag gör allt sånt jag borde gjort för länge sedan men som satts på paus. Jag faller för människor, blir krossad lika snabbt. Har ångest och hatar allt men njuter av att smärtan är så normal, så mänsklig. Med grund i känslor och situationer, inte psykisk ohälsa.

Jag lyssnar på svensk, pinsam tonårspop. Det är en skam men ändå, jag får vara sån nu. Jag får vara trashy och jag får vara formell. Jag får vara allt och inget samtidigt.

Men jag är inte sån. Jag är inte sån här. Och det är min ångest. Jag får inte leva så här. Jag ska sitta hemma med ett oförklarligt hål i bröstet. Skrivandes om min sjukliga ångest utan slut. Jag ska inte kyssa människor hej vilt och jag ska inte ha ångest över banala tonårsting. Jag ska inte komma hem vid 4, jag ska vakna av mardrömmar vid den tiden. Jag ska inte har sommarkläder, jag ska skyla mig för att dölja kroppen jag hatar och dölja ärren för att folk inte ska förstå att jag skadat mig själv och kalla mig psycho.

Men i all ångest över vem jag blivit, någon som lever istället för att överleva så tog jag en promenad med en vän.

”Men är det alltid dåligt då med förändring?”

Jag kanske är sån här just nu. Jag verkar göra sånt som jag borde börjat göra för länge sedan. Jag har börjat leva, göra sånt som man ska när man är inne på sitt artonde levnadsår.

Och när jag återigen fick ångest över den jag är nu och ifrågasatte mitt fullt normala leverne och mina handlingar så skrev jag till min vän, och han svarade:

”Förändring kompis.”

Leave a Reply