Kategoriarkiv: TEXTER

The Blog

  The Blog                                         written 4/10-13

This is a school project there we was asked to write a text about our selfs. I chose to change the task a little bit and post this on my blog and send my teacher the link. Let’s start.

My name is Amanda. I’m almost 12 years old and my birthday is on the 10th of November. My birthday is only one month and six days away now, i’m not really excited, i haven’t been excited about my birthday for 2 years. You know that happy, expectant, sparkling feeling in your tummy, when you thought it was hard to fall asleep and you did always woke up like 3 times because you were SO excited, and you just pretended to sleep when your parents came into your room and sang “Happy birthday”. I miss that feeling and those expectations.

I live in the pretty small town Borlänge in Sweden, I live here with my mom and dad, my brother and cat. My brothers name is Villiam, he is 2 years older than me and my cat is called Yoda. My mothers and fathers name is Jenny and Niclas. We live in a red house, it’s cozy and home friendly, not too warm or cold in the colours, it’s just perfect and I like it. My room is big. Trough my window I can see a beautiful meadow, at the fall the meadow is filled with mist on the mornings.

My room got a white wall with black flowers, a bed and a bookshelf, I don’t have any books in the shelf, only books i’ve already read. All of my books are on the table next to my bed, because I read a lot.

My grandparents, uncle and cousins and their mom lives in Västerås. My cousins are 3 and 1 years old and they mean everything to me, they always cheer me up and they are like little sisters to me. They always makes me smile. And when i have a bad day, i always think of them and it gets easier to go throught the day.

I’m tall for my age, and always get comments about it. Nobody believes me when I tell them my age. I don’t think it’s fun, people always comment how i look and that makes me feel very insecure about my body and height and i’ve got very bad self-confidence and had so long i can remember. But I am tall, and I can’t do anything to change that. I haven’t chosen to be tall. That is just who I am.

At the weeks I got a long schedule. I’m busy everyday with my three instruments and two orchestras. My friends often asks me how I can handle all my sparetime activites and the school at the same time. I’ve got no idea, but I think that if you’re really love to do something, in my case play music, you can do that everyday in the week. Because that is what you’re burning for and that’s what you want to do.

Like i said before, I read a lot, I’ve read the twilight-serie like 2 times now and the hunger games is my favorite-serie. I’m at the 4th Harry Potter book now and i started to read my grandmothers old english version of Alice in wonderland but haven’t had time to continue.

I love to write. I think that you can explain and express so much in a text. Because who would I be if I didn’t know how to write this? Who would I be if I couldn’t read? I think I would be lost. It wasn’t that hard to write in english, it was like writing in Swedish actually. It was fun and a challenging, I liked it.

Att vara eller vilja vara vuxen är inget brott.

Efter den stora debatten om BH:ar för barn efter en krönika av Frida Boisen på GT/Expressen drar jag mig in. Jag blev förbannad. Om du efter att ha läst 3 rader slutar läsa och hoppar direkt till kommentarsfältet och skriver ”att jag är för ung för att förstå”. Fine. Men åldern ger mig ingen rättvisa.

Jag ska om 4 veckor börja 6:an. Döm mig inte för min ålder snälla. Tryck inte på tillbaka knappen eller krysset för att stänga fliken för att gå tillbaka till facebook eller twitter. Jag tänker tillbaka på min skolgång i den lilla skolan som jag fram tills nu har gått i sedan jag var 5 år. Jag minns att när jag gick i andra klass var jag längst av alla, det kunde jag inte göra något åt, jag har det påbråt helt enkelt. Jag var annorlunda, och det fick man inte vara. Redan när man var 3-4 år ville vi bli vuxna, gå på skolbal,ha på oss fina klänningar och finna den där ”drömprinsen”. Vi hade ju sett på Askungen och Törnrosa. Ett tonårsliv och ett vuxenliv verkade vara så glamoröst och underbart, det verkade vara en saga.

I första eller andra klass, så började en i klassen använda deodorant efter gymnastiken. Det var för att man ville se hur dem andra reagerade och för att man ville vara vuxen och dem andra barn. Även fast vi alla var lika gamla. Det fanns en viss makt i att få vara vuxen, att få bestämma själv. Efter det började fler och fler använda det, jag vet inte hur dem lyckades övertala sina föräldrar att köpa en deo, för jag lyckades då inte. Det var en poppis grej. Alla trodde då att det var för att vara vuxen och populär, inte för att hålla en fräsch under dagen. Populariteten inom deon dog ut efter någon månad. Under sommarlovet började det hända saker med mig, jag hade ett tag använt topp, mer för att känna mig vuxen men nu var det för att jag var öm och det gjorde ont och jag började växa med raketfart uppåt. Fine. Mamma köpte mer toppar åt mig eller det som de ”vuxna” säger i artiklarna ”behåar för barn” eller ”short top”. Haha. Dem har ingen push upp alls, dem hjälper ingenting egentligen. Det är bara en trygghet man har.

Och att det var en popularitets grej, det hör till att växa upp. Och att vilja växa upp, hör också till att var barn.

Jag har hört många historier om detta. En vän till mig  berättade i 4an att i hennes jämnåriga kusins skola, var det så poppis med bröst i fyran att man köpte en bh, hade i skumgummi och så gick man till skolan så. Jaha. Men om dem vill det så får dem det. Jag tänker så. Det är inget fel.

Ett citat från krönikan:

 

”En med reglerbara axelband och en trekantsbikini som kan krusas.”

Vänta lite här va. Reglerbara axelband? Jag hade ett grönt linne som jag var såååå stolt över. Det var så fint. Men nu fick jag veta att eftersom att det hade reglerbara axelband var det helt fel att ha på sig när man var 9 år.

Och trekants bikini som kan krusas. Okej. Men, vem bryr sig? Det är fint och man känner sig stolt på något sätt. Man vill vara kvinna. Det kommer vi ju tillslut bli. Och varför ska det vara så hemskt att barnen förbereder sig? Även om det bara är en popularitetstävling så övas man ju ändå för framtiden. Man är inte mindre barn för att man bär en BH, man är inte heller mer vuxen. Men vad är man då?  Det man vill.

Ålder är bara en siffra . Jag håller mig till mitt motto. Tänk er om en 9-10årig flicka är i puberteten tidigare än alla andra. Har ömmande bröst och är trött på att det alltid gör ont. Hon går till sin mamma och ber om en Bh. Tänk om mamman sagt: Nej, du är för ung, du vill bara ha för att verka äldre. Även fast än hon vet att flickan håller på att bli stor. Man kan inte undvika att åldras. Hur många som än önskar att det gick.

Det är som att en kvinna under medelåldern skulle köpa anti-age kräm. Skulle det bemötas på samma sätt? Skulle det vara en krönika om det?

Min mamma har varit väldigt stöttande för mig. När jag bad om en deo när jag började svettas mer, så fick jag det. Jag fick välja en själv. Jag kom in i puberteten tidigt, jag var 8-9 år, då var hon stöttande med. Vi pratade om det. Och det har varit väldigt betryggande för mig att veta att hon finns där om jag undrar över något. Så om du som läser det här tycker att ”det är så långt dit så det kan vi prata om senare”. Ta din dotter i hand och förklara vad som kommer hända. Om du försöker ”skydda” din dotter från att veta vad puberteten är så vet hon nog ändå en massa, men undrar också. Hur som helst så kommer du inte lyckas med det länge för i femman får man lära sig om det i ett enskillt ämne hursomhelst. När jag var 10, sommarlovet innan femman, fick jag min första mens (ojojoj hur kan hon prata om det har hon ingen skam i kroppen??) jodå, men jag vet nu att det inte är något att skämmas över, för det sa mamma. Hon hjälpte mig, eftersom vi hade pratat om det så berättade jag direkt, och gick inte runt och funderade på hur jag skulle klara det själv. Strax senare fick jag min BH. För jag bad om den faktiskt. Jag bad om den.

Men tänk om mamma sagt nej? ”Du är för liten, du ska inte ha bh, du ska inte ha mens”. Eller om någon annan ville känna en trygghet i att ha en bh eller topp även fast än det inte fanns något att hålla upp? Eller om man kände att man ville ha en bh för att dem andra har det, och att det finns en trygghet i sig med det. Låt gå då. Bara om barn känner sig trygga i sig själva, så är det väll… okej? Eller?

Ett citat:

”Det bubblar inom mig. Och jag manar till aktion: Nu bränner vi alla behåar för barn! Sluta sexualisera våra åttaåringar!”

Japp. Vi ska alltså gå tillbaka till ett 70-tal där kvinnor brände sina BH:ar och demonstrerade för kvinnors naturlighet och att ”om män inte behöver så behöver inte vi det heller”. Fast nu ska ni bränna era barns BH:ar? Skulle dem inte bli ledsna då?

Ni måste låta era barn växa upp! Jag tror att det är vad allt handlar om. Att man vill ha kvar den där lilla flickan som springer och kramar er när ni kommer hem, hon som säger att du är den bästa mamman i hela världen för det tycker hon. Ett tillskott i underklädeslådan förändrar inte det. Tro mig. Jag springer och kramar min mamma när hon har varit på jobbet, jag säger minst en gång om dagen att mamma är den bästa och kramar en gång till. Ni kan inte förhindra att ett barn växer, ni kan inte förhindra någonting. Låt ett barn vara ett barn men låt det också växa. Både på in och ut sidan.

Min åsikt. Min historia.

 

Länkar till andra blogginlägg inom debatten:

Det räcker nu.

Varför skuldbelägga bh:n.

 

 

 

 

 

Var du än befinner dig #blogg100 #84

”Vart du än befinner dig, där finns jag. Jag kommer hjälpa dig upp från marken om du ramlar och jag kommer låta dig gråta tills du inte har några tårar kvar. Jag kommer ge dig mina armar att hjälpa dig upp med, jag kommer låta dig skrika på mig om du känner för det.

Jag kommer alltid finnas där. Det lovar jag dig. Och vi ska le. skratta och gråta tillsammans. Jag finns här, och det lovar jag dig.

Jag kommer hålla mig stark, starkare än en klippa för dig och jag kommer stå rakt. Jag kommer finnas där, genom år. Och jag kommer vara er vän, dotter, släkting, kusin, tokstolle, bekant osv. För du, ni dom eller alla, detta är till er och jag finns där.”

Denna text är till er. Ni, allihopa, varende en. Om ni inte änns vet vem jag är och klickat er in här på något sätt. Eller er som jag har träffat, eller mina vänner.

Till mina underbara kusiner som är 2,5 år respektive 11 månader i sin ålder, er kommer jag alltid finnas där och leka och busa. Jag kommer lyssna på er, och finnas där. Och så vill jag hemskt gärna höra erat västeråsmål.

Denna text är också till mina föräldrar, för att ni finns där och är starka för mig, när jag inte lyckats. Och för att ni övertalade mig om att det inte fanns mumier eller spöken. Och att ni bara har varit där och kramat mig.

Och till alla mina underbara vänner, som får mig att skratta. Och för att ni är där. Stöttar mig och gör skolan lättare.

Och till min bror. Som jag bråkar om speldatorn med men som jag också ser upp till. Jag lyssnar när han spelar gitarr, och spelar som ett proffs. Eller att han har höga piano skills. Och även till min katt. Som jamar sådär gulligt när hon vill ut eller ha mat, och som ser när man har en dålig dag och kommer och muntrar upp en.

Och till er. Som jag sa i början. Allihopa. Tack så hemskt mycket. För allt, om ni så stått i en kassa på musikaffärn eller bara gett mig ett leende på stan. Ni är där allihopa. Imorgon ska jag le till alla jag möter. För er.

Kram, och tack för att ni finns och gör min dag.

Skillnaden mellan oss är att du är du och jag är jag. #blogg100 #77

Jag har klurat mycket på det här inlägget. Flera dagar faktiskt. Men när jag väl skulle skriva det försvann varenda tanke och planering. Som sand som rinner ur handen.

Skillnaden mellan oss är att du är en som inte funnits hela mitt liv. Inte varit jag. Bara smält in i mitt huvud och blivit jag. En annan jag. Ledsnare, lågare. Ledsnare. Ledsnare. Tryckt undan allt annat. Och styrt allt. Lämnat allt som en spökstad. En öde själ. Det gör ont, fysiskt, men ändå finns du bara i mitt huvud.

Jag har döljt dig. Lyckats trycka bort dig under ett falskt leende. Tryckt bort dig. Föst undan det, men sedan bara ramlat så fort man kommer innanför en dörr. En ständig känsla. Som finns där som ett hölje. Ett hölje av mörker. Ibland blir det ljusare. Då känner jag en lättnad och glädje. Men sedan kommer du tillbaka och lämnar mig kvar. Ännu mer sårad. Ledsam. Låg. Ledsam. Ledsammare.

Jag har slösat en jävla massa tårar för dig, min fiende. Du startar alltid krig. Ska alltid, alltid vinna. Och jag låter dig vinna. För jag orkar inte springa mer. Jag orkar inte klättra upp för dessa väggar. Det finns inget att greppa tag i. Väggarna är som mörk marmor och slät. Så det går inte att klättra.

Jag får hjälp. Så väggarna kommer raseras. Tillslut tillräckligt för att jag ska lyckas kravla mig ut.

”Det ingen ser…” Ingen ser. Inte som jag vet. För jag döljer det. Trycker det så långt bort från mitt ansikte som möjligt. Så det som döljs ses inte. Bakom lager av falskt.

Dåså. Jag mår inte bra. Jag ska få bort det en dag. Dra ner väggarna av marmor. Rasera berg. Du ska försvinna, mitt mörker. Jag kommer inte sakna dig. Du har bara raserat mig. Så nu är det min tur.

 

Föreställningarna. #blogg100 #71

Idag är det dem två sista föreställningarna. Helst vill man köra på. Fortsätta så länge det går. Man har fått så många nya fantastiska vänner. Och det finns något gemensamt. Att spela teater och sjunga. Men idag är det dem två sista föreställningarna. Jag kommer sakna allt och alla så  mycket.

I oktober. Tror jag. Så hade vi första repet. Sedan har vi övat på sedan dess. Söndagar, torsdagar, en fredag. Sedan den 23 mars var det premiär. Allt övande. Och sedan var det dags. Det är så roligt. Men idag är det dem två sista föreställningarna. Oj. Det gick fort.

Det är lika roligt som alltid. Jag är glad att jag är med. För jag har upptäckt något nytt. Teater.

Jag vill bara säga ett stort tack. För den här möjligheten. Vilken resa, genom alla rep, övningar. Genom alla sånger. Genom dem tio föreställningarna. Alla nya vänner.

Tack. För att jag fick vara med i musikalen Annie.

Tack 🙂

När himlen är grå ser man ut genom fönstret #blogg100 #015

Se UppåtmotljusYodaSe ut genom fönstret

 

Idag har jag sett ut genom fönstret. Jag har tänkt och saknat sommar och soliga dagar. Jag har knappt stått ut med kylan. Jag vill bara bort. Springa ifrån denna kyliga vinter. Jag vill bli en flyttfågel. Jag vill komma tillbaka när våren kommer och stanna. Jag vill till ett varm land. Dagarna blir långa. Väldigt långa. Och att se ut genom fönstret och tänka sig den varma asfalten och dem där 25 graderna. En värmande sol och den vackra ängen som är knallgul av maskrosor. mitt emot huset. Midsomrarna. Converse, skolavslutningar och sommarlov. Jeansshorts, brunbrända ben och bad. Jordgubbar, fotboll, peace and love. Värme.

Sommarminnen är vackra.

Om musik helt enkelt. #blogg100 #012

Jag finner inga ord. Dem tog slut när nästa låt började spela. Jag sitter här och funderar på vad jag ska skriva och säga. Det är som att skriva en sång. Väldigt svårt utan ord.

Efter en vecka utan en ton känns det tomt. Det är därför jag nu när jag mår bättre har kopplat in datorn i högtalarna och låter musiken flöda genom huset. Jag skapade en lista för några månader sedan. Den spelas. Om och om igen. Låtarna där är intressanta, texten är bra och dem har det där lilla extra som gör att det är svårt att tröttna. Dem har en själ och anledning. Och dem gör mig glad. Och dem gör mig varm. I hjärtat. Dem ger mig tröst när jag behöver det och ger mig tid att tänka. Det handlar om att lyssna noga. Att inte bara lyssna med öronen. Lyssna och hör med hjärtat. Se smärtan, kärleken, vänskapen eller sveken framför dig. Se det som dem pratar om. Se det dem sjunger om i sången framför dig. Dem har berättat något. Kanske. Det handlar bara om att hitta den musiken. Att hitta dem låtarna. Dem låtar som du vill höra berättelserna om. Dem tempona. Den musiken. Dem toner. Här nedan är min lista. Min lista som jag är väldigt stolt över. Den har känsla. Den berättar. All musik berättar.
Den här listan är jag.

Den heter dance like a bird. Det är det första jag tänkte på. Att dansa som en fågel.

En sång är en berättelse med ofattbart bra toner. Tempo. Med musik till helt enkelt. Musiken ska få mig att vilja sjunga, dansa (observera att jag absolut inte kan dansa), skratta eller gråta av glädje. Den ska gripa tag.