Kategoriarkiv: GRUBBEL

Vi går tillbaka till 99.

För det här får vara 99. För det slutade med att mitt 100:de inlägg fanns i den dator vars batterier ikväll gav upp. Och efter många olika teorier så ska vi alla minnas att den förmodligen är från 2008 och därav 5 år gammal. Vilket är bra för att vara en så välanvänd macbook.

Men med datorn försvann även ett blogginlägg. Jag har en bit av det sparat men det är för sent att skriva nu. Jag har ändå 2 inlägg att ta igen. Så vi kör så här. Det får duga.

Datorn kan räddas. Om vi köper ett sprojlans nytt batteri, som kostar 1395 spänn och med tanke på dennas dators fläktar så vet vi inte om det änns är värt det.

Samtidigt. Så har jag bilder på den datorn som jag inte säkerhets kopierat. Bilderna är mina första bilder jag tog när jag upptäckt fotograferandets konst. Och det är ju liksom inga bra bilder på en massa löv. Men de betyder mycket för mig och visar att jag har utvecklats sen då. Så jag vet inte. Så är det. Liksom.

Nu är jag trött.

nittionionde. #blogg100 #99

Jag har räknat fel antar jag. Detta är mitt 99 inlägg i #blogg100. Men när jag bläddrade tillbaka insåg jag att det var ett glapp mellan 74 och 77. Wow. Ojdå. Jag får väl kämpa lite till. Jag ville skriva en längre sammanfattning imorgon. För jag anser att imorgon är det mitt #100. Då har jag nått dem målen jag satte upp. Att skriva mera och arbeta mina texter extra. Jag ville utveckla min skrivarförmåga och puscha mig lite extra att göra det innan klockan 00.01. Sen har jag också räknat ut att jag postat 5 eller 6 inlägg klockan 23.59. Då har jag haft tur med ett sammarbetsvilligt internet.

Men ville bara berätta. Detta är 99. För mig var det inte  att blogga i prick 100 dagar som var min utmaning. För mig var det att våga skriva och skriva mer. Och jag tycker att jag har nått det.

Ses imorgon!

Staden

Jag cyklade genom mitt Borlänge. Jag skulle till musikaffären nere på stan, kolla på lite mickar och bara hänga där. Efter gick jag vidare till peace & love caféet. Dem gör den godaste kladdkakan i hela stan och bara stället gör en lugn, lättad och avslappnad. Jag satt där och filosoferade. Egentid. Jag skrev ett blogginlägg. I huvudet. Varenda tanke. Varenda uppfattning av min stad som hade susat genom huvudet lika fort som jag susade på min cykel.

Jo jag cyklade fel. Ja. Inte fel som i att jag åkte vilse. Jag hittade bara inte vägen som skulle vara där. Som jag trodde fanns där. Där var bara bron som bara kan användas av fotgängare då det är trappor. Och där stod jag med min cykel. ”Hur tusan kan man cykla fel i Borlänge?” Jag vet inte. Varenda gata borde jag kunna efter min livslängd på denna plats, mitt lokalsinne är väll inte det bästa. Jag tittade mig runt. Åkte 20 meter till. Och hittade en tunnel. Jag hade aldrig sett den förr. Aldrig. Det var det som gjorde den så speciell. Staden som är så liten, som ingen känner till blev spännande. Vad är det mer som jag inte känner till? Tunneln ledde till andra delen av staden. Jag kom till musikaffären. Gick till Caféet. Filosoferade mig långt bort, någonstans mellan solen och månen, himmelen och jorden och dagdrömmar och verklighet. Kollade ut genom panoramafönstren. Såg staden med dem grå väggarna. Med borttvättat klotter som bleknat och sliten väggfärg. Tänker på festivalen. Som på sommrarna ger oss sådan glädje med musiken. Festivalen med samma namn som caféet. Peace and love.

Jag åkte även genom stan härom dagen igenom igen. En annan del för den här gången åkte jag bil. Jag upptäckte en affär. Den säljer vinylskivor och CD-skivor. Aldrig sätt butiken förut. Det känns som om jag blundat. Inte sett allt. Glömt bort att öppna ögonen för världen. Varit instängd. När det har blivit värre nu, men sedan blir bättre senare. Nu har jag bara upptäck. Öppnat ögonen som blundat som en sköld. För jag vill inte ha mer att tänka på. Det har ju inte fungerat. En fallen försvarsarme i mitt egna krig. Men det är tvärt om. Det får mig att kunna se allt på ett annat vis, ur ett perspektiv. Det får mig att kunna plocka undan alla mina huvudbryn vägen ett tag.

Min stad. Du får mig att öppna ögonen. Se det vackra i det lilla och upptäcka något i det mest välkända platserna.

Borlänge.

Minnas #blogg100

Så. idag. Min längd har känts som en jävla förbannelse som man får leva med. Insett att den ny veckan börjar imorgon.

Men jag har också varit på avslutningsfest. Jag har ätit glass, pratat med mina vänner, skrattat ihjäl mig åt humor och pratat oxford-english. Gänget hade roligt. Vi fick diplom. Och det här kommer jag minnas föralltid. Musikalen Annie.

Tänka sig va? Att det redan har gått 6 månader sedan första repet. Det känns inte riktigt klokt. Och tiden har gått så fort. Jag kommer sakna det. Och minnas det som starten, som senare fick mig att börja med teater. Det är underbart.

Tack

But i still haven’t found what i looking for #blogg100 #83

U2 spelas i mina hörlurar. I Still Haven’t Found What I Looking For. Mina föräldrar har lyssnat på dessa i åratal. När maten lagas på fredagskvällar och spotify är på är det U2 som brukar spelas. Man uttrycker ett ”WOW!” och frågar vilka som spelar. Någon gång har jag sett på en dokumentär om bandet med min far. Sedan dess har jag lyssnat på dem då och då. Det har som en egen genre, och lyckas spela musiken på ett ovanligt sett, låtarna känns äkta. Riktigt äkta. Det märks att dem har spelat länge. Och att dem fortfarande spelar är mer fantastiskt. Och, hur ofta har ni hört en ungdom prata om U2?

Genrer. Jag kan lyssna på allt och välkomnar allt in i mina (egentligen pappas) orangea hörlurar. Indie har under dem senaste månaderna varit mitt liv. radical face, Sigúr rós och Bon iver, Birdy. Jag har en blandad smak, men musiken måste vara äkta, inspelade med kärlek och tagit sig den tid den behöver, texten ska betyda något. Sedan är jag fast. Och lyssnar sönder låtarna.

Nu blev det rock, eller snarare alternativt eller indie. Det är mycket Johnossi, The verve med sin ”Bitter sweet symphony” och Oasis, U2. Allting blandar jag. När jag känner för att lyssna, lyssnar jag på detta.

Jag lyssnar på pop också, men det är sällan, för det är inte jag. And thats it.

Allas musiksmak är annorlunda. För mig betyder musik så mycket. Musik är liksom mitt allt, för det är ju det jag håller på med. Det är liksom jag, för det är en del jag har tagit vara på, för att jag har fått dem möjligheterna. Jag är inte den bästa på att öva, jag övar på tok för lite. Det kan kännas omöjligt att lära sig dem där pianonoterna som jag svär åt. Allt kan kännas omöjligt, men jag har spelat instrument i 5 och ett halvt år (halva min livslängd, alltså halva mitt liv). Jag gav inte upp efter en månad då jag tyckt att det blev för många läxor. Nej då, jag fortsatte. Och här står jag idag. Jag har lärt mig. Den kunskapen kommer jag bära med mig. Komma ihåg. Min pappa brukar säga att ”musiken räddade honom från sporten”. Jadu. Sådan far sådan son och dotter? Sant.

 

Ni får mig att skratta och glömma allt för en stund

Jag längtar så.

Efter min sommar, efter värmen, efter solen. Jag längtar efter dammsjön, långsjön, Mälaren, landet, Västerås.

Det här ska bli min sommar. En sommar som jag ska finna mig själv, ordna upp mina tankar och skingra mitt mörker. Jag ska ha det bra. Och leva med värmen och inte klaga på den och minnas dessa dagar då jag bad till modernatur att skynda på med sommaren.

Men det är mycket som händer också. Och det är mindre än två månader kvar tills sommarlovet. Mycket kommer förändras. Jag tänker ofta på det.

Jag ville berätta om två av mina vänner. Dem är fantastiska. Helt fantastiska.

En av dem var på en Bieber-konsert igår och skrek säkert sig hes eller enligt henne själv ”dog och återuppstod igen”. Hon har runt 70-80 afficher på sina väggar, och vi har alla slutit ett avtal om att så fort vi får tag på en sådan affisch så ska vi ge den till henne. Beliber. Hon spelar gitarr och önskar sig en Justin parfym i födelsedagspresent.

Den andra brukar jag äta glass med. Cookie dough är den godaste, såklart. Och choklad är liksom som regnbågar? Och twilight är fan det bästa vi vet. Vi skrattar så vi gråter och har skämt som bara vi förstår oss på. Vi kan skratta åt potatis och söder te lärde hon mig gilla.

Dem båda vet allt om mig. Jag vet nog allt om dem. Jag har många fantastiska kompisar. Och alla betyder tokigt mycket för mig. Det här var två. Och ni alla betyder allt för mig.

Jag ville bara berätta om dessa två. Låt oss alla skratta tillsammans nu.

Frågor. #blogg100 #78

Lista

 

Tänkte göra en lista. Om veckan. Om mig.

1. Veckans favoritlåt :      Tove Lo – Habits

2. Veckans lista :    Mood lista gjord av mig, passar bra som lesset humör, därav namnet. Sen har vi One of Those Days Skapad av Tunigo. Gillar den. Den får en att känna det är som det är.

3. Största dröm? : Att resa till mina favoritplatser i världen. New York, London, Paris, och speciellt Paris. Efter gymnasiet. Men det kommer att dröja länge.

4. I vilken stad skulle du tänka dig att bo om 10 år? Om tio år är jag fortfarande ung. 22. Min framtid är oskriven. För jag är väldigt ung nu. Så jag vet inte. Möjligen i någon av ovanstående städer. Eller så är jag kvar i Borlänge. Jag vet faktiskt inte.

5. När började du blogga? Jag var en åtta årig flicka. Jag kunde stava bra, men bloggade sällan och skrev dåligt. Jag går ibland tillbaka i arkivet och kan skratta.

6. Vad har du för musikstil? Indiepop. Indie. Mest indie. Sigur Ros – Hoppípolla

7. Vad är det du önskar mest av allt? Just nu, är det att jag ska bli av med min snuva och feber. Annars är det inget särskilt. Jag har inte så mycket tid att önska mig.

8. Vad tänker du på just nu? Att det var en intressant fråga då mitt huvud går på högvarv dygnet runt egentligen.

9. Vilken är din senaste bild som blev bra? ↓

Swallows

 

10. Om jorden skulle gå under imorgon. Vad skulle du göra då? Fråga inte. Det kommer inte hända imorgon.

11. Vilket reseminne får du upp först när du tänker på ett resemål? Jag tänker ofta på London. Jag minns dem små paketen med marmelad och sylt, på det rostade brödet. Sen minns jag Big Ben, London eye och madam Tussauds.

12. Vad tänker du ofta på? Mina tankar finns i mitt huvud. Mitt huvud kan ingen se i förutom jag. Mina tankar är mina tankar. Men ofta på hur jag mår. Och att jag borde gå och ta lite näsdroppar.

13. Vad ska du göra imorgon? Jag antar att jag ska bli frisk från min förkylning.

14. Om du skulle beskriva din hemstad med 3 ord vad skulle dem vara? Liten, vacker, drömmande.

15. Vad är det bästa med din hemstad? Att man kan varenda gata, att man vet var man befinner sig även fast man är vilse. Alla är också nära, på ett eller annat vis. Och så har vi peace & love. Och det är året höjdpunkt.

16. Vad skulle du vilja ändra här i världen? Jag vill väll ändra samma saker som alla andra? Jag vill ha fred, jag vill stoppa krig, jag vill stoppa hungern, jag vill stoppa fattigdomen, jag vill förändra. Hur vi kommer till skott. Det är nog det enda som är svårt att lista ut.

17. Om kunde ändra misstag, skulle du göra det? Nej. Våra misstag formar vilka vi är. Jag skulle nog inte det. Vi är dem vi är. Dem som inte gör misstag lär sig inget. Så är det.

18. Vad gör du just nu? Lyssnar på musik, ändrar mina svar, ändrar mina frågor, min delete-tangent används flitigt denna stund.

19. Hur lång är du?  Lång. 179 cm. Jadu. Det är som det är.

20. Vad heter du? Amanda Strandh.

21. Vad är det vanligaste folk frågar dig, och vad brukar du svara? Hur lång är du? Sen tappar dem hakan när jag berättar min ålder. Läs fråga 19.

22. Vad gör du på din fritid?  Jag går på kör, spelar piano och fiol och går på teater. Allting på tisdagar och torsdagar. Annars fotar jag, slukar böcker, tänker, skriver.

23. Vilken var den senaste bokserien du läste? Hungerspelen. Men jag läste ut en enskild bok på mindre en 12 timmar här om dagen.

24. Vad skulle du vilja ha mest? Bli kortare, smalare och bättre. Som vanligt eller?

25. Om du fick säga en sak, som 7 miljarder skulle ha hört, vad skulle det vara? Sluta slåss, sluta kriga, för det är inte värt det. Slut fred.

Har kommit på typ alla frågor själv. 1, 2 18 och 19 är sådana som dem flesta har.

 

Skillnaden mellan oss är att du är du och jag är jag. #blogg100 #77

Jag har klurat mycket på det här inlägget. Flera dagar faktiskt. Men när jag väl skulle skriva det försvann varenda tanke och planering. Som sand som rinner ur handen.

Skillnaden mellan oss är att du är en som inte funnits hela mitt liv. Inte varit jag. Bara smält in i mitt huvud och blivit jag. En annan jag. Ledsnare, lågare. Ledsnare. Ledsnare. Tryckt undan allt annat. Och styrt allt. Lämnat allt som en spökstad. En öde själ. Det gör ont, fysiskt, men ändå finns du bara i mitt huvud.

Jag har döljt dig. Lyckats trycka bort dig under ett falskt leende. Tryckt bort dig. Föst undan det, men sedan bara ramlat så fort man kommer innanför en dörr. En ständig känsla. Som finns där som ett hölje. Ett hölje av mörker. Ibland blir det ljusare. Då känner jag en lättnad och glädje. Men sedan kommer du tillbaka och lämnar mig kvar. Ännu mer sårad. Ledsam. Låg. Ledsam. Ledsammare.

Jag har slösat en jävla massa tårar för dig, min fiende. Du startar alltid krig. Ska alltid, alltid vinna. Och jag låter dig vinna. För jag orkar inte springa mer. Jag orkar inte klättra upp för dessa väggar. Det finns inget att greppa tag i. Väggarna är som mörk marmor och slät. Så det går inte att klättra.

Jag får hjälp. Så väggarna kommer raseras. Tillslut tillräckligt för att jag ska lyckas kravla mig ut.

”Det ingen ser…” Ingen ser. Inte som jag vet. För jag döljer det. Trycker det så långt bort från mitt ansikte som möjligt. Så det som döljs ses inte. Bakom lager av falskt.

Dåså. Jag mår inte bra. Jag ska få bort det en dag. Dra ner väggarna av marmor. Rasera berg. Du ska försvinna, mitt mörker. Jag kommer inte sakna dig. Du har bara raserat mig. Så nu är det min tur.

 

Tack #blogg100 #72

Nu var den sista föreställningen slut. Nu finns det inga fler, och det känns som om man fortfarande ska dit imorgon.

Det var en massa gråt. Vi har alla repat så länge och nu var allt gjort. Och man har träffat en massa nya vänner. Allt detta och nu var det den sista föreställningen klar.

Sedan var det en massa kramar. Det var svårt att sluta kramas för det kändes tomt. Och det fanns aldrig någon sista kram för man ville bara kramas igen. Och det var sorgligt. Fruktansvärt sorgligt ju.

Men tack igen. Tusen, tusen tack. För denna möjlighet och för denna resa. Tusen, tusen tack. : )

Föreställningarna. #blogg100 #71

Idag är det dem två sista föreställningarna. Helst vill man köra på. Fortsätta så länge det går. Man har fått så många nya fantastiska vänner. Och det finns något gemensamt. Att spela teater och sjunga. Men idag är det dem två sista föreställningarna. Jag kommer sakna allt och alla så  mycket.

I oktober. Tror jag. Så hade vi första repet. Sedan har vi övat på sedan dess. Söndagar, torsdagar, en fredag. Sedan den 23 mars var det premiär. Allt övande. Och sedan var det dags. Det är så roligt. Men idag är det dem två sista föreställningarna. Oj. Det gick fort.

Det är lika roligt som alltid. Jag är glad att jag är med. För jag har upptäckt något nytt. Teater.

Jag vill bara säga ett stort tack. För den här möjligheten. Vilken resa, genom alla rep, övningar. Genom alla sånger. Genom dem tio föreställningarna. Alla nya vänner.

Tack. För att jag fick vara med i musikalen Annie.

Tack 🙂