Kategoriarkiv: GRUBBEL

Det enda vi vet, är att vatten släcker eld och att eld kan sluka mig. Men mörkret slukar ljuset och mörkret slukas av eld som åter igen tänder den platsen.
Vi vet det mest logiska, att äpplen faller från träd, att 2 väte och en syre blir vatten.
Men mina lungor, det mest ologiska, de andas.
Min kropp, kan tydligen stå.
Mina ögon, som så många gånger värkt av sömnighet fortfarande är öppna.
Mina andetag som inte rasslar även fast min kropp är gjort av ett svart hål.
De mest existentiella är det jag inte förstår. Vi är det mest existentiella här, och jag förstår inte.
Vi lever än, efter allt ont människan gjort mot världen och varandra, och världen är världens största ting.

Pappa

Idag är det farsdag. Detta blogginlägg är för dig. Du och mamma betyder allt. Utan dig skulle jag inte vara den jag är. Jag skulle nog inte spela fiol och piano. Jag skulle nog inte blogga, jag skulle inte skriva på det sättet jag gör och utan dig skulle jag inte ha klarat av det här året.

Du har alltid förstått. Du har alltid sett hur jag har mått, kramat mig när det har varit som värst och hållit mig när jag inte orkat mer. När mina knän har varit svaga av känslor har du hållt upp mig, när jag har varit förbannad, när jag har varit så oändligt ledsen har du varit där. Och jag älskar dig något otroligt mycket och du betyder så otroligt mycket.

Du med ditt lätt gråa skägg, med din humor och ditt vackra sätt att skriva på, med din musiksmak som (enligt mig) bara skriker. Pappa, du betyder så mycket. Och jag älskar dig. Tack för att du har hjälpt mig genom det här året.

Grattis på farsdag.

Deeped
Pappa DeepedPappa Deeped

Ta av masken, för maskeraden är slut nu

Vart jag än går ser jag människor som döljer sig själva, sina personligheter och sin själ. De är så rädda för vad människor ska tycka om en.

Jag är rädd. Att jag är för lång, speciellt det, är för knäpp, har min tokiga personlighet, min knäppa humor och mitt breda ordförråd. Jag är rädd att jag ska skrämma iväg folk. Med det att jag är usel på matte, bra på svenska och engelska. Det faktum att jag spenderar 3 dagar i veckan på musikskolan eller att jag bär med mig en fiol. Jag är rädd att jag ska såra någon för att jag inte passar in.

Jag är så rädd. Att någon ska säga saker till mig. Att någon ska prata om mig bakom min rygg, peka ut mina brister och få mig att bli mer osäker.

Jag är så rädd för detta. Jag är rädd för att förändras. Att mitt ständiga sökande efter vem jag är ska förändra mig, att det ska ändra min syn på världen. För vem är jag? Vem är jag egentligen?

Men jag ska försöka var mig själv. Ta av min mask, som har suttit på alldeles för länge och döljt mig. Maskeraden är slut nu. Jag ska börja använda min kjol i garderoben som jag varje morgon överväger att ta på mig men jag är rädd för vad människor ska tycka om den.

Men jag vill börja nu. Börja vara jag. Jag ska ta av mig min mask. Den masken som har tryckt ner mig. För jag är trött på att inte vara jag.

Men jag är jag, med min musik, med mitt ordförråd, med min usla matte och min knäppa humor.

Osäkerheten känner vi. Men ska vi inte börja vara vi nu? Ska vi inte ta av oss maskarna och vara oss? Och visa oss, säga våra åsikter och att inte låta någon trycka ner oss.
the fog

Jag ska finna melodin någon dag. Antar jag.

Jag har inte skrivit någonting sedan 18:de juli. Det är nästan en månad sedan. Jag har sju oavslutade utkast som har blivit fel. Det blir inte lika bra som DET inlägget. Jag kommer inte kunna mäta mig med det. Det kommer aldrig bli lika bra.

När jag postade ”Att vara eller vilja vara vuxen är inget brott” Brann jag för det. Jag hade min åsikt om det hela och ville nå ut med mitt tycke. Det fick blandade reaktioner men inlägget har delats, kommenterats och gillats 667 gånger på Facebook, det har twittrats och retweetats 55 gånger. Vad ska jag göra efter det här? Jag kommer aldrig kunna nå högre. Jag har skrivit mina blogginlägg med tvivel. Det var hårt, för jag visste inte vad jag skulle göra. Jag ville skriva något bra. Redan dagen efter satt jag mig vid datorn med fingrarna i beredskap om inspirationen skulle börja flöda. Men det gick inte.

Blogginlägget lästes av närmare 4447 människor. Det var så många visningar jag fick på bloggen inom dem närmsta dagarna. Jag minns hur glad jag var, jag var så stolt över mig själv. Det var en ny känsla. Jag kände att jag gjort förändring, det kändes bra.

Men sen då? Hur ska jag fortsätta efter det här? Jag är inte den bästa på att hitta debatter, jag är inte bra på att finna ord. Jag vet inte vad jag ska skriva. Jag vet inte vad jag ska säga. Jag har varit rädd att säga mina åsikter för omvärlden och tystas lätt. Om någon säger att jag har fel så har jag fel. Jag gick emot det. Jag var stolt. Men nu är jag rädd igen. Hur ska jag lyckas säga vad jag tycker igen?

Dem senaste dagarna har jag jobbat med en låt. Jag har skrivit djupt, försökt finna melodin. Jag är rädd att jag aldrig ska lyckas. Att texten ska bara vara kvar i skrivblocket som var menat att ha i skolan. Tänk om jag aldrig hittar ackorden. Den måste bli fulländad. Jag vill det. Om jag så måste skriva dag som natt. Jag ska hitta melodin. Jag ska hitta orden. Jag ska hitta mig själv.

”We are locked in our own heart. We have to breaking through those walls. Let’s go Embark.”

Ett citat ur min låt.

Jag har förändrats. Sommarlovet har gjort mig gott. Jag har hittat flera delar av mig själv. Jag är säkrare. Jag har en bit kvar. Men jag tror det vänder nu. Jag är inte i skuggorna längre. Mörkret skingras. Om det bara är för stunden, så är jag glad för det också.

Jag är så tacksam för allt. För att blogginlägget blev uppmärksammat och omtyckt. Att mitt sommarlov har förändrat mig. Att jag har möjligheten att skriva här.

Här är jag. Och för tio veckor sen skulle jag aldrig kunna lägga upp en så här bild. Nu är det min profilbild.

Vem är jag?

Att vara eller vilja vara vuxen är inget brott.

Efter den stora debatten om BH:ar för barn efter en krönika av Frida Boisen på GT/Expressen drar jag mig in. Jag blev förbannad. Om du efter att ha läst 3 rader slutar läsa och hoppar direkt till kommentarsfältet och skriver ”att jag är för ung för att förstå”. Fine. Men åldern ger mig ingen rättvisa.

Jag ska om 4 veckor börja 6:an. Döm mig inte för min ålder snälla. Tryck inte på tillbaka knappen eller krysset för att stänga fliken för att gå tillbaka till facebook eller twitter. Jag tänker tillbaka på min skolgång i den lilla skolan som jag fram tills nu har gått i sedan jag var 5 år. Jag minns att när jag gick i andra klass var jag längst av alla, det kunde jag inte göra något åt, jag har det påbråt helt enkelt. Jag var annorlunda, och det fick man inte vara. Redan när man var 3-4 år ville vi bli vuxna, gå på skolbal,ha på oss fina klänningar och finna den där ”drömprinsen”. Vi hade ju sett på Askungen och Törnrosa. Ett tonårsliv och ett vuxenliv verkade vara så glamoröst och underbart, det verkade vara en saga.

I första eller andra klass, så började en i klassen använda deodorant efter gymnastiken. Det var för att man ville se hur dem andra reagerade och för att man ville vara vuxen och dem andra barn. Även fast vi alla var lika gamla. Det fanns en viss makt i att få vara vuxen, att få bestämma själv. Efter det började fler och fler använda det, jag vet inte hur dem lyckades övertala sina föräldrar att köpa en deo, för jag lyckades då inte. Det var en poppis grej. Alla trodde då att det var för att vara vuxen och populär, inte för att hålla en fräsch under dagen. Populariteten inom deon dog ut efter någon månad. Under sommarlovet började det hända saker med mig, jag hade ett tag använt topp, mer för att känna mig vuxen men nu var det för att jag var öm och det gjorde ont och jag började växa med raketfart uppåt. Fine. Mamma köpte mer toppar åt mig eller det som de ”vuxna” säger i artiklarna ”behåar för barn” eller ”short top”. Haha. Dem har ingen push upp alls, dem hjälper ingenting egentligen. Det är bara en trygghet man har.

Och att det var en popularitets grej, det hör till att växa upp. Och att vilja växa upp, hör också till att var barn.

Jag har hört många historier om detta. En vän till mig  berättade i 4an att i hennes jämnåriga kusins skola, var det så poppis med bröst i fyran att man köpte en bh, hade i skumgummi och så gick man till skolan så. Jaha. Men om dem vill det så får dem det. Jag tänker så. Det är inget fel.

Ett citat från krönikan:

 

”En med reglerbara axelband och en trekantsbikini som kan krusas.”

Vänta lite här va. Reglerbara axelband? Jag hade ett grönt linne som jag var såååå stolt över. Det var så fint. Men nu fick jag veta att eftersom att det hade reglerbara axelband var det helt fel att ha på sig när man var 9 år.

Och trekants bikini som kan krusas. Okej. Men, vem bryr sig? Det är fint och man känner sig stolt på något sätt. Man vill vara kvinna. Det kommer vi ju tillslut bli. Och varför ska det vara så hemskt att barnen förbereder sig? Även om det bara är en popularitetstävling så övas man ju ändå för framtiden. Man är inte mindre barn för att man bär en BH, man är inte heller mer vuxen. Men vad är man då?  Det man vill.

Ålder är bara en siffra . Jag håller mig till mitt motto. Tänk er om en 9-10årig flicka är i puberteten tidigare än alla andra. Har ömmande bröst och är trött på att det alltid gör ont. Hon går till sin mamma och ber om en Bh. Tänk om mamman sagt: Nej, du är för ung, du vill bara ha för att verka äldre. Även fast än hon vet att flickan håller på att bli stor. Man kan inte undvika att åldras. Hur många som än önskar att det gick.

Det är som att en kvinna under medelåldern skulle köpa anti-age kräm. Skulle det bemötas på samma sätt? Skulle det vara en krönika om det?

Min mamma har varit väldigt stöttande för mig. När jag bad om en deo när jag började svettas mer, så fick jag det. Jag fick välja en själv. Jag kom in i puberteten tidigt, jag var 8-9 år, då var hon stöttande med. Vi pratade om det. Och det har varit väldigt betryggande för mig att veta att hon finns där om jag undrar över något. Så om du som läser det här tycker att ”det är så långt dit så det kan vi prata om senare”. Ta din dotter i hand och förklara vad som kommer hända. Om du försöker ”skydda” din dotter från att veta vad puberteten är så vet hon nog ändå en massa, men undrar också. Hur som helst så kommer du inte lyckas med det länge för i femman får man lära sig om det i ett enskillt ämne hursomhelst. När jag var 10, sommarlovet innan femman, fick jag min första mens (ojojoj hur kan hon prata om det har hon ingen skam i kroppen??) jodå, men jag vet nu att det inte är något att skämmas över, för det sa mamma. Hon hjälpte mig, eftersom vi hade pratat om det så berättade jag direkt, och gick inte runt och funderade på hur jag skulle klara det själv. Strax senare fick jag min BH. För jag bad om den faktiskt. Jag bad om den.

Men tänk om mamma sagt nej? ”Du är för liten, du ska inte ha bh, du ska inte ha mens”. Eller om någon annan ville känna en trygghet i att ha en bh eller topp även fast än det inte fanns något att hålla upp? Eller om man kände att man ville ha en bh för att dem andra har det, och att det finns en trygghet i sig med det. Låt gå då. Bara om barn känner sig trygga i sig själva, så är det väll… okej? Eller?

Ett citat:

”Det bubblar inom mig. Och jag manar till aktion: Nu bränner vi alla behåar för barn! Sluta sexualisera våra åttaåringar!”

Japp. Vi ska alltså gå tillbaka till ett 70-tal där kvinnor brände sina BH:ar och demonstrerade för kvinnors naturlighet och att ”om män inte behöver så behöver inte vi det heller”. Fast nu ska ni bränna era barns BH:ar? Skulle dem inte bli ledsna då?

Ni måste låta era barn växa upp! Jag tror att det är vad allt handlar om. Att man vill ha kvar den där lilla flickan som springer och kramar er när ni kommer hem, hon som säger att du är den bästa mamman i hela världen för det tycker hon. Ett tillskott i underklädeslådan förändrar inte det. Tro mig. Jag springer och kramar min mamma när hon har varit på jobbet, jag säger minst en gång om dagen att mamma är den bästa och kramar en gång till. Ni kan inte förhindra att ett barn växer, ni kan inte förhindra någonting. Låt ett barn vara ett barn men låt det också växa. Både på in och ut sidan.

Min åsikt. Min historia.

 

Länkar till andra blogginlägg inom debatten:

Det räcker nu.

Varför skuldbelägga bh:n.

 

 

 

 

 

Sista dagen nu Amanda, försök

Hey

 

Imorse vaknade jag tidigt, och snoozade inte änns någon gång. Jag vaknade tidigt, med ett leende. Men varför log jag? För aldrig mer ångest.

Idag är sista dagen i skolan. Sen är det sommarlov. 10 veckors ledighet. Efter det börjar jag en ny skola, och jag byter av personliga skäl och på grund av mig. För att slippa mina tårar på morgonen osv. Så det hjälper inte att tro att jag är sur. För det är jag inte. Men jag kommer sakna alla så sjukt mycket.

Anledningarna är många. Det beror på saker som hänt med mig och mina känslor och mitt mående. Och jag byter inte pga. något eller någon. Idag är det sista dagen. Sen är det sommarlov.

Allting som korsade mitt huvud. Klockan 1 och klockan 5.


klockan 1

Det blir varmare ute nu. Igår var det 27 grader varmt, jag klagade inte. För jag har frysit hela vintern.

Den första Juni. Min hud luktar sol. Jag fryser fortfarande, det är snarare rysningar för jag känner hur solen värmer mina axlar.

Det kommer kyliga briser. Rabarberna växer redan. Och vi skördade dem igår. Jag är så trött, för min vecka har varit så intensiv att jag är förvånad att jag inte har brutit ihop totalt. Men i all stress har det varit så har jag spelat musik.

Nu mina vänner. Nu är sommaren här. Vi ska tacka att solen värmer oss, vi ska tro på våra önskningar,vi ska asgarva åt allt, se hur vi under sommaren förändras till det bättre förhoppningsvis. Skolavslutningen närmar sig med stormsteg. Ta vara på dem här sista dagarna av årskursen. Jag ska. Vi ska leva för stunden men också tänka framåt. Yolo men ändå inte. Vi ska leva när vi är unga. Var sig du är 45 eller 12. Vi är alla unga.

klockan 5

Ung och dum? Käften. Jag är ung men inte dum. Skolavslutningen närmar sig med stormsteg. Rädsla, okänt. Usch dessa känslor. Bina flyger runt om mig. Men jag springer inte iväg.

Bon iver spelas i hörlurarna. Jag fryser igen. Solen försvann och himlen är nu grå. Jag är rädd att den kommer vara det ständigt igen som i vintras. Usch dessa rädslor. Min kropp känns trött och sliten. Mitt huvud tomt och ensamt utan en massa funderingar. Mitt självförtroende känns mer lågt än vanligt idag. Usch dessa känslor. Bort. Flyg iväg. Med det där biet. Med den där vinden. Med de där sista dagarna i årskursen.

Jag började fundera på de och dem. Insåg att jag alltid har skrivit fel.
Tack och hej. De och dem, vilka som helst. Subjekt, objekt, om det blir fel är det så. Jag slutar inte blogga för det. Säg till. Förklara gärna också.

Nu blev det sommar och 24 grader varmt. Si si. Jag ska läsa franska i höst. Bonjour.

Dags att börja andas.

Alla tankar som korsade mitt huvud. Det verkar onödigt. Men testa så får du se.
Jag blev även väldigt frustrerad, och bara ledsen. Jag behövde skriva lite. Tack.

Peace and love forever.

Första gången jag gick på festivalen var för 3 år sedan, Jag förundrades över den fantastiska musiken och såg nya artister. Jag var ganska liten då, men jag minns i alla fall.

Året efter kunde jag tyvärr inte gå för jag var i Västerås den veckan. Vilket var synd för det verkar ha varit ett väldigt bra år. Mamma och pappa berättade att dem varit på Kent och en massa annat och att det hade varit sjukt bra musik som spelades överallt. Och sedan gick jag förra året. Det var dem bästa dagarna på hela sommarlovet. Dem bästa dagarna någonsin faktiskt. Jag var på Kent, vilket var den bästa konserten under alla dessa dagar. Det spöregnade hela konserten, men som bara gav mera effekt. Och att så många trotsat regnet för att gå på den här konserten. Det är helt fantastiskt. Jag var också på Laleh, också en av dem bästa som konserterna. Det finns inte ord nog att beskriva den konserten. För det var sån anda. Sådan fantastisk anda.

Och det är själva grejen. Stämningen är den mest fantastiska på det stället. All musik och gemenskapen som bara strålar. Borlänge är som en egen sol dem här dagarna. Och fantastiskt är fortfarande en underdrift av vad det är. Jag är grymt tacksam för att jag fick gå dem här åren. Och jag älskar den här festivalen. Och det är tråkigt att det inte blir i år. Men så är det helt enkelt.

Jag skrev på en namninsamling. Jag vet inte varför. Jag visste att det inte kunde rädda festivalen egentligen. Jag tog bara ett snabbt beslut och funderade inte så mycket. Jag kände något slags hopp. Jag vet inte. Jag tyckte att jag bara ville göra något. Och jag vet faktiskt inte. Ni vet när man känner att man bara… liksom.. (gaaahhh vad svårt att förklara!!). Jag skrev på. Så är fallet. Men jag ville bara ha lite hopp, jag har haft dåligt med hopp på senaste tiden om allt. Jag fick lite hopp. Kanske onödigt. Men jag har för mig att något år var sloganen tro, hopp och kärlek men jag minns kanske fel. Jag tolkade insamlingen på fel sätt. Jag ville bara ”försöka”. Men nästan alla i min vänskapskrets skrev på den också.

Men jag ville bara skänka en massa  kärlek till er som arbetat med det här, Jesper som startat det för 15 år sedan. Jag vill ge er en stor kram som tack, och jag förstår att det var riktigt svårt med det här beslutet. Men jag ger er ändå en kram, skänker er all fred och kärlek och tackar än en gång för dem här åren.

Peace and love lever vidare. Och ni har förändrat, Borlänge, och Dalarna. Och världen.

Men ögonen är vackra.

ögonPå detta foto vet jag att jag har onoppade ögonbryn. Jag vet att jag har finnar, blämmor och fläckar vid och ovanför näsbenet. Jag ser trött ut. Det är jag. Men jag bryr mig inte.

Idag har allt varit upp och ner. Mitt mörker har varit där och tryckt ner mig och ibland lättat och sedan blivit svårare. Allt har varit tungt som ett betongblock och att andetagen har fastnat i halsen. Men när det har blivit ljusare har jag faktiskt gett ifrån mig ett leende då och då. Men nu är mitt betongblock här. Och det får jag leva med tills min sten försvinner och det mörka och svarta tonar upp sig till ljusgrått.

 

Hundrande #blogg100 #100

Jag gjorde det. Liksom. Nu är vi här. På inlägg 100 som jag har arbetat hårt för att få ihop. Visst har jag tappat några inlägg då och då. Mellan 75 och 77 sket det sig rejält, även fast jag inte vet om det är att jag räknat fel eller om jag bara glömde blogga och hoppade över 2-3. Jag har inte räknat om alla inlägg finns med.

Klockan 5 i tolv. Då fick man slänga upp en bild eller två. Men jag har faktiskt skrivit mera än tidigare och utökat mina kunskaper inom skrivandet. Har lärt mig en hel del faktiskt!

Det som fått mest visningar dem senaste 90 dagarna är själva framsidan. Den har fått 660 visningar. För mig är det mycket. Sen om enskilda inlägg är ”Föreställningarna” det som fått mest reaktioner. Jag själv tyckte att det blev ett bra inlägg. Men favoriten för mig, den som var svårast att skriva, men som jag sedan blev rätt så stolt över är ”Ålder är bara en siffra”. ”Staden” var också ett speciellt inlägg. Jag har skrivit om det fantastiska med att läsa böcker och ”Vart du än befinner dig” blev ett av dem inlägg med mest känsla. ”I still haven’t found what i looking for” efter att ha börjat lyssna på U2 igen och om inspirationen i ”Svarta hål och teleskop”. Jag har skrivit en hel del. Och nu när jag tänker efter, så har det varit en resa.

Så mellan 200 och 500 ord 2-4 gånger i veckan fram och tillbaka. Sedan när jag inte orkat skriva har jag slängt upp en bild. Men jag har lärt mig så mycket, mina inlägg och ordförråd har förändrats till det bättre antar jag, och har haft väldigt roligt under tiden. Även fast det har varit stressat 23.59 och hoppas på ett samarbetsvilligt internet dem där sekunderna det tar att posta bloggposten.

Men jag har nu skrivit 100 inlägg. Kanske några mer eller några mindre. Detta inlägg tog tre dagar att skriva. Dels för att jag har haft en stressig vecka med mycket att göra och samtidigt mycket som rört sig i huvudet på mig. Jag ville inte skriva det snabbt och ogenomtänkt klockan 10 på kvällen utom ville ta tid på mig och skriva det bra. Så är och var det.

Så nu är #blogg100 slut för min del. Och jag vill tacka för den här tiden. Nu kommer jag nog skriva mera efter det här. Inte bara lägga upp bilder. Och det är tack vare #blogg100 – utmaningen jag fått upp ögonen för att skriva mera. Och det betyder jättemycket för mig.

Mitt hundrande inlägg i #blogg100. Klart.