Kategoriarkiv: DAGBOK

Lådan

Det finns en låda. Faktiskt en ganska stor och tråkig låda, med ett lock som hindrar de levande organismerna inuti från ta sig ut. Lådan rymmer de 1 039 400* eleverna som år 2017/18 går i grundskolan. 

När du är sju år så sätter de ner dig i lådan i en grupp med jämnåriga. Din grupp ska samsas om en eller två lärare och ni ska kollektivt lära er att läsa, skriva, räkna och bete er som människor. Från och med nu är du en elev som ska fungera precis som alla andra. Du är nu en prick bland andra prickar. Du är en soldat i en armé på en miljon som marscherar enhetligt. Eller ja, det är väll tanken.

Men när du snavar på en sten och ramlar i en armé och alla andra fortsätter gå så hamnar du efter. Ett litet snesteg och du hamnar på efterkälken. Du får inte gå för långsamt, inte för fort. Du får inte använda en annan marschteknik än alla andra eller tänka på ett annorlunda sätt. Om du skadade foten under fallet så kan du glömma att få kryckor, du ska fortsätta gå, precis som alla andra. Likt en robot.

Mina 10 år i grundskolan är avklarade. I onsdags så gick jag ut genom dörrarna på det kommunala högstadiet jag gått i fram och tillbaka de senaste 2 och ett halvt åren och vände mig inte om.

Jag har haft svåra problem med psykisk ohälsa senaste 5 åren, något som resulterat i sjukskrivningar, inläggningar och hemmavistelser. Större delen av sjuan och en stor del av åttan så var jag sjukskriven. Efter en lång vistelse på psyket bytte jag skola i slutet av sjunde klass. Min närvaro har alltså varit dålig, men mina betyg har varit bra.

Jag har haft tur, för även om jag missat lektion efter lektion så har jag ändå hängt med, haft relativt enkelt att ta in information och lagt mycket krut på att inte behöva gå om. För jag hatar att vara en prick. Jag har alltid älskat lärande och kunskap, men ogillat skolsättet i den kommunala skolan.

I femman så bytte jag från en kommunal skola till en friskola som var precis vad jag behövde. Jag följde steg och kurser och jobbade i min egen takt efter min egen förmåga med mål uppsatta för mig med hänsyn till mina starkare sidor och svagare. Efter en fyra månader lång sjukhusvistelse så behövde jag byta miljö och börja i en skola närmare hemmet. Jag var åter en del av den kommunala skolmiljön och skolsättet.

Jag hade en identitetskris och var även väldigt sjuk under min första tid där, men det jag minns starkt är att jag redan hade lärt mig mycket av det som sades redan i sjätte klass på friskolan. Men jag behövde göra det igen, för alla andra gjorde det, jag var en del av enheten och enheten lär sig tillsammans.

Efter ett tag så började jag lära mig igen, jag kom in i armén. Jag har varit sjukskriven mycket och under hemmavistelserna pluggade jag, det var enda sättet att hänga med då jag i skolan inte kunde koncentrera mig på grund av ångest. Matten var svår, SO och språkämnena var enkelt avklarade. Tiden behövde fördelas på ett effektivt sätt, där matten fick huvudfokuset. Jag fick bygga upp min egen läroplan för att platsa i den som skolverket byggt upp till oss lådinvånare.

Jag har älskat uppsatser i alla former, jag är så intresserad av saker att jag kan skriva ett tiotalsidor. Uppsatser skrivs hemma, inte i skolan. Där finns ingen lugn och ro, de iPads som fanns var upptagna och inspirationen blockerades av lagret ångest som slöts runt min hjärna. Min möjlighet att kika ut ur lådan och göra något personligt och helhjärtat försvann i skolan, därmed så fick jag ta med mig skolarbetet hem, medans skolan bara var en obligatorisk plats som jag behövde vara på under en viss tid. 

För mig så har skolan varit viktig för att möta min fantastiska klass och få en social gemenskap för att hindra min deprimerade hjärna från att fallera. Jag har alltid avskytt skolplikt, då läroplikt skulle med största sannolikhet vara effektivare enligt mig (dock så förstår jag principen och hur viktig den är). Du kan gå i skolan utan att lära dig, det är vad skolplikten egentligen säger. Du måste vara där, det är det viktiga. I nian har jag slagit rekord i antal fysiskt närvarande timmar, trots att min effektivitet varit låg. Men jag var där.

Ett stort problem med den kommunala grundskolan är att du är just en prick. Även om du har fantastiska lärare eller har fotografiskt minne så kommer du att vara en soldat. Om du redan kan allt som står i biologiboken så behöver du vänta på alla andra för att få möjligheten att gå vidare. Om du behöver mer tid för matten så får du ta den hemma, för även om den där uppgiften på svenskan redan är gjord så behöver du ändå gå på den lektionen istället för att fortsatt kämpa med ekvationer. Din individualitet är oviktig, gör som alla andra gör. Det är meningen att du ska lära och bära dig åt som alla andra. Din eld för vissa ämnen kommer att släckas, för du får inte utvecklas inom de ämnen du har ett intresse för, och får samtidigt inte den tiden och hjälpen du behöver för att utvecklas i de ämnen som du har svårt för. Dagen är för kort, lärarna är för få,

Jag är så tacksam för mina lärare dock, som har låtit mig skicka in uppsatser som är på 10 sidor och även förstått situationen jag varit i. De har även uppmuntrat mig till att fortsätta söka kunskap och vara engagerad i samhällsfrågor och även hjälpt mig hitta ett intresse i biologi. De är hjältar, för de jobbar för minimala löner och försöker uppmuntra varje elev brinna trots ett system som släcker deras glöd. De har för stora klasser i för små klassrum och bristfälliga lokaler och dåliga hjälpmedel. Men de fortsätter och det kommer jag alltid beundra dem för.

I höst så börjar jag gymnasiet, något jag inte trott skulle ske under mina mörkaste stunder. De två gymnasierna jag sökte till var frigymnasier som fokuserar på varje individs utveckling och mål. För jag tänker aldrig mer hoppa ner i lådan igen.

* 15% alltså 155 460 av dessa elever går i friskolor som självklart kan ha andra lärosätt, min text handlar i huvudsak om det problematiska med de kommunala skolorna och hur de behöver utvecklas för att varje elev ska få en optimal utbildning. Självklart finns de problem i alla skolor, privat eller inte. 

Fri till slut

Idag slutar jag åttan och i augusti påbörjar jag mitt sista år i grundskolan. Jag har klarat ett år till. Ett väldigt omtumlande år. Just det här läsåret är det året man förändras som mest, det året som är mest känslomässigt instabilt och det året som man finner sig själv. Jag tror det stämmer in på de flesta. Jag är en annan människa nu, tack och lov. Jag rörde mig i en självskadande spiral i början, sökande bekräftelse. Jag ville trycka undan allting som var jag för att bli som de andra, för jag trodde det var så man var lycklig. Allting gjorde ont.

Men nu har jag hittat min plats, hittat människor som aldrig skulle skada mig. Jag har hittat människor som inte låter mig skada mig själv. Jag har börjat acceptera att jag är jag. Jag är inte populär, jag är introvert, jag är deprimerad och har inte samma ork som andra, och jag är jag.

wallflower (noun)
a person who see’s the world for what it really is, all the beauty and the ugly.
someone who knows life is only for the one who is not afraid to die and that joy is only for him who does not fear to be alone.
these are the most amazing people you will ever meet and you will never, not even if you try, forget them.

Jag är en wallflower. En sån där som står på utsidan och blickar inåt, reflekterar. Jag ser världen för vad den är, med all dess skönhet och fulhet. Jag är introverten som kanske står vid sidan om men deltar om jag har nåt att säga.

Jag har klarat ett år till. Ett sjukt omtumlande år. Jag har lärt mig ta tillbaka mitt liv efter ptsd, jag har börjat hantera min depression, fått en fungerande medicin och fått lära mig att hantera min ångest. Jag har lyckats ta igen skolan efter att ha varit sjukskriven större delar av läsåret. Jag har mått förjävligt, varit förtvivlad, frustrerad och tagit mig igenom varje sekund när orken tar slut.

Men jag har också känt mig lycklig, en känsla som tidigare hört hemma i min vildaste fantasi. I augusti ska jag ta nian med storm. Jag ska jobba hårt för att få de betygen jag vill ha och som jag behöver för att komma in på den linjen och det gymnasiet jag vill gå på. Jag ska nå dit jag vill nå, för min skull.

Untitled
Untitled

Vad jag lyckats åstadkomma under ett år.

Jag har överlevt.
Mitt nyårslöfte förra året var att jag skulle ta livet av mig. Det är helt sjukt när jag skriver det nu, men det är den kalla sanningen. För förra året denna tid satt jag i en sjukhussäng på barn- och ungdomspsykiatrins slutenvård. Där satt jag i närmare 4 månader och kämpade hårt för att sluta leva. Vilken tur att löftet bröts.

För i år har jag åstadkommit så jävla mycket. Vinster och förluster och allt därimellan. För jag kom ut i Mars och fick lära mig leva i ett civiliserat samhälle igen. Och i Maj fick jag fortsätta 8an på en ny skola endast 2 minuter från mitt hem. Jag behövde inte ta igen någonting även fast jag varit sjukskriven i ett halvår. Jag var och är fortfarande riktigt sjuk och lider av en väldigt djup depression, generaliserat ångestsyndrom, social ångest och nu även utmattningsyndrom på mackan. Men jag fucking överlevde. Det är så sjukt.

För när jag kom ut var det som att jag var nersliten till det innersta lagret och så sårbar, och mina mediciner skapade en känsla att jag drömde. Allt jag ville höra och känna var att jag dög och jag behövde bekräftelse. Jag lät människor utnyttja mig och använda mig hur de ville. Men jag fucking överlevde. Och det är helt sjukt.

Jag har också börjat med KBT-terapi och fått en ny psykolog när BUP äntligen efter cirka 4 år fattat att jag behövde pröva något annat.

Jag har träffat människor, sagt förväl till andra. Jag har fått fantastiska vänner som bryr sig om mig och där jag är en självklar del av dem, och där jag inte behöver kämpa för att passa in. Där jag bara är. Jag har också avslutat giftiga relationer med människor som bara tog energi och gjorde mig väldigt illa. Jag har aldrig lyckats med det tidigare. Det är ju helt sjukt.

Jag har haft ett fantastiskt förhållande, som tog slut, men som ändå lärde mig vad riktig smärtsam underbar kärlek är.

Jag har gått från att sitta i en säng på ett sjukhus och vara så deprimerad att jag inte känner någonting alls, till att känna någon sorts lycka över att jag har levt ett helt år och brutit mitt löfte.

Jag har ramlat så många gånger, fuckat upp totalt, spårat ur, gjort dåliga val, gjort bra val, gjort misstag, försökt skydda människor, sårat människor, blivit sårad. Jag har haft veckor med ständig panikångest, jag har haft veckor som varit helt ok, och jag har haft veckor som varit rent ut sagt förjävliga och då jag velat uppfylla mitt löfte. Men jag har överlevt. Jag har gjort så himla mycket. Jag har åstadkommit så mycket. Varje dag är en kamp upp ur sängen när man bara vill ligga kvar och somna ifrån sin misär och rivande sorg. Men om jag har klarat 365 dagar av det så kan jag klara 365 dagar till.

Jag är så jävla bra. Och jag har en jävla lång väg kvar. Men för ett år sedan så fanns ingenting. Vägen bara tog slut. Men jag har äntligen lyckats lägga asfalt.

Aura
Aura
Aura

Angående bloggen så har jag bestämt mig för att verkligen göra det här till min blogg. Jag ska helt enkelt sluta bry mig om vad andra kanske vill läsa. Jag tänker lägga upp det jag vill. Dela med mig av mitt liv hur förjävligt eller bra det än är.

Lights will guide you home #blogg100

20140309-223721.jpg

20140309-223732.jpg

20140309-223745.jpg
Jag har hela mitt liv varit rädd för mörkret. När jag var yngre så vågade jag inte sova om inte mamma kollade efter monster under min säng och om inte dörren var öppen. Jag var så rädd för spöken att jag i fyran fick gå ut ur klassrummet när fröken skulle läsa spökhistorier. Några år tidigare så var min värsta skräck mumier och jag kunde inte kolla på Lasse-Majas detektivbyrå på julen.
Är inte fobier lustiga egentligen? Man är rädd för något, som inte är farligt eller existerar. Mörkret döljer samma saker som jag ser när det är ljust. Jag är inte rädd längre. Nu tycker jag att mörkret är en trygghet och tröst. Jag är inte rädd för mörker, hissar, ormar eller insekter.
Idag är jag rädd för att bli lämnad.

100 dagar är en lång tid #blogg100 #001

Vi kör i år igen. 100 dagar sträck. Jag ska gör allt för att hinna, och lyckas. I år tänker jag satsa på kvalité, och inte bara texter och bilder.

På senaste tiden har jag skrivit poesi. Så fort jag hittar en svart tuschpenna så klottrar jag alltid i alla mina skrivböcker, på mina armar, händer och fötter. En dålig vana som är svår att komma ifrån. Jag skriver på mina händer, det är inte bra det vet jag, men heller inte livsfarligt.

Så för att komma ifrån detta så ska jag skriva mina texter här istället, för att jag inte har råd med en miljövänlig penna som inte ”förgiftar mitt blod” om man nu ska tro på allt man hör här i världen.

Men för att komma tillbaka till ämnet så kommer det uppdateras oftare här. 100 dagar.

20140301-222822.jpg

20140301-222834.jpg

Stockholm

AnundshögRunstenÄngen

 

Anundshög  3 juli

Dessa bilder togs vid Anundshög i Västerås. Blev inte nöjd, jag måste öva på att fota landskapsbilder. Vi var på en guidad och lärde oss mera om tiden för längesedan.

Ni kommer få se fler bilder därifrån dem närmsta dagarna för imorgon hoppar jag på tåget till Stockholm. Där ska jag åka mig yr på grönan med Vendela, gå på allsång med mina morföräldrar och på onsdag shoppa hårt på topshop och urban outfitters. Jag har inte med mig systemkameran eftersom att jag glömde laddaren hemma och att det blir för krångligt att ha den på gröna lund pga. stöldrisken då man inte kan åka karusell med den. Men frukta icke! Jag har med mig min gamla hederliga kompaktkamera som jag hade innan jag bestämde mig för att börja spara till min systemkamera. Den blir enklare att ha i väskan. Jag har ju inte varit på grönan på flera år så jag är grymt taggad! Och allsång på skansen!

Jag ska förbereda några tidsinställda då jag inte vet om jag har internet på hotellet. Men vi ses!

Bubbles are everywhere.

bubblesbubblesJag är i Västerås stad! Med 140 000 invånare är det nästan tredubbelt så många som det är i hemtrakterna. Känns stort att vara här.

Denna stad är som mitt andra hem. Enda sen barnsben har jag varit här på somrarna. Jag har, för att vara ärlig, bättre lokal sinne här än någon annanstans. Jag vet exakt vart det bästa sushistället finns, espresso house och igår. Men jag går ändå runt som en virrig höna. Imorgon vankas sushi.

 

 

Dreamy bubbles are the best bubbles.

bubblesBubblesImorgon bär det av mot staden med stort V. Västerås. Där ska jag träffa bästa Vivi, det kommer bli så roligt. Sedan ska jag ut på landet till mina mormor och morfar för att ha det allmänt awesome med kusinerna. Ser fram emot den här veckan.

Nu ska jag ta tag i den här bloggen. Inte slänga in inlägg om vad jag ska göra och vad jag gjort. Jag ska börja skriva mera när tiden finns.

Men just nu finns ingen tid. Den har inte uppfunnits än.

 

Pizza

PizzaPizza

 

Nu har ännu en dag gått. Det har varit en effektiv dag. Jag har gjort en massa. Dammsugit hela huset och plockat ur och i diskmaskinen. Jag har även vloggat under tiden och förhandlat mig till mer månadspeng i juli. Jepp.

Jag också ätit pizza till lunch, mitt pinterestberoende har även kommit tillbaka och jag har säkert pinnat över 100 foton idag. Men nu är jag trött. Jag ska kolla på lite Glee. Imorgon ska jag börja skriva bättre.

Vi hörs.