Kategoriarkiv: DAGBOK

Fri till slut

Idag slutar jag åttan och i augusti påbörjar jag mitt sista år i grundskolan. Jag har klarat ett år till. Ett väldigt omtumlande år. Just det här läsåret är det året man förändras som mest, det året som är mest känslomässigt instabilt och det året som man finner sig själv. Jag tror det stämmer in på de flesta. Jag är en annan människa nu, tack och lov. Jag rörde mig i en självskadande spiral i början, sökande bekräftelse. Jag ville trycka undan allting som var jag för att bli som de andra, för jag trodde det var så man var lycklig. Allting gjorde ont.

Men nu har jag hittat min plats, hittat människor som aldrig skulle skada mig. Jag har hittat människor som inte låter mig skada mig själv. Jag har börjat acceptera att jag är jag. Jag är inte populär, jag är introvert, jag är deprimerad och har inte samma ork som andra, och jag är jag.

wallflower (noun)
a person who see’s the world for what it really is, all the beauty and the ugly.
someone who knows life is only for the one who is not afraid to die and that joy is only for him who does not fear to be alone.
these are the most amazing people you will ever meet and you will never, not even if you try, forget them.

Jag är en wallflower. En sån där som står på utsidan och blickar inåt, reflekterar. Jag ser världen för vad den är, med all dess skönhet och fulhet. Jag är introverten som kanske står vid sidan om men deltar om jag har nåt att säga.

Jag har klarat ett år till. Ett sjukt omtumlande år. Jag har lärt mig ta tillbaka mitt liv efter ptsd, jag har börjat hantera min depression, fått en fungerande medicin och fått lära mig att hantera min ångest. Jag har lyckats ta igen skolan efter att ha varit sjukskriven större delar av läsåret. Jag har mått förjävligt, varit förtvivlad, frustrerad och tagit mig igenom varje sekund när orken tar slut.

Men jag har också känt mig lycklig, en känsla som tidigare hört hemma i min vildaste fantasi. I augusti ska jag ta nian med storm. Jag ska jobba hårt för att få de betygen jag vill ha och som jag behöver för att komma in på den linjen och det gymnasiet jag vill gå på. Jag ska nå dit jag vill nå, för min skull.

Untitled
Untitled

Vad jag lyckats åstadkomma under ett år.

Jag har överlevt.
Mitt nyårslöfte förra året var att jag skulle ta livet av mig. Det är helt sjukt när jag skriver det nu, men det är den kalla sanningen. För förra året denna tid satt jag i en sjukhussäng på barn- och ungdomspsykiatrins slutenvård. Där satt jag i närmare 4 månader och kämpade hårt för att sluta leva. Vilken tur att löftet bröts.

För i år har jag åstadkommit så jävla mycket. Vinster och förluster och allt därimellan. För jag kom ut i Mars och fick lära mig leva i ett civiliserat samhälle igen. Och i Maj fick jag fortsätta 8an på en ny skola endast 2 minuter från mitt hem. Jag behövde inte ta igen någonting även fast jag varit sjukskriven i ett halvår. Jag var och är fortfarande riktigt sjuk och lider av en väldigt djup depression, generaliserat ångestsyndrom, social ångest och nu även utmattningsyndrom på mackan. Men jag fucking överlevde. Det är så sjukt.

För när jag kom ut var det som att jag var nersliten till det innersta lagret och så sårbar, och mina mediciner skapade en känsla att jag drömde. Allt jag ville höra och känna var att jag dög och jag behövde bekräftelse. Jag lät människor utnyttja mig och använda mig hur de ville. Men jag fucking överlevde. Och det är helt sjukt.

Jag har också börjat med KBT-terapi och fått en ny psykolog när BUP äntligen efter cirka 4 år fattat att jag behövde pröva något annat.

Jag har träffat människor, sagt förväl till andra. Jag har fått fantastiska vänner som bryr sig om mig och där jag är en självklar del av dem, och där jag inte behöver kämpa för att passa in. Där jag bara är. Jag har också avslutat giftiga relationer med människor som bara tog energi och gjorde mig väldigt illa. Jag har aldrig lyckats med det tidigare. Det är ju helt sjukt.

Jag har haft ett fantastiskt förhållande, som tog slut, men som ändå lärde mig vad riktig smärtsam underbar kärlek är.

Jag har gått från att sitta i en säng på ett sjukhus och vara så deprimerad att jag inte känner någonting alls, till att känna någon sorts lycka över att jag har levt ett helt år och brutit mitt löfte.

Jag har ramlat så många gånger, fuckat upp totalt, spårat ur, gjort dåliga val, gjort bra val, gjort misstag, försökt skydda människor, sårat människor, blivit sårad. Jag har haft veckor med ständig panikångest, jag har haft veckor som varit helt ok, och jag har haft veckor som varit rent ut sagt förjävliga och då jag velat uppfylla mitt löfte. Men jag har överlevt. Jag har gjort så himla mycket. Jag har åstadkommit så mycket. Varje dag är en kamp upp ur sängen när man bara vill ligga kvar och somna ifrån sin misär och rivande sorg. Men om jag har klarat 365 dagar av det så kan jag klara 365 dagar till.

Jag är så jävla bra. Och jag har en jävla lång väg kvar. Men för ett år sedan så fanns ingenting. Vägen bara tog slut. Men jag har äntligen lyckats lägga asfalt.

Aura
Aura
Aura

Angående bloggen så har jag bestämt mig för att verkligen göra det här till min blogg. Jag ska helt enkelt sluta bry mig om vad andra kanske vill läsa. Jag tänker lägga upp det jag vill. Dela med mig av mitt liv hur förjävligt eller bra det än är.

Lights will guide you home #blogg100

20140309-223721.jpg

20140309-223732.jpg

20140309-223745.jpg
Jag har hela mitt liv varit rädd för mörkret. När jag var yngre så vågade jag inte sova om inte mamma kollade efter monster under min säng och om inte dörren var öppen. Jag var så rädd för spöken att jag i fyran fick gå ut ur klassrummet när fröken skulle läsa spökhistorier. Några år tidigare så var min värsta skräck mumier och jag kunde inte kolla på Lasse-Majas detektivbyrå på julen.
Är inte fobier lustiga egentligen? Man är rädd för något, som inte är farligt eller existerar. Mörkret döljer samma saker som jag ser när det är ljust. Jag är inte rädd längre. Nu tycker jag att mörkret är en trygghet och tröst. Jag är inte rädd för mörker, hissar, ormar eller insekter.
Idag är jag rädd för att bli lämnad.

100 dagar är en lång tid #blogg100 #001

Vi kör i år igen. 100 dagar sträck. Jag ska gör allt för att hinna, och lyckas. I år tänker jag satsa på kvalité, och inte bara texter och bilder.

På senaste tiden har jag skrivit poesi. Så fort jag hittar en svart tuschpenna så klottrar jag alltid i alla mina skrivböcker, på mina armar, händer och fötter. En dålig vana som är svår att komma ifrån. Jag skriver på mina händer, det är inte bra det vet jag, men heller inte livsfarligt.

Så för att komma ifrån detta så ska jag skriva mina texter här istället, för att jag inte har råd med en miljövänlig penna som inte ”förgiftar mitt blod” om man nu ska tro på allt man hör här i världen.

Men för att komma tillbaka till ämnet så kommer det uppdateras oftare här. 100 dagar.

20140301-222822.jpg

20140301-222834.jpg

Stockholm

AnundshögRunstenÄngen

 

Anundshög  3 juli

Dessa bilder togs vid Anundshög i Västerås. Blev inte nöjd, jag måste öva på att fota landskapsbilder. Vi var på en guidad och lärde oss mera om tiden för längesedan.

Ni kommer få se fler bilder därifrån dem närmsta dagarna för imorgon hoppar jag på tåget till Stockholm. Där ska jag åka mig yr på grönan med Vendela, gå på allsång med mina morföräldrar och på onsdag shoppa hårt på topshop och urban outfitters. Jag har inte med mig systemkameran eftersom att jag glömde laddaren hemma och att det blir för krångligt att ha den på gröna lund pga. stöldrisken då man inte kan åka karusell med den. Men frukta icke! Jag har med mig min gamla hederliga kompaktkamera som jag hade innan jag bestämde mig för att börja spara till min systemkamera. Den blir enklare att ha i väskan. Jag har ju inte varit på grönan på flera år så jag är grymt taggad! Och allsång på skansen!

Jag ska förbereda några tidsinställda då jag inte vet om jag har internet på hotellet. Men vi ses!

Bubbles are everywhere.

bubblesbubblesJag är i Västerås stad! Med 140 000 invånare är det nästan tredubbelt så många som det är i hemtrakterna. Känns stort att vara här.

Denna stad är som mitt andra hem. Enda sen barnsben har jag varit här på somrarna. Jag har, för att vara ärlig, bättre lokal sinne här än någon annanstans. Jag vet exakt vart det bästa sushistället finns, espresso house och igår. Men jag går ändå runt som en virrig höna. Imorgon vankas sushi.

 

 

Dreamy bubbles are the best bubbles.

bubblesBubblesImorgon bär det av mot staden med stort V. Västerås. Där ska jag träffa bästa Vivi, det kommer bli så roligt. Sedan ska jag ut på landet till mina mormor och morfar för att ha det allmänt awesome med kusinerna. Ser fram emot den här veckan.

Nu ska jag ta tag i den här bloggen. Inte slänga in inlägg om vad jag ska göra och vad jag gjort. Jag ska börja skriva mera när tiden finns.

Men just nu finns ingen tid. Den har inte uppfunnits än.

 

Pizza

PizzaPizza

 

Nu har ännu en dag gått. Det har varit en effektiv dag. Jag har gjort en massa. Dammsugit hela huset och plockat ur och i diskmaskinen. Jag har även vloggat under tiden och förhandlat mig till mer månadspeng i juli. Jepp.

Jag också ätit pizza till lunch, mitt pinterestberoende har även kommit tillbaka och jag har säkert pinnat över 100 foton idag. Men nu är jag trött. Jag ska kolla på lite Glee. Imorgon ska jag börja skriva bättre.

Vi hörs.

Sommarlovet

Vintage style

 

Gammal bild men nyredigerad. 

Idag var det skolavslutning. Jag trodde det skulle kännas bättre. Som en skillnad. Men faktiskt inte.

Men det är sommarlov i alla fall. 10 veckor av totalt lugn. 10 veckor. Imorgon tänkte jag bara ta det lugnt, sova ut, och bara slappna av. Kanske fota, förmodligen videoblogga. Bara ta det chill.