Om att falla

Maktlösheten.

Maktlösheten är det värsta. Du gör allt för att hinna fånga upp dig själv innan du slår i marken, innan du slår så hårt i asfalten att den går sönder. Men du faller lealöst.

Alla år av terapi kanske dämpar nedslaget. Men asfalten kommer ändå göra ont. Fruktansvärt ont. Du kommer ändå bryta ben, dina lungor kommer kapsejsa. För ibland funkar inte fallskärmen, som räddat dig så många gånger tidigare. 

Brace for impact liksom. 

Du har gjort allt du kan för att förhindra kraschen. Du trodde att du var säker, din fallskärm har funkat så många gånger tidigare. Men du började experimentera, vänta lite extra innan du drar i snöret. Fem sekunder extra, sen fem sekunder till. Men efter ett tag börjar marken komma lite för nära, och när du drar i snöret, så fälls inte fallskärmen ut. Du drog ut på det för mycket. Du testade gränserna, du trodde att du kanske skulle klara av det här nu. Du kanske, efter så lång tid, skulle orka. Orka som alla andra verkar orka, klara av stressen som alla andra verkar klara av. Du trodde att leva på det sättet var normalt, och att du kanske kunde leva så?

Men nu kommer du dö inombords igen. För att du inte drog i snöret, du drog inte i bromsen. Du såg alla tecken. Hjärndimman. Ångesten som blev mindre hanterbar. Glädjen var längre bort än vad den varit. Koncentrationen som började flacka. Prestationsångesten. Skrivkrampen som du kämpade emot. Bröstet som snördes ihop, andetagen som inte längre verkade syresätta kroppen. Smärta i leder. Sorgen som kom närmare, du kunde inte längre hålla en på avstånd som tidigare, släppa fram lite i taget, på en sund nivå.

Men du valde att ignorera det. Du kunde inte sakta ner nu, du måste fortsätta. Du var rädd att om du saktar ner så kommer det fram, på samma sätt som du ibland är rädd för att ha tråkigt. På samma sätt som du lyssnar på radio när du ska sova, för du är rädd för tystnaden. Tystnaden bringar tankar. Du var rädd att om du bromsar, då kraschar du. Du förstod inte att det oftast är bromsningar som förhindrar kollisioner, inte tvärt om. 

Men så fel du hade. Att inte bromsa var att klippa av snörena till fallskärmen. Du tog inte din chans.

Nu ligger du på asfalten.

Du kippar efter andan, söker syre. Du är övertygad om att dina lungor har gett upp en gång för alla. Dina ben gör ont, hela kroppen känns bruten. Orkeslös. Själen med alla sina ärr och skavanker har ännu en gång fått sig en rejäl smäll. Det känns som att den har dött ännu en gång. 

Det är inbjudande att ligga kvar. Acceptera att du slutliga kollisionen skett. Att du, nu och för evigt, bara ska acceptera att du mår skit, låta asfalten äta upp dig.

Du ger asfalten fyra dagar.

Fyra dagar att laga dina ben, fyra dagar att samla ihop dina delar och börja resa dig, ett ben i taget. Du kryper långsamt upp ur kratern som kollisionen har åsamkat. Tar dig framåt. Ett litet steg i taget. Det gör ont. Men du fortsätter. Plockar upp dig själv. Du ger dig själv tiden du skulle ha tagit tidigare. Istället för att bromsa, vilket är för sent nu, så måste du istället göra dig startklar. Du måste bygga om motorn, nästan från grunden. Men du har gjort det förr. Muttrarna är likadana, du vet vart du har lagt verktygen, dessutom så såg kudden till att inte allt gick sönder, du har fortfarande delar som går att reparera. 

Sedan står du där framför spegeln. Upprepar samma mantra. Din motor går, du kan röra dig någorlunda, varje steg värker. Men du andas häftigt och bröstet krossas långsamt av en osynlig vikt. Ska du lägga dig ner igen? Vänta med provstarten i ett par dagar till? 

”Låt den inte äta upp dig, låt den inte äta upp dig”

Ett steg i taget. En minut i taget. Du skapar en flyktplan, som du gjort så många gånger förut. Du vet att det går. Du vet att om det inte går, så är det okej, det kommer fler chanser. Men du vet att du inte kan låta den äta upp dig. Asfalten. Tjäran. Ångesten. Så du gick, trots allt. 

För du har gjort det förut. Även om det gör ont nu, så gör det inte ont för evigt. Bakslag är inte ett misslyckande. Och hur mycket du än vill tro det, så är du inte ett misslyckande.

Ångest, ångest är min arvedel

Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen.
Nu styvnar löddrig sky
i nattens grova hand,
nu stiga skogarna
och stela höjder
så kargt mot himmelens
förkrympta valv.
Hur hårt är allt,
hur stelnat, svart och stilla!

-Pär Lagerkvist

Ibland är det svårt att hålla helvetet på avstånd. Stenarna krossar min bröstkorg igen. Hela min kropp. För allt gör ont, varenda bit hud, varenda muskel, varje andetag. Och det finns inget jag kan göra. Det spelar ingen roll hur mycket jag än andas i fyrkant eller hur många promenader jag tar. Jag kan bara vänta på att tiden ska rädda mig. 

Jag har försökt skriva hela kvällen. Jag har en samhällsuppsats på 10 sidor samt en debattartikel som ska in på fredag. Jag kan inte börja. Varenda ord är fel, jag kan inte hitta orden, allt är korkat. Vad jag än skriver så kan det skrivas bättre. Skriv, radera, skriv, radera. Magen knyter sig. För jag vet att om jag inte skriver nu, kommer jag inte hinna. Och jag måste hinna. För jag vill inte låta ångesten hindra mig från att nå dit jag vill nå. För ångesten tillhör mig, jag tillhör inte ångesten. Det är fina ord, men de hjälper mig inte. Fingrarna värker, varje led. Bara det här inlägget har jag skrivit om tre gånger, bloggen som ska vara utan krav.

Av någon anledning har allt börjat komma fram nu. Minnen jag inte visste jag hade, från när jag var sjukare, från Borlänge, från barndomen. Jag går igenom allt om och om igen, sätter det på en tidslinje, analyserar. Det kanske är dags att försonas med det förflutna, istället för att glömma det. Dags att öppna sig, kanske dags att skriva mer om det. Kanske dags att skriva om ångesten, om diagnoserna, om de nio medicinerna, om BUP, om att denna sjukdom är min arvedel, precis som för Pär. 

Vi får se hur det blir. Huvudsaken just nu är att jag måste lära mig skriva för mig själv. Skrivandet har alltid varit min väg ut från ångesten, jag ska inte låta ångesten ta det från mig.

För ångesten tillhör mig, det är min arvedel, men jag tillhör inte ångesten. 

Ta inte friheten för given…

… för du kan vara den första att förlora den.

Ta inte friheten från mig är du snäll. Ta inte friheten från mina vänner, de yngre, de äldre, de svaga eller de starka. Ta inte friheten från de som söker den, i jakt på ett värdigt liv, fritt från terror och smärta. Ta inte friheten från dig själv, för den är inte en självklarhet. Du kan förlora den.

Jag hoppas du röstat för oss, vi som står på gränsen till vuxenlivet, men ändå inte kan rösta för vår framtid. Röstat för dig, för att du ska få uttrycka dig. Jag hoppas du röstat för demokratin, för den är skör, den allmänna rösträtten firar 100 år, låt den inte stanna dör. Jag hoppas du röstat för dem som ännu inte finns, för de som är små och för de som ska ta över efter oss.

Jag hoppas du röstat för en framtid fri från hat och hot. En framtid med varma famnar istället för kalla murar. En framtid som välkomnar istället för att vända ryggen till. En framtid som ger alla chansen till ett drägligt liv. 

Vi måste rösta, vi måste aktivt delta i demokratin. För demokratin är skör. För varje nedriven affisch jag ser, för varje hot och attack mot mina politiskt aktiva vänner jag hör om och för varje hatisk kommentar så blir jag mer övertygad om att demokratin kan försvinna och att vi måste värna om den. Vi kan inte se på när samhället svärtas ner av främlingsfientlighet. Vi kan inte se på när vi stänger in oss själva. Omger oss av fördomar och illvilja. 

Jag hoppas att du tagit din röst och använt den. För demokratin, för öppenheten, för friheten. För friheten är det finaste vi har, att skriva, att prata, att uttrycka.

Vad du än röstat på, så hoppas jag att du röstat för en frihetlig framtid.

Helst av allt hoppas jag att du röstat framåt.

Att misslyckas.

Det var länge sedan jag skrev något här. Det var länge sedan jag skrev för skrivandets skull. Tanken har slagit mig ibland, att jag har den här bloggen som ligger på lä och att skrivandet kan ha en positiv inverkan på mig, fylla ett av de många ihåligheterna i bröstet. Dem där såren som inte märks av lika mycket längre, de har sytts ihop ganska väl. Men vid minsta svårighet rivs de upp så våldsamt och skapar den där välkända ångesten jag haft sen barnsben. Men jag är okej med det. Ibland finner man sig i att jag kommer få ångest, och perioder av mitt liv kommer bestå av att ta djupa andetag och att tvinga mig själv att fortsätta, att gå upp ur sängen och ta mig ann livet. För jag älskar livet nu.

Jag har flyttat till Västerås. Jag gjorde det för lite mer än ett år sedan nu. Jag behövde börja om, starta på nytt. Så många av platserna i Borlänge var fläckade i mina ögon. De påminde om dåliga stunder och att gå ut skapade bara ångest. Jag var rädd för att möta människor från tidigare erfarenheter, tidigare ”liv”. Jag var inte hemma, jag kände mig fångad. Detta förbättrade inte mitt psykiska mående, snarare tvärt om. Många kan tycka att jag flydde, att jag inte mötte mina demoner. Men jag flydde inte, jag hade redan mött dem. Jag räddade bara mig själv. Jag stod och tuggade på samma plats. Det fungerade bara inte längre, jag var tvungen att ta steget ut.

Jag hade haft det här som plan hela tiden. Redan i sjätte klass visste jag vilken skola jag ville gå på, ett frigymnasium som finns i Västerås. Det var dels en överlevnadsstrategi, jag visste att en förändring skulle komma i slutet av tunneln, men jag visste också att lärosättet, som är unikt för gymnasiet i fråga, är perfekt för mig. Jag bodde hos mina morföräldrar och jag kommer vara evigt tacksam för deras stöd och kärlek under mitt första år. Att börja gymnasiet är omtumlande nog, men att göra det utan att känna en själ är nog snäppet värre.

Men jag träffade dem. Vi som utmanar varann varje dag. Vi som skrattar tills vi kiknar. De visste inget om mig, och jag kunde berätta min historia i den takt jag ville. De dömer mig inte, de låter mig vara den jag är. Jag behöver inte låtsas. Jag hoppas att de känner likadant gentemot mig. Genuin vänskap. Jag är så tacksam.

Jag började engagera mig politiskt. Jag var länge medlem i Centerpartiets ungdomsförbund, men engagerade mig inte aktivt i Dalarna. Jag kände ett visst motstånd i Dalarna. ”Sosse eller inget”. Men när jag insåg att min skola var fylld av politiskt engagerade ungdomar, kände jag att det var dags. Jag sitter nu i styrelsen för CUF Västmanland. Jag har lärt mig något otroligt mycket. Jag har lärt mig ta plats, prata med människor och börjat se min roll i att förändra samhället till det bättre. Alla kan förändra, det gäller bara att göra sin röst hörd.

Men det har varit utmanande också. Jag har revor, en röst i huvudet som skriker att jag inte duger, att jag är ett misslyckande. Men jag kastar mig ut, testar ändå, intalar mig att om det blir fel så är det okej. Men det är det aldrig, inte för mig.

Jag hade en debatt igår. Framför 1000 elever skulle jag förespråka en politik jag älskar och står för. Jag var så nervös. Innan kunde jag knappt andas, jag såg suddigt, men försökte ändå. Det gick inte. Jag lyfte handen när jag stod där uppe och hela armen skakade kraftigt. Jag blandade ihop orden och mitt språk blev obegripligt. Jag såg inte mina anteckningar, hörde inte vad de andra debattörerna sa, försökte få fram poänger men det blev bara rappakalja. Jag hade panikångest. Jag trodde i stunder att jag skulle svimma. Uppe på en scen, framför ett 1000tal elever, 12 dagar innan valet. Jag ville gråta, gå ner från scenen. Jag kunde inte prata. Jag glömde allt jag läst, politiken jag gått igenom ett så många gånger. Jag ville försvinna. Jag vet hur man hanterar panikångest. Jag har haft det så ofta förut, men denna gång var det annorlunda. Det syntes inte utåt, men min hjärna ville inte, den ville bara fly.

Men känslan efteråt var värre. Jag har alltid varit hård mot mig själv, jag har alltid ansett att mitt värde finns i det jag gör, inte den jag är. Så när jag misslyckas, är jag ett misslyckande. På något sätt har jag trott att detta fått mig att jobba ännu mer, ännu hårdare. Jag är rädd för att tappa mitt värde. Men sen händer sånt här. När jag har förberett mig noga, när jag vet att jag har den informationen jag behöver, när jag vet att jag är bra på att argumentera för min sak, men det tar ändå stopp. Psyket hindrar mig. Det slår så hårt, och såren i bröstet dras upp så våldsamt att de blir ännu större. Det är jag som är usel. Jag är förberedd, redo, men kan ändå inte prestera.

Jag börjar undra om denna press jag sätter på mig själv får motsatt effekt. Att den ångesten jag har över att misslyckas var grunden till den ångesten jag upplevde på scen. Att jag börjar överanstränga mig till den grad att allt bara faller platt. Att jag överanalyserar mina misstag och inte kan gå vidare. Hela det här beteendet börjar mer och mer likna ett motgångskoncept än ett framgångskoncept. För utan misstag skulle vi inte ha penicillin, pacemakers eller glödlampor. Att misslyckas är en del av processen till att bli bättre. Men ändå så är det som att jag applicerar detta på alla andra, men inte på mig.

Jag skäms något ofattbart. Jag får försöka plocka upp mig själv, sy ihop såren, lyssna på de runt omkring mig som peppar mig att kämpa vidare. Men det gör ont när man mäter sitt värde i prestationer. Men jag är mitt i processen att försöka tänka om, se att utan dåliga prestationer kommer man aldrig göra bra ifrån sig. En dålig debatt behöver inte betyda att det är en dålig politiker. Ett dåligt prov betyder inte att det är en dålig elev. En dålig prestation gör inte mig dålig.

Det är en process.

Det är fint att vara tillbaka.

 

 

Lådan

Det finns en låda. Faktiskt en ganska stor och tråkig låda, med ett lock som hindrar de levande organismerna inuti från ta sig ut. Lådan rymmer de 1 039 400* eleverna som år 2017/18 går i grundskolan. 

När du är sju år så sätter de ner dig i lådan i en grupp med jämnåriga. Din grupp ska samsas om en eller två lärare och ni ska kollektivt lära er att läsa, skriva, räkna och bete er som människor. Från och med nu är du en elev som ska fungera precis som alla andra. Du är nu en prick bland andra prickar. Du är en soldat i en armé på en miljon som marscherar enhetligt. Eller ja, det är väll tanken.

Men när du snavar på en sten och ramlar i en armé och alla andra fortsätter gå så hamnar du efter. Ett litet snesteg och du hamnar på efterkälken. Du får inte gå för långsamt, inte för fort. Du får inte använda en annan marschteknik än alla andra eller tänka på ett annorlunda sätt. Om du skadade foten under fallet så kan du glömma att få kryckor, du ska fortsätta gå, precis som alla andra. Likt en robot.

Mina 10 år i grundskolan är avklarade. I onsdags så gick jag ut genom dörrarna på det kommunala högstadiet jag gått i fram och tillbaka de senaste 2 och ett halvt åren och vände mig inte om.

Jag har haft svåra problem med psykisk ohälsa senaste 5 åren, något som resulterat i sjukskrivningar, inläggningar och hemmavistelser. Större delen av sjuan och en stor del av åttan så var jag sjukskriven. Efter en lång vistelse på psyket bytte jag skola i slutet av sjunde klass. Min närvaro har alltså varit dålig, men mina betyg har varit bra.

Jag har haft tur, för även om jag missat lektion efter lektion så har jag ändå hängt med, haft relativt enkelt att ta in information och lagt mycket krut på att inte behöva gå om. För jag hatar att vara en prick. Jag har alltid älskat lärande och kunskap, men ogillat skolsättet i den kommunala skolan.

I femman så bytte jag från en kommunal skola till en friskola som var precis vad jag behövde. Jag följde steg och kurser och jobbade i min egen takt efter min egen förmåga med mål uppsatta för mig med hänsyn till mina starkare sidor och svagare. Efter en fyra månader lång sjukhusvistelse så behövde jag byta miljö och börja i en skola närmare hemmet. Jag var åter en del av den kommunala skolmiljön och skolsättet.

Jag hade en identitetskris och var även väldigt sjuk under min första tid där, men det jag minns starkt är att jag redan hade lärt mig mycket av det som sades redan i sjätte klass på friskolan. Men jag behövde göra det igen, för alla andra gjorde det, jag var en del av enheten och enheten lär sig tillsammans.

Efter ett tag så började jag lära mig igen, jag kom in i armén. Jag har varit sjukskriven mycket och under hemmavistelserna pluggade jag, det var enda sättet att hänga med då jag i skolan inte kunde koncentrera mig på grund av ångest. Matten var svår, SO och språkämnena var enkelt avklarade. Tiden behövde fördelas på ett effektivt sätt, där matten fick huvudfokuset. Jag fick bygga upp min egen läroplan för att platsa i den som skolverket byggt upp till oss lådinvånare.

Jag har älskat uppsatser i alla former, jag är så intresserad av saker att jag kan skriva ett tiotalsidor. Uppsatser skrivs hemma, inte i skolan. Där finns ingen lugn och ro, de iPads som fanns var upptagna och inspirationen blockerades av lagret ångest som slöts runt min hjärna. Min möjlighet att kika ut ur lådan och göra något personligt och helhjärtat försvann i skolan, därmed så fick jag ta med mig skolarbetet hem, medans skolan bara var en obligatorisk plats som jag behövde vara på under en viss tid. 

För mig så har skolan varit viktig för att möta min fantastiska klass och få en social gemenskap för att hindra min deprimerade hjärna från att fallera. Jag har alltid avskytt skolplikt, då läroplikt skulle med största sannolikhet vara effektivare enligt mig (dock så förstår jag principen och hur viktig den är). Du kan gå i skolan utan att lära dig, det är vad skolplikten egentligen säger. Du måste vara där, det är det viktiga. I nian har jag slagit rekord i antal fysiskt närvarande timmar, trots att min effektivitet varit låg. Men jag var där.

Ett stort problem med den kommunala grundskolan är att du är just en prick. Även om du har fantastiska lärare eller har fotografiskt minne så kommer du att vara en soldat. Om du redan kan allt som står i biologiboken så behöver du vänta på alla andra för att få möjligheten att gå vidare. Om du behöver mer tid för matten så får du ta den hemma, för även om den där uppgiften på svenskan redan är gjord så behöver du ändå gå på den lektionen istället för att fortsatt kämpa med ekvationer. Din individualitet är oviktig, gör som alla andra gör. Det är meningen att du ska lära och bära dig åt som alla andra. Din eld för vissa ämnen kommer att släckas, för du får inte utvecklas inom de ämnen du har ett intresse för, och får samtidigt inte den tiden och hjälpen du behöver för att utvecklas i de ämnen som du har svårt för. Dagen är för kort, lärarna är för få,

Jag är så tacksam för mina lärare dock, som har låtit mig skicka in uppsatser som är på 10 sidor och även förstått situationen jag varit i. De har även uppmuntrat mig till att fortsätta söka kunskap och vara engagerad i samhällsfrågor och även hjälpt mig hitta ett intresse i biologi. De är hjältar, för de jobbar för minimala löner och försöker uppmuntra varje elev brinna trots ett system som släcker deras glöd. De har för stora klasser i för små klassrum och bristfälliga lokaler och dåliga hjälpmedel. Men de fortsätter och det kommer jag alltid beundra dem för.

I höst så börjar jag gymnasiet, något jag inte trott skulle ske under mina mörkaste stunder. De två gymnasierna jag sökte till var frigymnasier som fokuserar på varje individs utveckling och mål. För jag tänker aldrig mer hoppa ner i lådan igen.

* 15% alltså 155 460 av dessa elever går i friskolor som självklart kan ha andra lärosätt, min text handlar i huvudsak om det problematiska med de kommunala skolorna och hur de behöver utvecklas för att varje elev ska få en optimal utbildning. Självklart finns de problem i alla skolor, privat eller inte. 

Fri till slut

Idag slutar jag åttan och i augusti påbörjar jag mitt sista år i grundskolan. Jag har klarat ett år till. Ett väldigt omtumlande år. Just det här läsåret är det året man förändras som mest, det året som är mest känslomässigt instabilt och det året som man finner sig själv. Jag tror det stämmer in på de flesta. Jag är en annan människa nu, tack och lov. Jag rörde mig i en självskadande spiral i början, sökande bekräftelse. Jag ville trycka undan allting som var jag för att bli som de andra, för jag trodde det var så man var lycklig. Allting gjorde ont.

Men nu har jag hittat min plats, hittat människor som aldrig skulle skada mig. Jag har hittat människor som inte låter mig skada mig själv. Jag har börjat acceptera att jag är jag. Jag är inte populär, jag är introvert, jag är deprimerad och har inte samma ork som andra, och jag är jag.

wallflower (noun)
a person who see’s the world for what it really is, all the beauty and the ugly.
someone who knows life is only for the one who is not afraid to die and that joy is only for him who does not fear to be alone.
these are the most amazing people you will ever meet and you will never, not even if you try, forget them.

Jag är en wallflower. En sån där som står på utsidan och blickar inåt, reflekterar. Jag ser världen för vad den är, med all dess skönhet och fulhet. Jag är introverten som kanske står vid sidan om men deltar om jag har nåt att säga.

Jag har klarat ett år till. Ett sjukt omtumlande år. Jag har lärt mig ta tillbaka mitt liv efter ptsd, jag har börjat hantera min depression, fått en fungerande medicin och fått lära mig att hantera min ångest. Jag har lyckats ta igen skolan efter att ha varit sjukskriven större delar av läsåret. Jag har mått förjävligt, varit förtvivlad, frustrerad och tagit mig igenom varje sekund när orken tar slut.

Men jag har också känt mig lycklig, en känsla som tidigare hört hemma i min vildaste fantasi. I augusti ska jag ta nian med storm. Jag ska jobba hårt för att få de betygen jag vill ha och som jag behöver för att komma in på den linjen och det gymnasiet jag vill gå på. Jag ska nå dit jag vill nå, för min skull.

Untitled
Untitled

Vad jag lyckats åstadkomma under ett år.

Jag har överlevt.
Mitt nyårslöfte förra året var att jag skulle ta livet av mig. Det är helt sjukt när jag skriver det nu, men det är den kalla sanningen. För förra året denna tid satt jag i en sjukhussäng på barn- och ungdomspsykiatrins slutenvård. Där satt jag i närmare 4 månader och kämpade hårt för att sluta leva. Vilken tur att löftet bröts.

För i år har jag åstadkommit så jävla mycket. Vinster och förluster och allt därimellan. För jag kom ut i Mars och fick lära mig leva i ett civiliserat samhälle igen. Och i Maj fick jag fortsätta 8an på en ny skola endast 2 minuter från mitt hem. Jag behövde inte ta igen någonting även fast jag varit sjukskriven i ett halvår. Jag var och är fortfarande riktigt sjuk och lider av en väldigt djup depression, generaliserat ångestsyndrom, social ångest och nu även utmattningsyndrom på mackan. Men jag fucking överlevde. Det är så sjukt.

För när jag kom ut var det som att jag var nersliten till det innersta lagret och så sårbar, och mina mediciner skapade en känsla att jag drömde. Allt jag ville höra och känna var att jag dög och jag behövde bekräftelse. Jag lät människor utnyttja mig och använda mig hur de ville. Men jag fucking överlevde. Och det är helt sjukt.

Jag har också börjat med KBT-terapi och fått en ny psykolog när BUP äntligen efter cirka 4 år fattat att jag behövde pröva något annat.

Jag har träffat människor, sagt förväl till andra. Jag har fått fantastiska vänner som bryr sig om mig och där jag är en självklar del av dem, och där jag inte behöver kämpa för att passa in. Där jag bara är. Jag har också avslutat giftiga relationer med människor som bara tog energi och gjorde mig väldigt illa. Jag har aldrig lyckats med det tidigare. Det är ju helt sjukt.

Jag har haft ett fantastiskt förhållande, som tog slut, men som ändå lärde mig vad riktig smärtsam underbar kärlek är.

Jag har gått från att sitta i en säng på ett sjukhus och vara så deprimerad att jag inte känner någonting alls, till att känna någon sorts lycka över att jag har levt ett helt år och brutit mitt löfte.

Jag har ramlat så många gånger, fuckat upp totalt, spårat ur, gjort dåliga val, gjort bra val, gjort misstag, försökt skydda människor, sårat människor, blivit sårad. Jag har haft veckor med ständig panikångest, jag har haft veckor som varit helt ok, och jag har haft veckor som varit rent ut sagt förjävliga och då jag velat uppfylla mitt löfte. Men jag har överlevt. Jag har gjort så himla mycket. Jag har åstadkommit så mycket. Varje dag är en kamp upp ur sängen när man bara vill ligga kvar och somna ifrån sin misär och rivande sorg. Men om jag har klarat 365 dagar av det så kan jag klara 365 dagar till.

Jag är så jävla bra. Och jag har en jävla lång väg kvar. Men för ett år sedan så fanns ingenting. Vägen bara tog slut. Men jag har äntligen lyckats lägga asfalt.

Aura
Aura
Aura

Angående bloggen så har jag bestämt mig för att verkligen göra det här till min blogg. Jag ska helt enkelt sluta bry mig om vad andra kanske vill läsa. Jag tänker lägga upp det jag vill. Dela med mig av mitt liv hur förjävligt eller bra det än är.

Stockholm

AnundshögRunstenÄngen

 

Anundshög  3 juli

Dessa bilder togs vid Anundshög i Västerås. Blev inte nöjd, jag måste öva på att fota landskapsbilder. Vi var på en guidad och lärde oss mera om tiden för längesedan.

Ni kommer få se fler bilder därifrån dem närmsta dagarna för imorgon hoppar jag på tåget till Stockholm. Där ska jag åka mig yr på grönan med Vendela, gå på allsång med mina morföräldrar och på onsdag shoppa hårt på topshop och urban outfitters. Jag har inte med mig systemkameran eftersom att jag glömde laddaren hemma och att det blir för krångligt att ha den på gröna lund pga. stöldrisken då man inte kan åka karusell med den. Men frukta icke! Jag har med mig min gamla hederliga kompaktkamera som jag hade innan jag bestämde mig för att börja spara till min systemkamera. Den blir enklare att ha i väskan. Jag har ju inte varit på grönan på flera år så jag är grymt taggad! Och allsång på skansen!

Jag ska förbereda några tidsinställda då jag inte vet om jag har internet på hotellet. Men vi ses!

Bubbles are everywhere.

bubblesbubblesJag är i Västerås stad! Med 140 000 invånare är det nästan tredubbelt så många som det är i hemtrakterna. Känns stort att vara här.

Denna stad är som mitt andra hem. Enda sen barnsben har jag varit här på somrarna. Jag har, för att vara ärlig, bättre lokal sinne här än någon annanstans. Jag vet exakt vart det bästa sushistället finns, espresso house och igår. Men jag går ändå runt som en virrig höna. Imorgon vankas sushi.

 

 

Dreamy bubbles are the best bubbles.

bubblesBubblesImorgon bär det av mot staden med stort V. Västerås. Där ska jag träffa bästa Vivi, det kommer bli så roligt. Sedan ska jag ut på landet till mina mormor och morfar för att ha det allmänt awesome med kusinerna. Ser fram emot den här veckan.

Nu ska jag ta tag i den här bloggen. Inte slänga in inlägg om vad jag ska göra och vad jag gjort. Jag ska börja skriva mera när tiden finns.

Men just nu finns ingen tid. Den har inte uppfunnits än.