Fri till slut (2.0)

Jag har funderat länge på hur jag ska skriva det här. Jag vill skriva det vackert. Känna mig stolt över texten. Men jag vill bara göra det. Skriva om min frihet.

2016 skrev jag ett inlägg med rubriken ”Fri till slut”. Rubriken var baserad på Håkan Hellströms låt med samma namn. Då hade jag slutat åttonde klass. Jag hade hittat bra människor, kommit tillbaka till skolan, slutat skada mig själv. Jag hade lärt mig hantera min ångest, hittat en fungerande medicin. Det började vända.

Jag har blivit friskförklarad efter 10 år. Recidiverande depression har strukits från min journal. Jag är fri till slut, på riktigt den här gången.

Det var svårt att ta farväl. Jag har låtit diagnosen definiera mig mer än vad jag tidigare trott. För vem är jag nu? Hur ska jag nu kunna förklara när jag mår dåligt? Hur lever man utan sorgen?

Jag inser nu att jag är människa. Det finns bättre och sämre perioder. Jag kan vara ledsen, jag kan vara glad. Jag har äntligen insett att vara människa inte innebär konstant lycka eller en känsla av mening. För det är svårt att vara människa. Livet är en diagnos i sig.

Det känns som att bitterhet borde vara den naturliga reaktionen. Bitter på grund av en förlorad barndom, tonår. Men jag är tacksam.

Jag är tacksam för att jag har sett botten, jag känner igen den. Jag ser det lite som en grådaskig lägenhet med ångest i luften och sorgsna nikotinfläckiga tapeter. För den har varit mitt hem och jag kan varje rum och vrå. Jag har äntligen flyttat hemifrån, hittat något nytt efter att ha letat i evigheter. Det är som att jag äntligen har hamnat först i bostadskön eller äntligen fått ihop tillräckligt med pengar för att betala handpenningen. Jag kanske behöver renovera mitt nya hem, plocka bort gardinerna och släppa in ljuset. Tapetsera om. Jag ska hitta ett nytt permanent hem som jag kan bygga ut. Låta växa. Ett hem som tillåter friheten. För jag vet att botten var ett tillfälligt boende. Det var aldrig meningen att jag skulle stanna.

Nu börjar livet. Jag vet vad jag ska akta mig för, vad jag ska skydda mig från för att slippa flytta tillbaka. Det som många upplever senare i livet har jag redan sett. Jag hoppas att jag inte behöver se botten igen. Men om jag trillar dit så vet jag hur den grådaskiga lägenheten med ångest i luften ser ut. Jag har sett botten, och när man sett botten så tror jag att man lättare kan se det som inte är botten. Även om saker inte blir som man tänker, om det nya hemmet behöver renoveras, så kan man i alla fall uppskatta ljusinsläppet.

Nu ska jag flytta ifrån sorgen. Ta ett sista farväl. Sätta på mig skorna i hallen, gå ut, låsa dörren och kasta bort nyckeln. Lägenheten jag lämnar ska rivas. Jag kommer minnas den, ha bestående men och ärr. Men när jag går så ser jag mig inte om.

Jag är fri till slut, på riktigt.

Om att räkna dagar

5 dagar tills sammanfattning av utredning. Nya eller gamla diagnoser fastslås eller tas bort.

10 dagar tills han kommer hem till mig igen.

12 dagar till nästa ledighet. Tills jag har 2 dygn av vila.

13 dagar till högskoleprovet.

15 dagar till ansökan om en framtid. Ansökan som innebär vad de närmsta 5 åren kommer innebära.

115 dagar tills han muckar, tills jag inte behöver motvilligt lämna honom på stationen varannan söndag efter en helg tillsammans. Helgerna som jag får ha honom nära.

125 dagar tills slutet av min anställning.

131 dagar tills första antagningsbeskedet.

151 dagar till framtiden. Tills jag vet med säkerhet om min plan går i lås. Om mina närmsta 5,5 år kommer vara i en ny stad. 151 dagar tills framtiden tar vid.

255 dagar tills tonåren är över.

Räkna dina dagar. Det får dig att inse att tiden inte är så smärtsamt långsam som den kan tyckas. Att slutet av ett helvetesår är nära.

När livet är svårt kan du inte ”make every day count”. När livet är svårt handlar om att överleva, tills en tid då livet kommer vara bättre. Att ha ambitionen att göra varje dag en dag värd att minnas, att göra skillnad varje dag, innebär att varje dag som innefattar sorg och vemod är ett misslyckande. För du kan inte vara ditt bästa jag varje dag. Varje dag kan du inte lyfta andra, sätta andra framför dig själv eller göra skillnad. Vissa dagar måste du bara lyfta dig själv. Och vissa dagar får du längta tills du kan gå och lägga dig igen innan du ens lämnat sängen.

Vi lever i en tid då vi tvingats inse att räkna dagarna är det enda vi kan göra. Dagarna tills pandemin beräknas vara över. Räkna dagarna tills det vankas bättre tider. Räkna dagarna tills framtiden är här igen, för nutiden är för mörk. Räkna dagarna tills det krossade hjärtat börjar bli helt igen, eller räkna dagarna tills ditt hjärta är hemma igen, räkna dagarna till det nya jobbet eller studierna.

Men just nu är det enda vi kan göra är att inse att en dag är 24 timmar, och att en dag av alla dagar, hur lång den än känns är kort i det stora hela. Om ett år kommer de många dagarna vara ett minne blått.

Räkna dina dagar.

Hur mitt liv ser ut nu

November är här. Helvetes-november. Jag trodde någonstans att efter avslutad skolgång så skulle inte denna cykliska nedgång vara lika tydlig, då arbetsbördan inte längre skulle skulle öka inför det stundade jullovet. Men jag hade fel. Jag gillar inte att ha fel.

Men det är bara att bita i till februari, då brukar det vända uppåt igen. Det är tur att man känner sig själv någorlunda i alla fall och kan se ljuset i slutet av tunneln, eller något sånt.

Jag har i alla fall jobbet att sköta, så jag har varken råd kroppsligt eller ekonomiskt att gå ner mig allt för mycket. Det är inte längre kutym att ta ett år eller två mellan gymnasiet och vidare studier till att jobba och smaka på livet lite, många börjar plugga direkt, speciellt ett år som detta. Men jag följde den gamla sabbatsår seden. Åtminstone jobbandet, rådande epidemi har förhindrat avsmakningen av livet. Målet är väll någonstans att dra ihop en buffert för oväntade händelser under studietiden. Exempelvis om en tand använts som kapsylöppnare utan vidare framgång.

Sen var väll tanken att jag skulle få återhämta mig efter så många år av hårt pluggande, så resulterade i mycket goda betyg men också en nästintill posttraumatisk version mot studier. Aversionen är borta nu, så det var väll också lyckat.

Majoriteten av mitt liv består av jobbet, då fritiden är begränsad både av helvetes-viruset och faktumet att mina sociala kontakter har flyttat iväg för att studera eller missionera i Tanzania, vilket gör att jag får underhålla mig själv under lediga stunder. Det låter sorgligt men det går faktiskt att överleva ganska okej.

Men mycket av tiden består av väntan att han den där jag håller kär, som genomgår militär grundutbildning, ska komma hem. Det fyra dagarna här och där är värt väntan.

Sammanfattningsvis så står livet stilla just nu. Men det är just nu. Livet blir mindre grått, pandemier går över, militära grundutbildningar tar slut, sabbatsår går över till studieår. Det kommer vara värdefullt någonstans, någon gång.

Om att vara kär (och sjuk)

Jag har varit kär i lite mer än ett år och han är kär i mig. Vi träffades på en gemensam kompis födelsedagsfest. Jag var instabil, vilket jag brukar vara på somrarna, förvirrad. Det var inte självklart för nån av oss. Han hade just kommit ur ett två år långt förhållande, jag jagade någon annan som sket i mig men gav mig uppmärksamhet när det passade (sådär som man gör när man är tonåring).

Men sen av en tillfällighet så sågs vi igen. En kvarglömd cykel ledde till att jag hade en anledning att träffa honom en tredje gång, och kvällarna fyllda av prat blev så sena att jag fick skjuts hem och cykeln fick stå kvar ännu längre.

Jag hatar att cykla, men jag är så jävla tacksam för den där cykeln.

Tidigt förklarade jag mitt mående, jag ville att han skulle veta vad han gav sig in i. Att jag mår bra i perioder, men att det lätt kan skifta och att jag har många år av psykisk ohälsa bakom mig. Och att det troligen inte kommer försvinna, det har pågått för länge. Han hade ju redan förstått det, han hade sett mina armar. Men det var okej.

En bit in upptäckte han mitt övertänkande och tvivlande. Det var nog jobbigare för oss då än mitt direkta psykiska mående. Att jag ständigt ifrågasätter mina känslor, situationen, kan inte leva i nuet men heller inte i framtiden. Det blir svårt då, att leva med någon annan.

Jag trodde ju egentligen aldrig att jag skulle hitta nån som står ut med mig och allt jag är. Men sen dök han bara upp.

Han har stått ut under panikattacker, ångest, apatisk sorg. Men han har också fått mig under mina bästa stunder. Och jag har fått honom.

Jag förstår inte hur han står ut, men jag är så fruktansvärt tacksam att han gör det. Och jag jobbar för att mina bästa stunder ska bli fler, ta majoritet i mitt psykes parlament.

Att var kär och sjuk tär, men att vara kär gör livet finare och mer värt att leva, trots sjukdom.

Jag älskar dig.

Om att skriva.

Jag vill bara skriva och skriva och skriva. Men inget jag skriver blir något annat än oavslutat pladder utan disposition eller plan.

Kärlekstexter till honom.

Texter om sorg.

Texter om ovetskapen.

Jag vill bara skriva och skriva och skriva, men jag verkar oförmögen till det. Ingen text blir fulländad. Så många utkast, avslutade mitt i en mening. Det är som att bli torr i munnen, fast skriftligt.

Jag vill bara skriva och skriva och skriva, men någonting hindrar mig.

Är det ångesten? 

Är det idéerna om att inget jag skapar duger? 

Är det min syn på skrivandet som förändrats?

De sista tre åren i skolan dödade min förmåga att använda skrivandet som utlopp för mig själv. Skrivandet började handla om produktion, grammatik och disposition istället för en uttrycksform som innan.

Jag vill bara skriva och skriva och skriva, men så många ord suddas ut, ersätts och suddas igen. Till slut finns bara några rader. Rader som inte heller duger. Jag vill att orden ska flöda. Få mig att känna mig stark. Inte ge mig ont i magen.

Jag vill bara skriva och skriva och skriva, men man kan inte alltid få som man vill.

Förändring, kompis

Ingenting är som förut. Jag vet inte längre vem jag är.

Jag umgås med nya människor och vågar prata utan att tänka mig för. Vågar be om hjälp när ångesten kommer. Jag är för social och för associal. Jag snäser av när jag är irriterad, ber om ursäkt när jag kommit till sans.

Jag går på spontanfester vid halv 11 på kvällen. Jag festar för mycket. Jag kommer hem vid 4 på morgonen och äter pizza i sängen. Jag andas sommarluften och ser människor i ögonen. Jag testar snus som smakar skit och kysser bekanta.

Jag bär kjol för första gånger i mitt liv och för en sekund så hatar jag inte mina ben. Jag hatar min kropp några dagar senare. Skäms inte för mitt ansikte, skäms inte för mina armar. Ärren har efter så många år blivit en del av mig, och om man ska känna mig så får man känna sig vid dem.

Jag sover för länge, går och lägger mig för sent. Jag gör allt sånt jag borde gjort för länge sedan men som satts på paus. Jag faller för människor, blir krossad lika snabbt. Har ångest och hatar allt men njuter av att smärtan är så normal, så mänsklig. Med grund i känslor och situationer, inte psykisk ohälsa.

Jag lyssnar på svensk, pinsam tonårspop. Det är en skam men ändå, jag får vara sån nu. Jag får vara trashy och jag får vara formell. Jag får vara allt och inget samtidigt.

Men jag är inte sån. Jag är inte sån här. Och det är min ångest. Jag får inte leva så här. Jag ska sitta hemma med ett oförklarligt hål i bröstet. Skrivandes om min sjukliga ångest utan slut. Jag ska inte kyssa människor hej vilt och jag ska inte ha ångest över banala tonårsting. Jag ska inte komma hem vid 4, jag ska vakna av mardrömmar vid den tiden. Jag ska inte har sommarkläder, jag ska skyla mig för att dölja kroppen jag hatar och dölja ärren för att folk inte ska förstå att jag skadat mig själv och kalla mig psycho.

Men i all ångest över vem jag blivit, någon som lever istället för att överleva så tog jag en promenad med en vän.

”Men är det alltid dåligt då med förändring?”

Jag kanske är sån här just nu. Jag verkar göra sånt som jag borde börjat göra för länge sedan. Jag har börjat leva, göra sånt som man ska när man är inne på sitt artonde levnadsår.

Och när jag återigen fick ångest över den jag är nu och ifrågasatte mitt fullt normala leverne och mina handlingar så skrev jag till min vän, och han svarade:

”Förändring kompis.”

Om väntan

Mitt liv är ett väntrum, och mitt könummer verkar aldrig komma.

Jag har sällan ångest just nu, jag har en uppåt-period. Det rullar på helt enkelt och jag kan säga att jag är glad. Även om dagar som idag kommer, då det känns tungt och ångesten gnager lite lätt, så är jag glad och det är för en gångs skull okej att vara okej. Jag försöker inte längre dra ner mig själv för att dämpa fallet senare, utan försöker ta vara på glädjen när jag kan och inser att den faktiskt håller i sig längre och längre.

Men det känns ändå som att jag är på en platå. Som att jag sitter i ett väntrum men det verkar aldrig bli min tur. Jag sitter liksom fast och jag väntar på att något ska hända. Det kanske är någon form av sjutton-årskris. De sista månaderna av minderårighet gör sig påminda. Snart ska jag ta tag i mitt liv och jag vet knappt vad mitt liv innebär och ännu mindre hur man tar tag i det. Samtidigt är jag otålig, men det enda jag kan göra är att vänta.

Jag väntar på att livet ska slå om på något sätt. Att jag ska få känna nåt nytt, även om känslan av glädje är ganska behaglig. Jag väntar på att något ska ändras. För nu sitter jag fast och når inte nästa trappsteg, ett trappsteg som jag inte ens vet vad det innebär.

Och jag borde vara nöjd med där jag är. Jag är nöjd. Och jag är glad. Men jag kan inte skaka av mig känslan av att jag saknar en pusselbit. Och jag är ganska säker på att den känslan aldrig kommer försvinna. För vem är fullständig egentligen? Vem är inte trasig eller åtminstone lite nött i kanterna?

Men jag väntar ändå och kan inte sluta. Väntar på det där meddelandet, en möjlighet, en känsla eller en frihet. Jag väntar på att livet ska ändras på något sätt, att jag ska få uppleva någonting som ger mig mer klarhet, i vad vet jag inte.

Det som är mest frustrerande är att det känns som att jag gapar efter mera när jag redan är glad. Vad mer kan man ens begära? Jag kan inte svara på det. För jag vet inte vad jag väntar på.

Men jag kan finna mig i att vänta, i alla fall just nu. För jag vet att livet fortsätter och någon dag kommer jag inte längre behöva vänta mera. Någon dag kommer mitt könummer ropas upp. Men tills dess får jag vänta.

Om att falla

Maktlösheten.

Maktlösheten är det värsta. Du gör allt för att hinna fånga upp dig själv innan du slår i marken, innan du slår så hårt i asfalten att den går sönder. Men du faller lealöst.

Alla år av terapi kanske dämpar nedslaget. Men asfalten kommer ändå göra ont. Fruktansvärt ont. Du kommer ändå bryta ben, dina lungor kommer kapsejsa. För ibland funkar inte fallskärmen, som räddat dig så många gånger tidigare. 

Brace for impact liksom. 

Du har gjort allt du kan för att förhindra kraschen. Du trodde att du var säker, din fallskärm har funkat så många gånger tidigare. Men du började experimentera, vänta lite extra innan du drar i snöret. Fem sekunder extra, sen fem sekunder till. Men efter ett tag börjar marken komma lite för nära, och när du drar i snöret, så fälls inte fallskärmen ut. Du drog ut på det för mycket. Du testade gränserna, du trodde att du kanske skulle klara av det här nu. Du kanske, efter så lång tid, skulle orka. Orka som alla andra verkar orka, klara av stressen som alla andra verkar klara av. Du trodde att leva på det sättet var normalt, och att du kanske kunde leva så?

Men nu kommer du dö inombords igen. För att du inte drog i snöret, du drog inte i bromsen. Du såg alla tecken. Hjärndimman. Ångesten som blev mindre hanterbar. Glädjen var längre bort än vad den varit. Koncentrationen som började flacka. Prestationsångesten. Skrivkrampen som du kämpade emot. Bröstet som snördes ihop, andetagen som inte längre verkade syresätta kroppen. Smärta i leder. Sorgen som kom närmare, du kunde inte längre hålla en på avstånd som tidigare, släppa fram lite i taget, på en sund nivå.

Men du valde att ignorera det. Du kunde inte sakta ner nu, du måste fortsätta. Du var rädd att om du saktar ner så kommer det fram, på samma sätt som du ibland är rädd för att ha tråkigt. På samma sätt som du lyssnar på radio när du ska sova, för du är rädd för tystnaden. Tystnaden bringar tankar. Du var rädd att om du bromsar, då kraschar du. Du förstod inte att det oftast är bromsningar som förhindrar kollisioner, inte tvärt om. 

Men så fel du hade. Att inte bromsa var att klippa av snörena till fallskärmen. Du tog inte din chans.

Nu ligger du på asfalten.

Du kippar efter andan, söker syre. Du är övertygad om att dina lungor har gett upp en gång för alla. Dina ben gör ont, hela kroppen känns bruten. Orkeslös. Själen med alla sina ärr och skavanker har ännu en gång fått sig en rejäl smäll. Det känns som att den har dött ännu en gång. 

Det är inbjudande att ligga kvar. Acceptera att du slutliga kollisionen skett. Att du, nu och för evigt, bara ska acceptera att du mår skit, låta asfalten äta upp dig.

Du ger asfalten fyra dagar.

Fyra dagar att laga dina ben, fyra dagar att samla ihop dina delar och börja resa dig, ett ben i taget. Du kryper långsamt upp ur kratern som kollisionen har åsamkat. Tar dig framåt. Ett litet steg i taget. Det gör ont. Men du fortsätter. Plockar upp dig själv. Du ger dig själv tiden du skulle ha tagit tidigare. Istället för att bromsa, vilket är för sent nu, så måste du istället göra dig startklar. Du måste bygga om motorn, nästan från grunden. Men du har gjort det förr. Muttrarna är likadana, du vet vart du har lagt verktygen, dessutom så såg kudden till att inte allt gick sönder, du har fortfarande delar som går att reparera. 

Sedan står du där framför spegeln. Upprepar samma mantra. Din motor går, du kan röra dig någorlunda, varje steg värker. Men du andas häftigt och bröstet krossas långsamt av en osynlig vikt. Ska du lägga dig ner igen? Vänta med provstarten i ett par dagar till? 

”Låt den inte äta upp dig, låt den inte äta upp dig”

Ett steg i taget. En minut i taget. Du skapar en flyktplan, som du gjort så många gånger förut. Du vet att det går. Du vet att om det inte går, så är det okej, det kommer fler chanser. Men du vet att du inte kan låta den äta upp dig. Asfalten. Tjäran. Ångesten. Så du gick, trots allt. 

För du har gjort det förut. Även om det gör ont nu, så gör det inte ont för evigt. Bakslag är inte ett misslyckande. Och hur mycket du än vill tro det, så är du inte ett misslyckande.

Ångest, ångest är min arvedel

Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen.
Nu styvnar löddrig sky
i nattens grova hand,
nu stiga skogarna
och stela höjder
så kargt mot himmelens
förkrympta valv.
Hur hårt är allt,
hur stelnat, svart och stilla!

-Pär Lagerkvist

Ibland är det svårt att hålla helvetet på avstånd. Stenarna krossar min bröstkorg igen. Hela min kropp. För allt gör ont, varenda bit hud, varenda muskel, varje andetag. Och det finns inget jag kan göra. Det spelar ingen roll hur mycket jag än andas i fyrkant eller hur många promenader jag tar. Jag kan bara vänta på att tiden ska rädda mig. 

Jag har försökt skriva hela kvällen. Jag har en samhällsuppsats på 10 sidor samt en debattartikel som ska in på fredag. Jag kan inte börja. Varenda ord är fel, jag kan inte hitta orden, allt är korkat. Vad jag än skriver så kan det skrivas bättre. Skriv, radera, skriv, radera. Magen knyter sig. För jag vet att om jag inte skriver nu, kommer jag inte hinna. Och jag måste hinna. För jag vill inte låta ångesten hindra mig från att nå dit jag vill nå. För ångesten tillhör mig, jag tillhör inte ångesten. Det är fina ord, men de hjälper mig inte. Fingrarna värker, varje led. Bara det här inlägget har jag skrivit om tre gånger, bloggen som ska vara utan krav.

Av någon anledning har allt börjat komma fram nu. Minnen jag inte visste jag hade, från när jag var sjukare, från Borlänge, från barndomen. Jag går igenom allt om och om igen, sätter det på en tidslinje, analyserar. Det kanske är dags att försonas med det förflutna, istället för att glömma det. Dags att öppna sig, kanske dags att skriva mer om det. Kanske dags att skriva om ångesten, om diagnoserna, om de nio medicinerna, om BUP, om att denna sjukdom är min arvedel, precis som för Pär. 

Vi får se hur det blir. Huvudsaken just nu är att jag måste lära mig skriva för mig själv. Skrivandet har alltid varit min väg ut från ångesten, jag ska inte låta ångesten ta det från mig.

För ångesten tillhör mig, det är min arvedel, men jag tillhör inte ångesten. 

Ta inte friheten för given…

… för du kan vara den första att förlora den.

Ta inte friheten från mig är du snäll. Ta inte friheten från mina vänner, de yngre, de äldre, de svaga eller de starka. Ta inte friheten från de som söker den, i jakt på ett värdigt liv, fritt från terror och smärta. Ta inte friheten från dig själv, för den är inte en självklarhet. Du kan förlora den.

Jag hoppas du röstat för oss, vi som står på gränsen till vuxenlivet, men ändå inte kan rösta för vår framtid. Röstat för dig, för att du ska få uttrycka dig. Jag hoppas du röstat för demokratin, för den är skör, den allmänna rösträtten firar 100 år, låt den inte stanna dör. Jag hoppas du röstat för dem som ännu inte finns, för de som är små och för de som ska ta över efter oss.

Jag hoppas du röstat för en framtid fri från hat och hot. En framtid med varma famnar istället för kalla murar. En framtid som välkomnar istället för att vända ryggen till. En framtid som ger alla chansen till ett drägligt liv. 

Vi måste rösta, vi måste aktivt delta i demokratin. För demokratin är skör. För varje nedriven affisch jag ser, för varje hot och attack mot mina politiskt aktiva vänner jag hör om och för varje hatisk kommentar så blir jag mer övertygad om att demokratin kan försvinna och att vi måste värna om den. Vi kan inte se på när samhället svärtas ner av främlingsfientlighet. Vi kan inte se på när vi stänger in oss själva. Omger oss av fördomar och illvilja. 

Jag hoppas att du tagit din röst och använt den. För demokratin, för öppenheten, för friheten. För friheten är det finaste vi har, att skriva, att prata, att uttrycka.

Vad du än röstat på, så hoppas jag att du röstat för en frihetlig framtid.

Helst av allt hoppas jag att du röstat framåt.