Besvikelsens alla vinklar #blogg100 #61

Jag är livrädd för besvikelse. Att någon ska vara besviken, att jag inte ska räcka till. Besvikelsen över mig själv kan vara den värsta som kan finnas.

Jag gjorde ett misstag. Kameran åkte i golvet. Det gick bra. Allt funkar. LCDn blev lite böjd men funkar helt normalt. Det flesta tänker nog nu att jag är slarvig. Inte tillräckligt försiktig med mina saker. Inte tillräckligt noggrann. Inte tillräcklig. Jag vet det. Det var en förjävlig olyckshändelse. Jag hade tur i oturen att resten klarade sig bra. Att få den lilla böjningen lagad kan kosta 2000 spänn. Hur känns det när jag redan har kämpat hårt med att spara till den i nästan ett år. Sparat varenda slant. Hur känns det när jag har varit så fruktansvärt försiktig. Sa här om dagen att jag aldrig tappat den någon gång. Jag är besviken bara. Så enkelt. Önskar att det inte hänt. Hoppats att det var en dröm. För att överleva skulden och ångesten som medföljer av ett misstag. Och det är då jag är rädd. För att göra misstag. För då kommer besvikelse. Och besvikelse gör ont.

”En människa utan misstag är ingen människa” Det är sant.

Besvikelse handlar om förväntningar. När det inte blir som man förväntat sig. Och när förväntningarna blir sämre än vad man trott blir det som det blir. Att ha för höga förväntningar.

Jag gjorde ett misstag. Kameran fick en kyss. Klarade sig. Men vad är ett liv utan misstag. Ett liv utan att lära sig.

En människa som aldrig gör misstag lär inget.

Leave a Reply