Alla inlägg av Amanda

Tydligen kommer ingen kille någonsin gilla mig…

Därför att jag inte har det som killar söker efter i tjejer, i alla fall enligt några killar som gjorde en youtubevideo där de berättade om vad killar söker. Videon har tagits bort av användaren efter många kommentarer och videosvar om deras… idioti.

Jag passade inte in bland normerna. Enligt dem ska man vara kort. Jag är lång. Man ska vara lugn och tyst och inte ta för sig och delta så mycket i diskussioner bland deras vänner och allmänt. Jag är det vanliga jaget, som kan prata, diskutera och skratta högt bland människor. Men de säger också att man ska vara rolig och att man ska underhålla dem. Man ska inte vara för svår att få men inte för lätt. Man ska inte vara högljudd eller knäpp. Man ska ha fint, saltsprejat hår och ett fint leende. Man ska byta hårstil varje dag. Man ska ha en personlighet, en talang och man ska sporta.

Har dessa pojkar hört talas om kärlek? Eller ser de bara det materiella och vilka fördelar de får och vad som gynnar dem bäst? Kärlek handlar om att känna något för en person, och att var kär är att förbise personens brister och fördelar och kunna känna något så starkt genom känslor. Ska man behöva förändra sig för att någon ska känna något för en? Ska man behöva saltspreja håret, böja sig ner för att se kort ut, hitta en pose som får leendet att se stelt men bra ut, stänga inne sina känslor och sina högljudda skratt och tjut när man är glad och hålla inne på sina åsikter när det är något man inte tycker om?

Jag skulle inte kunna andas. Jag skulle inte kunna stå upp, jag skulle vara så nedtryckt, förödmjukad. Jag skulle få syrebrist, svimma, för jag skulle inte klara av att inte skratta hejdlöst, göra konstiga miner med mina vänner och göra knäppa saker och vara mig själv. Men jag vill inte förändra mig bara för att 3 killar på youtube säger det. Detta lurar i en massa tjejer som är så förälskade i tanken på kärlek att de inte duger och måste förändra sig och följa dessa killars önskemål på hur vi ska se ut och bete oss.

Jag skulle kvävas om jag inte var jag. Jag skulle få ont i ryggen av att dölja mina 176-178 cm och jag skulle aldrig tillåta mig själv att förändras för att någon annan skulle tycka bättre om mig då.

Men hörni. Lyssna inte på vad någon säger till er om hur ni ska vara, varken på youtube eller någon annanstans här i världen. Jag vet att det låter så oerhört klishé men ni får för tusan leva med det. Om ni ska finna kärleken i någon och om den ska finna kärleken i dig så ska man väl ändå finna kärleken i det äkta?

Men en dag kanske…

I spegeln ser vi oss.

Jag vill varna för att denna text innehåller mycket prat om vikt och ätstörningar och om du är känslig för detta innehåll så ber jag om ursäkt. Jag vill bara få samhället att ifrågasätta idealen som är så sjuka och så oerhört fel och skadar så många människor.

Idag åkte jag förbi en busshållplats. Om ni har stått på en busshållplats så vet du att det finns reklam där, för tv-program, för ICAs eget bröd och för barncancerfonden. Ett bra sätt att sälja då det är många som väntar ett antal minuter på bussen. Denna busshållplats är ”min” busshållplats. Jag väntar på 603:an varje morgon fem dagar i veckan vid den och den är precis vid min förra skola. En skola där jag vet att många väntar på bussen för att komma hem.

Men reklamen jag såg idag var annorlunda. Det var ingen reklam som sa att man skulle donera pengar för forskningen om cancer, och det var inget tv-program som skulle börja på tv3 eller ICA som berättade om sitt surdegsbröd. Det var en reklam för viktklubb.se, med en kvinna som stod framför sitt föredetta jag som hade kurvor och möjligen var kraftig. Kvinnan hade nu gått ner flera kilo och magen hade förlorat en del. Ett genialt koncept då för- och efterbilder ofta motiverar folk att träna, äta nyttigt och gå ner i vikt och då det står på reklamen att man kan välja den lätta vägen så gör man det. Viktklubb2

Men hur påverkar detta omgivningen? Hur påverkar detta oss som står vid den där busshållplatsen varje morgon och kommer se den bilden? Vi som redan känner idealen och vi som redan försöker att acceptera våra kroppar och inte förändra varje liten skavank som är fel.

Jag har alltid känt idealen. Jag har gråtit över min kropp redan när jag var 6 år gammal efter att en pojke sa att jag sprang långsamt pga. att jag var tjock. Jag har slutat äta 3 gånger i mitt liv för att jag ville bli smal och inte såg något annat sätt, men började äta igen efter att jag insåg hur korkat det var och efter att mina föräldrar pratade lite vett med mig. Men när man väl gör det finns inget vett, det finns inget annat än ens mål. Den ständiga vikthetsen från samhället som påverkar unga flickor och pojkar. Som står vid dem här bussplatserna varje dag, läser samma ord och ser samma människa stå och skaka hand med sitt gamla jag.

Vikthetsen är redan stor. Den generella statistiken för människor med ätstörningar i Sverige är 100 000. Det är 2 st Borlänge.

Ni minns nog Miss Skinny-kampanjen, när en webbshop för folk med endast size zero skulle öppna. Det visade sig sedan vara ett pr-trick från frisk&fri – riksföreningen för ätstörningar som ville skapa en debatt och få människor att prata om ätstörningar och förstå allvaret i dagens sjuka ideal. Detta skapade diskussioner, men fick också en negativ effekt och kunde vara utlösaren för många ungas matproblem.

Men hur tänkte viktklubb (eller aftonbladet som äger den)? Att det skulle få flera användare som betalade 99 kr i månaden? Ja, kanske. Men i vilken ålder? Kanske är det flickor som spenderar hela sin månadspeng på det, eller som går in för att läsa tips för viktnedgång.

Det fanns andra sätt att nå ut till målgruppen som viktklubb vill ha hos sig, men varför inte använda bussreklam? Det är enklast att nå ut till folk.

En vän till mig lägger upp bilder på instagram där det står att man dricker ett glas vatten till frukost, ett glas mjölk till lunch och ännu ett glas vatten till middag. Och sedan med den kaxiga kommentaren : ”Get used to it fat-ass”. Min vän gjorde inte bilden, hon hittade den förmodligen på tumblr, men hon la upp den som en påminnelse åt sig själv att inte äta. Jag pratade med henne, och hon förstod äntligen. Att hon är vacker, och att hon inte ska behöva bli sjuk bara för att samhället är sjukt med dess syn på kroppar.

De flesta har nog hört om ”Succédieten” 5:2. Det går inte att gå in på aftonbladet för att läsa nyheter utan att få ”Dem gick ner 19 kilo med 5:2” kastat i ansiktet. Det går ut på att man ska äta normalt 5 dagar i veckan och banta 2. Läkare rekommenderar det, så då måste det väll vara bra, eller? Men tänk om man lägger på en dag till? 4:3. En dag till? 3:4 Och ännu en? 2:5.

Dagens ideal är redan gigantiska. Unga människor råkar illa ut. Kraven som sätts, målen som sätts, kan till slut få fruktansvärda konsekvenser. Jag läser aftonbladet för nyheterna. Jag vill vet vad som händer i världen, utanför den där smockfulla bussen som jag är på till och från skolan. Jag vill inte läsa om dieter, viktminskning och hur man kommer i form. Det är inte därför jag är där.

Jag tränar, och jag försöker äta nyttigt. Det är det enda som kan hindra mig för att må dåligt över min kropp och jag känner att en bättre självkänsla är på väg. Jag mår bättre med mig själv, och det är det viktigaste. Inte hur många kilon jag tappar, inte hur många sitt-ups jag gör. Det viktiga är väll att leva ett långt, friskt och lyckligt liv.

Men vad var det som var fel med reklamen? Den når ut till fel personer. Även om många bilister kör förbi busshållplatserna så läser de inte på skylten. De som tar sig tid att faktiskt läsa på skylten är vi som står där varje dag och varje gång vi läser texten så kommer det präntas in i vårt huvud, att det finns ställen att förändra, och sätt att förändra. Även fast man är smal är det inte det man ser, och bara prat om vikt kan dra ner en till ett hål av ångest av mat och att man hoppar över lunchen. Så ett tips till viktklubb är att försöka göra reklam för rätt målgrupp och inte få mig eller någon annan att gråta över dennes kropp. Många gånger kan reklam få fler negativa effekter än positiva och med detta förstärks idealen. Ni hjälper folk med att få en hälsosam livsstil, men ni offrar också många unga som kan hamna i ett träsk av ätstörningar som kan vara svårt att ta sig upp ur. Så hitta ett annat sätt.

De ständiga jävla idealen om vikt, smalhets. Det börjar bli gammalt nu. Börjar inte ni också tröttna på det nu?

Är du feminist?

Jag och Vivi skrev denna text. Läs noga.

Är du feminist? Venne, får man till svar. Okej vänta lite här nu, så du vet alltså inte om du vill ha samma rättigheter som män? Du vill alltså inte kunna få lika lön som dina manliga arbetskamrater inom samma yrke, fast du har samma erfarenheter och kunskaper? Du vill alltså inte få dina åsikter hörda? Svarade du ”jo” på dessa frågor? Gratulerar då är du feminist! Fortfarande inte lika övertygad? Läs denna texten, och bestäm sedan.

Att vara feminist innebär inte att du hatar alla män och vill döda dem. Det innebär att du vill behandlas likadant. Vi feminister hatar inte männen, vi hatar att kvinnor inte behandlas lika. För det första har kvinnor inte valt att vara kvinnor. Varför ska vi straffas för det? Kunskapen om feminism bland unga är alldeles för liten. Det är vi unga som är framtiden! Vi lär oss för lite om feminism i skolan. Nu tänker vissa som läser det här: ”Vadå att kvinnor har det sämre? Vem är det som jobbar hela dagarna för att tjäna pengar?” Okej, för det första. Vi kvinnor har inte alltid valt att stanna hemma. För det andra så även om vi jobbar så tjänar vi inte lika mycket som män. Kollar man statistiken blir man förskräckt. Varför tjänar män mer? Kvinnor måste i 40 år köpa mensskydd, piller och värktabletter, bära på en bebis i 9 månader (och under den tiden äta dubbelt så mycket), och tjänar ändå mindre. Har vi valt detta? Nej. Varför betala för något som man själv inte valt? Vissa flickor i andra delar av världen för inte ens gå i skolan. Av en enda anledning. De är flickor.

Män är mycket, mycket mer sällan offer för våldtäkt, över 90% av offren är kvinnor. I landet Kongo våldtas kvinnor hela tiden. Doktor Muwege får dagligen patienter, skadade på alla sätt. Så här berättar han om vad männen gör mot hans patienter till Läkartidningen: ”Hugger huvudet av maken och lägger det på kvinnans bröstkorg under våldtäkten, tvingar den våldtagna att sitta på glödande kol, kastar syra över underlivet, skär sönder brösten, värmer en plastflaska över öppen eld och kör upp den i slidan.”

Kvinnor, eller människor över huvudtaget borde inte behöva vara med om sånt här. Kongo är ett av världens fattigaste land, det är krigshärjat och mer än två miljoner flickor och kvinnor har blivit våldtagna. I Kongo är det farligare att vara flicka än soldat skriver Läkartidningen. Många barn har varit tvungna att se på när deras mammor våldtas och dödas. Fastbundna och hjälplösa. Vi spyr, världen är så jävla äckligt orättvis. Man vill skrika rätt ut när man läser om detta. Man vill gråta sig sönder och försöka få världen att förändras. Men vad hjälper det? Männen har ju makten där, i krigets Kongo. Männen har stor makt över resten av världen också. Kvinnors åsikter spelar ingen roll alls där. De betyder lika lite som våldtäktsmännen bryr sig om hur många liv de har förstört. Ingenting. Männen har makt överallt, såsom i klassrummet som i världen.

Har ni hört om flickan Malala? Hon är idag 16 år och kommer från distriktet Swat i Pakistan. När hon var 11 år började hon skriva dagbok för BBC under ett anonymt namn. Där skrev hon att skolorna för flickor sprängdes av Talibanerna som övertagit staden, kvinnor fick inte gå till köpcentrumet. Malala började att dokumentera hennes liv, hon kom ut med sitt namn och kämpade för flickors rätt att gå i skolan och utbildas. Hon sköts i huvudet på sin skolbuss, av en maskerad man. Hon överlevde, och i år nominerades hon till nobels fredspris, har träffat Barack Obama, och blivit en sån stor förebild för så många. För oss, som egentligen har det väldigt bra, men vill strida för att världen ska bli en bättre plats för alla.

Visste du om att när Amandas mammas farfar gick i skolan (han är 92 år nu) så fick flickor bara gå i skolan tills årskurs 7? Sedan skulle de vara hemma och städa, laga mat och bli en husmor. De fick bara leva med det, de föddes ju som kvinnor! Sverige har kommit långt sedan dess, men bara att veta att för mer eller mindre 80 år sedan så var det så. Att veta att i Sverige, som av många kallas “världens mest jämställda land” har det varit så här. I resten av världen kan det vara som det var för oss för 80 år sedan. Och för det landet, kan det ha varit en stor förändring.

Men det är lite jämfört med omvärlden. I Kina, för inte så jättelänge sedan var alla mammor tvungna att packa/binda in sina döttrars fötter så hårt att tårna bröts av helt. Detta var för att flickorna skulle stanna hemma och städa, tvätta och stå i köket medan männen skulle ut och jobba. Det var nästan en lag, den som inte gjorde så var det ingen som gifte sig med. Mammorna, som själva även hade bundna fötter, fick göra det själva på den 5 till 7-åriga dottern, fick strunta i att dottern grät och protesterade, var tvungen att binda ihop de små fötterna på det oskyldiga barnet. Vivis gammelmormor hade fötterna ihoppackade ett tag. Som tur var togs lagen bort och hon kunde ta bort det. Men tårna var redan avbrutna. Och allt detta, på grund av ojämställdheten. I vår äckligt ofredliga värld. Allt detta av samma anledning, att man är en kvinna.

I klassrummen förväntas vi flickor att hålla pli på de busiga killarna. När man skulle byta plats i klassrummet var det kille, tjej. Även i ung ålder. Vi fick uppdraget att hålla tyst på dem. För vi var flickor, vi var de fina flickorna, vi var de där som skulle göra bra ifrån sig. Flickor ska se efter killarna, vi är födda som männens tjänare. Vi har inget val, världen tar det som en självklarhet. Normer. Visst våra kroppar ser olika ut, men spelar könsorganet någon roll när det gäller lönen? Är män bättre anpassade för att vara chef inom t.ex teknik för det? Nej.

 

Vi skuldbelägger ingen, vi skyller inte på någon. Men tänk på det här. Tänk på, som lärare att inte göra så här mot eleverna. Lär dem inte att männen är mer värda. Lär dem om feminism, lär dem vad ojämnställdhet är. Vår värld kommer aldrig förändras annars. Vår äckliga, ojämställda så kallade ”värld”.

Nu ställer vi frågan igen: Är du feminist?

Amanda Strandh 12 år,  Vivianne Zhang, 11 år

Pappa

Idag är det farsdag. Detta blogginlägg är för dig. Du och mamma betyder allt. Utan dig skulle jag inte vara den jag är. Jag skulle nog inte spela fiol och piano. Jag skulle nog inte blogga, jag skulle inte skriva på det sättet jag gör och utan dig skulle jag inte ha klarat av det här året.

Du har alltid förstått. Du har alltid sett hur jag har mått, kramat mig när det har varit som värst och hållit mig när jag inte orkat mer. När mina knän har varit svaga av känslor har du hållt upp mig, när jag har varit förbannad, när jag har varit så oändligt ledsen har du varit där. Och jag älskar dig något otroligt mycket och du betyder så otroligt mycket.

Du med ditt lätt gråa skägg, med din humor och ditt vackra sätt att skriva på, med din musiksmak som (enligt mig) bara skriker. Pappa, du betyder så mycket. Och jag älskar dig. Tack för att du har hjälpt mig genom det här året.

Grattis på farsdag.

Deeped
Pappa DeepedPappa Deeped

Ta av masken, för maskeraden är slut nu

Vart jag än går ser jag människor som döljer sig själva, sina personligheter och sin själ. De är så rädda för vad människor ska tycka om en.

Jag är rädd. Att jag är för lång, speciellt det, är för knäpp, har min tokiga personlighet, min knäppa humor och mitt breda ordförråd. Jag är rädd att jag ska skrämma iväg folk. Med det att jag är usel på matte, bra på svenska och engelska. Det faktum att jag spenderar 3 dagar i veckan på musikskolan eller att jag bär med mig en fiol. Jag är rädd att jag ska såra någon för att jag inte passar in.

Jag är så rädd. Att någon ska säga saker till mig. Att någon ska prata om mig bakom min rygg, peka ut mina brister och få mig att bli mer osäker.

Jag är så rädd för detta. Jag är rädd för att förändras. Att mitt ständiga sökande efter vem jag är ska förändra mig, att det ska ändra min syn på världen. För vem är jag? Vem är jag egentligen?

Men jag ska försöka var mig själv. Ta av min mask, som har suttit på alldeles för länge och döljt mig. Maskeraden är slut nu. Jag ska börja använda min kjol i garderoben som jag varje morgon överväger att ta på mig men jag är rädd för vad människor ska tycka om den.

Men jag vill börja nu. Börja vara jag. Jag ska ta av mig min mask. Den masken som har tryckt ner mig. För jag är trött på att inte vara jag.

Men jag är jag, med min musik, med mitt ordförråd, med min usla matte och min knäppa humor.

Osäkerheten känner vi. Men ska vi inte börja vara vi nu? Ska vi inte ta av oss maskarna och vara oss? Och visa oss, säga våra åsikter och att inte låta någon trycka ner oss.
the fog

The Blog

  The Blog                                         written 4/10-13

This is a school project there we was asked to write a text about our selfs. I chose to change the task a little bit and post this on my blog and send my teacher the link. Let’s start.

My name is Amanda. I’m almost 12 years old and my birthday is on the 10th of November. My birthday is only one month and six days away now, i’m not really excited, i haven’t been excited about my birthday for 2 years. You know that happy, expectant, sparkling feeling in your tummy, when you thought it was hard to fall asleep and you did always woke up like 3 times because you were SO excited, and you just pretended to sleep when your parents came into your room and sang “Happy birthday”. I miss that feeling and those expectations.

I live in the pretty small town Borlänge in Sweden, I live here with my mom and dad, my brother and cat. My brothers name is Villiam, he is 2 years older than me and my cat is called Yoda. My mothers and fathers name is Jenny and Niclas. We live in a red house, it’s cozy and home friendly, not too warm or cold in the colours, it’s just perfect and I like it. My room is big. Trough my window I can see a beautiful meadow, at the fall the meadow is filled with mist on the mornings.

My room got a white wall with black flowers, a bed and a bookshelf, I don’t have any books in the shelf, only books i’ve already read. All of my books are on the table next to my bed, because I read a lot.

My grandparents, uncle and cousins and their mom lives in Västerås. My cousins are 3 and 1 years old and they mean everything to me, they always cheer me up and they are like little sisters to me. They always makes me smile. And when i have a bad day, i always think of them and it gets easier to go throught the day.

I’m tall for my age, and always get comments about it. Nobody believes me when I tell them my age. I don’t think it’s fun, people always comment how i look and that makes me feel very insecure about my body and height and i’ve got very bad self-confidence and had so long i can remember. But I am tall, and I can’t do anything to change that. I haven’t chosen to be tall. That is just who I am.

At the weeks I got a long schedule. I’m busy everyday with my three instruments and two orchestras. My friends often asks me how I can handle all my sparetime activites and the school at the same time. I’ve got no idea, but I think that if you’re really love to do something, in my case play music, you can do that everyday in the week. Because that is what you’re burning for and that’s what you want to do.

Like i said before, I read a lot, I’ve read the twilight-serie like 2 times now and the hunger games is my favorite-serie. I’m at the 4th Harry Potter book now and i started to read my grandmothers old english version of Alice in wonderland but haven’t had time to continue.

I love to write. I think that you can explain and express so much in a text. Because who would I be if I didn’t know how to write this? Who would I be if I couldn’t read? I think I would be lost. It wasn’t that hard to write in english, it was like writing in Swedish actually. It was fun and a challenging, I liked it.

Jag ska finna melodin någon dag. Antar jag.

Jag har inte skrivit någonting sedan 18:de juli. Det är nästan en månad sedan. Jag har sju oavslutade utkast som har blivit fel. Det blir inte lika bra som DET inlägget. Jag kommer inte kunna mäta mig med det. Det kommer aldrig bli lika bra.

När jag postade ”Att vara eller vilja vara vuxen är inget brott” Brann jag för det. Jag hade min åsikt om det hela och ville nå ut med mitt tycke. Det fick blandade reaktioner men inlägget har delats, kommenterats och gillats 667 gånger på Facebook, det har twittrats och retweetats 55 gånger. Vad ska jag göra efter det här? Jag kommer aldrig kunna nå högre. Jag har skrivit mina blogginlägg med tvivel. Det var hårt, för jag visste inte vad jag skulle göra. Jag ville skriva något bra. Redan dagen efter satt jag mig vid datorn med fingrarna i beredskap om inspirationen skulle börja flöda. Men det gick inte.

Blogginlägget lästes av närmare 4447 människor. Det var så många visningar jag fick på bloggen inom dem närmsta dagarna. Jag minns hur glad jag var, jag var så stolt över mig själv. Det var en ny känsla. Jag kände att jag gjort förändring, det kändes bra.

Men sen då? Hur ska jag fortsätta efter det här? Jag är inte den bästa på att hitta debatter, jag är inte bra på att finna ord. Jag vet inte vad jag ska skriva. Jag vet inte vad jag ska säga. Jag har varit rädd att säga mina åsikter för omvärlden och tystas lätt. Om någon säger att jag har fel så har jag fel. Jag gick emot det. Jag var stolt. Men nu är jag rädd igen. Hur ska jag lyckas säga vad jag tycker igen?

Dem senaste dagarna har jag jobbat med en låt. Jag har skrivit djupt, försökt finna melodin. Jag är rädd att jag aldrig ska lyckas. Att texten ska bara vara kvar i skrivblocket som var menat att ha i skolan. Tänk om jag aldrig hittar ackorden. Den måste bli fulländad. Jag vill det. Om jag så måste skriva dag som natt. Jag ska hitta melodin. Jag ska hitta orden. Jag ska hitta mig själv.

”We are locked in our own heart. We have to breaking through those walls. Let’s go Embark.”

Ett citat ur min låt.

Jag har förändrats. Sommarlovet har gjort mig gott. Jag har hittat flera delar av mig själv. Jag är säkrare. Jag har en bit kvar. Men jag tror det vänder nu. Jag är inte i skuggorna längre. Mörkret skingras. Om det bara är för stunden, så är jag glad för det också.

Jag är så tacksam för allt. För att blogginlägget blev uppmärksammat och omtyckt. Att mitt sommarlov har förändrat mig. Att jag har möjligheten att skriva här.

Här är jag. Och för tio veckor sen skulle jag aldrig kunna lägga upp en så här bild. Nu är det min profilbild.

Vem är jag?

Att vara eller vilja vara vuxen är inget brott.

Efter den stora debatten om BH:ar för barn efter en krönika av Frida Boisen på GT/Expressen drar jag mig in. Jag blev förbannad. Om du efter att ha läst 3 rader slutar läsa och hoppar direkt till kommentarsfältet och skriver ”att jag är för ung för att förstå”. Fine. Men åldern ger mig ingen rättvisa.

Jag ska om 4 veckor börja 6:an. Döm mig inte för min ålder snälla. Tryck inte på tillbaka knappen eller krysset för att stänga fliken för att gå tillbaka till facebook eller twitter. Jag tänker tillbaka på min skolgång i den lilla skolan som jag fram tills nu har gått i sedan jag var 5 år. Jag minns att när jag gick i andra klass var jag längst av alla, det kunde jag inte göra något åt, jag har det påbråt helt enkelt. Jag var annorlunda, och det fick man inte vara. Redan när man var 3-4 år ville vi bli vuxna, gå på skolbal,ha på oss fina klänningar och finna den där ”drömprinsen”. Vi hade ju sett på Askungen och Törnrosa. Ett tonårsliv och ett vuxenliv verkade vara så glamoröst och underbart, det verkade vara en saga.

I första eller andra klass, så började en i klassen använda deodorant efter gymnastiken. Det var för att man ville se hur dem andra reagerade och för att man ville vara vuxen och dem andra barn. Även fast vi alla var lika gamla. Det fanns en viss makt i att få vara vuxen, att få bestämma själv. Efter det började fler och fler använda det, jag vet inte hur dem lyckades övertala sina föräldrar att köpa en deo, för jag lyckades då inte. Det var en poppis grej. Alla trodde då att det var för att vara vuxen och populär, inte för att hålla en fräsch under dagen. Populariteten inom deon dog ut efter någon månad. Under sommarlovet började det hända saker med mig, jag hade ett tag använt topp, mer för att känna mig vuxen men nu var det för att jag var öm och det gjorde ont och jag började växa med raketfart uppåt. Fine. Mamma köpte mer toppar åt mig eller det som de ”vuxna” säger i artiklarna ”behåar för barn” eller ”short top”. Haha. Dem har ingen push upp alls, dem hjälper ingenting egentligen. Det är bara en trygghet man har.

Och att det var en popularitets grej, det hör till att växa upp. Och att vilja växa upp, hör också till att var barn.

Jag har hört många historier om detta. En vän till mig  berättade i 4an att i hennes jämnåriga kusins skola, var det så poppis med bröst i fyran att man köpte en bh, hade i skumgummi och så gick man till skolan så. Jaha. Men om dem vill det så får dem det. Jag tänker så. Det är inget fel.

Ett citat från krönikan:

 

”En med reglerbara axelband och en trekantsbikini som kan krusas.”

Vänta lite här va. Reglerbara axelband? Jag hade ett grönt linne som jag var såååå stolt över. Det var så fint. Men nu fick jag veta att eftersom att det hade reglerbara axelband var det helt fel att ha på sig när man var 9 år.

Och trekants bikini som kan krusas. Okej. Men, vem bryr sig? Det är fint och man känner sig stolt på något sätt. Man vill vara kvinna. Det kommer vi ju tillslut bli. Och varför ska det vara så hemskt att barnen förbereder sig? Även om det bara är en popularitetstävling så övas man ju ändå för framtiden. Man är inte mindre barn för att man bär en BH, man är inte heller mer vuxen. Men vad är man då?  Det man vill.

Ålder är bara en siffra . Jag håller mig till mitt motto. Tänk er om en 9-10årig flicka är i puberteten tidigare än alla andra. Har ömmande bröst och är trött på att det alltid gör ont. Hon går till sin mamma och ber om en Bh. Tänk om mamman sagt: Nej, du är för ung, du vill bara ha för att verka äldre. Även fast än hon vet att flickan håller på att bli stor. Man kan inte undvika att åldras. Hur många som än önskar att det gick.

Det är som att en kvinna under medelåldern skulle köpa anti-age kräm. Skulle det bemötas på samma sätt? Skulle det vara en krönika om det?

Min mamma har varit väldigt stöttande för mig. När jag bad om en deo när jag började svettas mer, så fick jag det. Jag fick välja en själv. Jag kom in i puberteten tidigt, jag var 8-9 år, då var hon stöttande med. Vi pratade om det. Och det har varit väldigt betryggande för mig att veta att hon finns där om jag undrar över något. Så om du som läser det här tycker att ”det är så långt dit så det kan vi prata om senare”. Ta din dotter i hand och förklara vad som kommer hända. Om du försöker ”skydda” din dotter från att veta vad puberteten är så vet hon nog ändå en massa, men undrar också. Hur som helst så kommer du inte lyckas med det länge för i femman får man lära sig om det i ett enskillt ämne hursomhelst. När jag var 10, sommarlovet innan femman, fick jag min första mens (ojojoj hur kan hon prata om det har hon ingen skam i kroppen??) jodå, men jag vet nu att det inte är något att skämmas över, för det sa mamma. Hon hjälpte mig, eftersom vi hade pratat om det så berättade jag direkt, och gick inte runt och funderade på hur jag skulle klara det själv. Strax senare fick jag min BH. För jag bad om den faktiskt. Jag bad om den.

Men tänk om mamma sagt nej? ”Du är för liten, du ska inte ha bh, du ska inte ha mens”. Eller om någon annan ville känna en trygghet i att ha en bh eller topp även fast än det inte fanns något att hålla upp? Eller om man kände att man ville ha en bh för att dem andra har det, och att det finns en trygghet i sig med det. Låt gå då. Bara om barn känner sig trygga i sig själva, så är det väll… okej? Eller?

Ett citat:

”Det bubblar inom mig. Och jag manar till aktion: Nu bränner vi alla behåar för barn! Sluta sexualisera våra åttaåringar!”

Japp. Vi ska alltså gå tillbaka till ett 70-tal där kvinnor brände sina BH:ar och demonstrerade för kvinnors naturlighet och att ”om män inte behöver så behöver inte vi det heller”. Fast nu ska ni bränna era barns BH:ar? Skulle dem inte bli ledsna då?

Ni måste låta era barn växa upp! Jag tror att det är vad allt handlar om. Att man vill ha kvar den där lilla flickan som springer och kramar er när ni kommer hem, hon som säger att du är den bästa mamman i hela världen för det tycker hon. Ett tillskott i underklädeslådan förändrar inte det. Tro mig. Jag springer och kramar min mamma när hon har varit på jobbet, jag säger minst en gång om dagen att mamma är den bästa och kramar en gång till. Ni kan inte förhindra att ett barn växer, ni kan inte förhindra någonting. Låt ett barn vara ett barn men låt det också växa. Både på in och ut sidan.

Min åsikt. Min historia.

 

Länkar till andra blogginlägg inom debatten:

Det räcker nu.

Varför skuldbelägga bh:n.