Att misslyckas.

Det var länge sedan jag skrev något här. Det var länge sedan jag skrev för skrivandets skull. Tanken har slagit mig ibland, att jag har den här bloggen som ligger på lä och att skrivandet kan ha en positiv inverkan på mig, fylla ett av de många ihåligheterna i bröstet. Dem där såren som inte märks av lika mycket längre, de har sytts ihop ganska väl. Men vid minsta svårighet rivs de upp så våldsamt och skapar den där välkända ångesten jag haft sen barnsben. Men jag är okej med det. Ibland finner man sig i att jag kommer få ångest, och perioder av mitt liv kommer bestå av att ta djupa andetag och att tvinga mig själv att fortsätta, att gå upp ur sängen och ta mig ann livet. För jag älskar livet nu.

Jag har flyttat till Västerås. Jag gjorde det för lite mer än ett år sedan nu. Jag behövde börja om, starta på nytt. Så många av platserna i Borlänge var fläckade i mina ögon. De påminde om dåliga stunder och att gå ut skapade bara ångest. Jag var rädd för att möta människor från tidigare erfarenheter, tidigare ”liv”. Jag var inte hemma, jag kände mig fångad. Detta förbättrade inte mitt psykiska mående, snarare tvärt om. Många kan tycka att jag flydde, att jag inte mötte mina demoner. Men jag flydde inte, jag hade redan mött dem. Jag räddade bara mig själv. Jag stod och tuggade på samma plats. Det fungerade bara inte längre, jag var tvungen att ta steget ut.

Jag hade haft det här som plan hela tiden. Redan i sjätte klass visste jag vilken skola jag ville gå på, ett frigymnasium som finns i Västerås. Det var dels en överlevnadsstrategi, jag visste att en förändring skulle komma i slutet av tunneln, men jag visste också att lärosättet, som är unikt för gymnasiet i fråga, är perfekt för mig. Jag bodde hos mina morföräldrar och jag kommer vara evigt tacksam för deras stöd och kärlek under mitt första år. Att börja gymnasiet är omtumlande nog, men att göra det utan att känna en själ är nog snäppet värre.

Men jag träffade dem. Vi som utmanar varann varje dag. Vi som skrattar tills vi kiknar. De visste inget om mig, och jag kunde berätta min historia i den takt jag ville. De dömer mig inte, de låter mig vara den jag är. Jag behöver inte låtsas. Jag hoppas att de känner likadant gentemot mig. Genuin vänskap. Jag är så tacksam.

Jag började engagera mig politiskt. Jag var länge medlem i Centerpartiets ungdomsförbund, men engagerade mig inte aktivt i Dalarna. Jag kände ett visst motstånd i Dalarna. ”Sosse eller inget”. Men när jag insåg att min skola var fylld av politiskt engagerade ungdomar, kände jag att det var dags. Jag sitter nu i styrelsen för CUF Västmanland. Jag har lärt mig något otroligt mycket. Jag har lärt mig ta plats, prata med människor och börjat se min roll i att förändra samhället till det bättre. Alla kan förändra, det gäller bara att göra sin röst hörd.

Men det har varit utmanande också. Jag har revor, en röst i huvudet som skriker att jag inte duger, att jag är ett misslyckande. Men jag kastar mig ut, testar ändå, intalar mig att om det blir fel så är det okej. Men det är det aldrig, inte för mig.

Jag hade en debatt igår. Framför 1000 elever skulle jag förespråka en politik jag älskar och står för. Jag var så nervös. Innan kunde jag knappt andas, jag såg suddigt, men försökte ändå. Det gick inte. Jag lyfte handen när jag stod där uppe och hela armen skakade kraftigt. Jag blandade ihop orden och mitt språk blev obegripligt. Jag såg inte mina anteckningar, hörde inte vad de andra debattörerna sa, försökte få fram poänger men det blev bara rappakalja. Jag hade panikångest. Jag trodde i stunder att jag skulle svimma. Uppe på en scen, framför ett 1000tal elever, 12 dagar innan valet. Jag ville gråta, gå ner från scenen. Jag kunde inte prata. Jag glömde allt jag läst, politiken jag gått igenom ett så många gånger. Jag ville försvinna. Jag vet hur man hanterar panikångest. Jag har haft det så ofta förut, men denna gång var det annorlunda. Det syntes inte utåt, men min hjärna ville inte, den ville bara fly.

Men känslan efteråt var värre. Jag har alltid varit hård mot mig själv, jag har alltid ansett att mitt värde finns i det jag gör, inte den jag är. Så när jag misslyckas, är jag ett misslyckande. På något sätt har jag trott att detta fått mig att jobba ännu mer, ännu hårdare. Jag är rädd för att tappa mitt värde. Men sen händer sånt här. När jag har förberett mig noga, när jag vet att jag har den informationen jag behöver, när jag vet att jag är bra på att argumentera för min sak, men det tar ändå stopp. Psyket hindrar mig. Det slår så hårt, och såren i bröstet dras upp så våldsamt att de blir ännu större. Det är jag som är usel. Jag är förberedd, redo, men kan ändå inte prestera.

Jag börjar undra om denna press jag sätter på mig själv får motsatt effekt. Att den ångesten jag har över att misslyckas var grunden till den ångesten jag upplevde på scen. Att jag börjar överanstränga mig till den grad att allt bara faller platt. Att jag överanalyserar mina misstag och inte kan gå vidare. Hela det här beteendet börjar mer och mer likna ett motgångskoncept än ett framgångskoncept. För utan misstag skulle vi inte ha penicillin, pacemakers eller glödlampor. Att misslyckas är en del av processen till att bli bättre. Men ändå så är det som att jag applicerar detta på alla andra, men inte på mig.

Jag skäms något ofattbart. Jag får försöka plocka upp mig själv, sy ihop såren, lyssna på de runt omkring mig som peppar mig att kämpa vidare. Men det gör ont när man mäter sitt värde i prestationer. Men jag är mitt i processen att försöka tänka om, se att utan dåliga prestationer kommer man aldrig göra bra ifrån sig. En dålig debatt behöver inte betyda att det är en dålig politiker. Ett dåligt prov betyder inte att det är en dålig elev. En dålig prestation gör inte mig dålig.

Det är en process.

Det är fint att vara tillbaka.

 

 

Leave a Reply