Månadsarkiv: juni 2017

Lådan

Det finns en låda. Faktiskt en ganska stor och tråkig låda, med ett lock som hindrar de levande organismerna inuti från ta sig ut. Lådan rymmer de 1 039 400* eleverna som år 2017/18 går i grundskolan. 

När du är sju år så sätter de ner dig i lådan i en grupp med jämnåriga. Din grupp ska samsas om en eller två lärare och ni ska kollektivt lära er att läsa, skriva, räkna och bete er som människor. Från och med nu är du en elev som ska fungera precis som alla andra. Du är nu en prick bland andra prickar. Du är en soldat i en armé på en miljon som marscherar enhetligt. Eller ja, det är väll tanken.

Men när du snavar på en sten och ramlar i en armé och alla andra fortsätter gå så hamnar du efter. Ett litet snesteg och du hamnar på efterkälken. Du får inte gå för långsamt, inte för fort. Du får inte använda en annan marschteknik än alla andra eller tänka på ett annorlunda sätt. Om du skadade foten under fallet så kan du glömma att få kryckor, du ska fortsätta gå, precis som alla andra. Likt en robot.

Mina 10 år i grundskolan är avklarade. I onsdags så gick jag ut genom dörrarna på det kommunala högstadiet jag gått i fram och tillbaka de senaste 2 och ett halvt åren och vände mig inte om.

Jag har haft svåra problem med psykisk ohälsa senaste 5 åren, något som resulterat i sjukskrivningar, inläggningar och hemmavistelser. Större delen av sjuan och en stor del av åttan så var jag sjukskriven. Efter en lång vistelse på psyket bytte jag skola i slutet av sjunde klass. Min närvaro har alltså varit dålig, men mina betyg har varit bra.

Jag har haft tur, för även om jag missat lektion efter lektion så har jag ändå hängt med, haft relativt enkelt att ta in information och lagt mycket krut på att inte behöva gå om. För jag hatar att vara en prick. Jag har alltid älskat lärande och kunskap, men ogillat skolsättet i den kommunala skolan.

I femman så bytte jag från en kommunal skola till en friskola som var precis vad jag behövde. Jag följde steg och kurser och jobbade i min egen takt efter min egen förmåga med mål uppsatta för mig med hänsyn till mina starkare sidor och svagare. Efter en fyra månader lång sjukhusvistelse så behövde jag byta miljö och börja i en skola närmare hemmet. Jag var åter en del av den kommunala skolmiljön och skolsättet.

Jag hade en identitetskris och var även väldigt sjuk under min första tid där, men det jag minns starkt är att jag redan hade lärt mig mycket av det som sades redan i sjätte klass på friskolan. Men jag behövde göra det igen, för alla andra gjorde det, jag var en del av enheten och enheten lär sig tillsammans.

Efter ett tag så började jag lära mig igen, jag kom in i armén. Jag har varit sjukskriven mycket och under hemmavistelserna pluggade jag, det var enda sättet att hänga med då jag i skolan inte kunde koncentrera mig på grund av ångest. Matten var svår, SO och språkämnena var enkelt avklarade. Tiden behövde fördelas på ett effektivt sätt, där matten fick huvudfokuset. Jag fick bygga upp min egen läroplan för att platsa i den som skolverket byggt upp till oss lådinvånare.

Jag har älskat uppsatser i alla former, jag är så intresserad av saker att jag kan skriva ett tiotalsidor. Uppsatser skrivs hemma, inte i skolan. Där finns ingen lugn och ro, de iPads som fanns var upptagna och inspirationen blockerades av lagret ångest som slöts runt min hjärna. Min möjlighet att kika ut ur lådan och göra något personligt och helhjärtat försvann i skolan, därmed så fick jag ta med mig skolarbetet hem, medans skolan bara var en obligatorisk plats som jag behövde vara på under en viss tid. 

För mig så har skolan varit viktig för att möta min fantastiska klass och få en social gemenskap för att hindra min deprimerade hjärna från att fallera. Jag har alltid avskytt skolplikt, då läroplikt skulle med största sannolikhet vara effektivare enligt mig (dock så förstår jag principen och hur viktig den är). Du kan gå i skolan utan att lära dig, det är vad skolplikten egentligen säger. Du måste vara där, det är det viktiga. I nian har jag slagit rekord i antal fysiskt närvarande timmar, trots att min effektivitet varit låg. Men jag var där.

Ett stort problem med den kommunala grundskolan är att du är just en prick. Även om du har fantastiska lärare eller har fotografiskt minne så kommer du att vara en soldat. Om du redan kan allt som står i biologiboken så behöver du vänta på alla andra för att få möjligheten att gå vidare. Om du behöver mer tid för matten så får du ta den hemma, för även om den där uppgiften på svenskan redan är gjord så behöver du ändå gå på den lektionen istället för att fortsatt kämpa med ekvationer. Din individualitet är oviktig, gör som alla andra gör. Det är meningen att du ska lära och bära dig åt som alla andra. Din eld för vissa ämnen kommer att släckas, för du får inte utvecklas inom de ämnen du har ett intresse för, och får samtidigt inte den tiden och hjälpen du behöver för att utvecklas i de ämnen som du har svårt för. Dagen är för kort, lärarna är för få,

Jag är så tacksam för mina lärare dock, som har låtit mig skicka in uppsatser som är på 10 sidor och även förstått situationen jag varit i. De har även uppmuntrat mig till att fortsätta söka kunskap och vara engagerad i samhällsfrågor och även hjälpt mig hitta ett intresse i biologi. De är hjältar, för de jobbar för minimala löner och försöker uppmuntra varje elev brinna trots ett system som släcker deras glöd. De har för stora klasser i för små klassrum och bristfälliga lokaler och dåliga hjälpmedel. Men de fortsätter och det kommer jag alltid beundra dem för.

I höst så börjar jag gymnasiet, något jag inte trott skulle ske under mina mörkaste stunder. De två gymnasierna jag sökte till var frigymnasier som fokuserar på varje individs utveckling och mål. För jag tänker aldrig mer hoppa ner i lådan igen.

* 15% alltså 155 460 av dessa elever går i friskolor som självklart kan ha andra lärosätt, min text handlar i huvudsak om det problematiska med de kommunala skolorna och hur de behöver utvecklas för att varje elev ska få en optimal utbildning. Självklart finns de problem i alla skolor, privat eller inte.