Månadsarkiv: november 2013

Är du feminist?

Jag och Vivi skrev denna text. Läs noga.

Är du feminist? Venne, får man till svar. Okej vänta lite här nu, så du vet alltså inte om du vill ha samma rättigheter som män? Du vill alltså inte kunna få lika lön som dina manliga arbetskamrater inom samma yrke, fast du har samma erfarenheter och kunskaper? Du vill alltså inte få dina åsikter hörda? Svarade du ”jo” på dessa frågor? Gratulerar då är du feminist! Fortfarande inte lika övertygad? Läs denna texten, och bestäm sedan.

Att vara feminist innebär inte att du hatar alla män och vill döda dem. Det innebär att du vill behandlas likadant. Vi feminister hatar inte männen, vi hatar att kvinnor inte behandlas lika. För det första har kvinnor inte valt att vara kvinnor. Varför ska vi straffas för det? Kunskapen om feminism bland unga är alldeles för liten. Det är vi unga som är framtiden! Vi lär oss för lite om feminism i skolan. Nu tänker vissa som läser det här: ”Vadå att kvinnor har det sämre? Vem är det som jobbar hela dagarna för att tjäna pengar?” Okej, för det första. Vi kvinnor har inte alltid valt att stanna hemma. För det andra så även om vi jobbar så tjänar vi inte lika mycket som män. Kollar man statistiken blir man förskräckt. Varför tjänar män mer? Kvinnor måste i 40 år köpa mensskydd, piller och värktabletter, bära på en bebis i 9 månader (och under den tiden äta dubbelt så mycket), och tjänar ändå mindre. Har vi valt detta? Nej. Varför betala för något som man själv inte valt? Vissa flickor i andra delar av världen för inte ens gå i skolan. Av en enda anledning. De är flickor.

Män är mycket, mycket mer sällan offer för våldtäkt, över 90% av offren är kvinnor. I landet Kongo våldtas kvinnor hela tiden. Doktor Muwege får dagligen patienter, skadade på alla sätt. Så här berättar han om vad männen gör mot hans patienter till Läkartidningen: ”Hugger huvudet av maken och lägger det på kvinnans bröstkorg under våldtäkten, tvingar den våldtagna att sitta på glödande kol, kastar syra över underlivet, skär sönder brösten, värmer en plastflaska över öppen eld och kör upp den i slidan.”

Kvinnor, eller människor över huvudtaget borde inte behöva vara med om sånt här. Kongo är ett av världens fattigaste land, det är krigshärjat och mer än två miljoner flickor och kvinnor har blivit våldtagna. I Kongo är det farligare att vara flicka än soldat skriver Läkartidningen. Många barn har varit tvungna att se på när deras mammor våldtas och dödas. Fastbundna och hjälplösa. Vi spyr, världen är så jävla äckligt orättvis. Man vill skrika rätt ut när man läser om detta. Man vill gråta sig sönder och försöka få världen att förändras. Men vad hjälper det? Männen har ju makten där, i krigets Kongo. Männen har stor makt över resten av världen också. Kvinnors åsikter spelar ingen roll alls där. De betyder lika lite som våldtäktsmännen bryr sig om hur många liv de har förstört. Ingenting. Männen har makt överallt, såsom i klassrummet som i världen.

Har ni hört om flickan Malala? Hon är idag 16 år och kommer från distriktet Swat i Pakistan. När hon var 11 år började hon skriva dagbok för BBC under ett anonymt namn. Där skrev hon att skolorna för flickor sprängdes av Talibanerna som övertagit staden, kvinnor fick inte gå till köpcentrumet. Malala började att dokumentera hennes liv, hon kom ut med sitt namn och kämpade för flickors rätt att gå i skolan och utbildas. Hon sköts i huvudet på sin skolbuss, av en maskerad man. Hon överlevde, och i år nominerades hon till nobels fredspris, har träffat Barack Obama, och blivit en sån stor förebild för så många. För oss, som egentligen har det väldigt bra, men vill strida för att världen ska bli en bättre plats för alla.

Visste du om att när Amandas mammas farfar gick i skolan (han är 92 år nu) så fick flickor bara gå i skolan tills årskurs 7? Sedan skulle de vara hemma och städa, laga mat och bli en husmor. De fick bara leva med det, de föddes ju som kvinnor! Sverige har kommit långt sedan dess, men bara att veta att för mer eller mindre 80 år sedan så var det så. Att veta att i Sverige, som av många kallas “världens mest jämställda land” har det varit så här. I resten av världen kan det vara som det var för oss för 80 år sedan. Och för det landet, kan det ha varit en stor förändring.

Men det är lite jämfört med omvärlden. I Kina, för inte så jättelänge sedan var alla mammor tvungna att packa/binda in sina döttrars fötter så hårt att tårna bröts av helt. Detta var för att flickorna skulle stanna hemma och städa, tvätta och stå i köket medan männen skulle ut och jobba. Det var nästan en lag, den som inte gjorde så var det ingen som gifte sig med. Mammorna, som själva även hade bundna fötter, fick göra det själva på den 5 till 7-åriga dottern, fick strunta i att dottern grät och protesterade, var tvungen att binda ihop de små fötterna på det oskyldiga barnet. Vivis gammelmormor hade fötterna ihoppackade ett tag. Som tur var togs lagen bort och hon kunde ta bort det. Men tårna var redan avbrutna. Och allt detta, på grund av ojämställdheten. I vår äckligt ofredliga värld. Allt detta av samma anledning, att man är en kvinna.

I klassrummen förväntas vi flickor att hålla pli på de busiga killarna. När man skulle byta plats i klassrummet var det kille, tjej. Även i ung ålder. Vi fick uppdraget att hålla tyst på dem. För vi var flickor, vi var de fina flickorna, vi var de där som skulle göra bra ifrån sig. Flickor ska se efter killarna, vi är födda som männens tjänare. Vi har inget val, världen tar det som en självklarhet. Normer. Visst våra kroppar ser olika ut, men spelar könsorganet någon roll när det gäller lönen? Är män bättre anpassade för att vara chef inom t.ex teknik för det? Nej.

 

Vi skuldbelägger ingen, vi skyller inte på någon. Men tänk på det här. Tänk på, som lärare att inte göra så här mot eleverna. Lär dem inte att männen är mer värda. Lär dem om feminism, lär dem vad ojämnställdhet är. Vår värld kommer aldrig förändras annars. Vår äckliga, ojämställda så kallade ”värld”.

Nu ställer vi frågan igen: Är du feminist?

Amanda Strandh 12 år,  Vivianne Zhang, 11 år

Pappa

Idag är det farsdag. Detta blogginlägg är för dig. Du och mamma betyder allt. Utan dig skulle jag inte vara den jag är. Jag skulle nog inte spela fiol och piano. Jag skulle nog inte blogga, jag skulle inte skriva på det sättet jag gör och utan dig skulle jag inte ha klarat av det här året.

Du har alltid förstått. Du har alltid sett hur jag har mått, kramat mig när det har varit som värst och hållit mig när jag inte orkat mer. När mina knän har varit svaga av känslor har du hållt upp mig, när jag har varit förbannad, när jag har varit så oändligt ledsen har du varit där. Och jag älskar dig något otroligt mycket och du betyder så otroligt mycket.

Du med ditt lätt gråa skägg, med din humor och ditt vackra sätt att skriva på, med din musiksmak som (enligt mig) bara skriker. Pappa, du betyder så mycket. Och jag älskar dig. Tack för att du har hjälpt mig genom det här året.

Grattis på farsdag.

Deeped
Pappa DeepedPappa Deeped

Ta av masken, för maskeraden är slut nu

Vart jag än går ser jag människor som döljer sig själva, sina personligheter och sin själ. De är så rädda för vad människor ska tycka om en.

Jag är rädd. Att jag är för lång, speciellt det, är för knäpp, har min tokiga personlighet, min knäppa humor och mitt breda ordförråd. Jag är rädd att jag ska skrämma iväg folk. Med det att jag är usel på matte, bra på svenska och engelska. Det faktum att jag spenderar 3 dagar i veckan på musikskolan eller att jag bär med mig en fiol. Jag är rädd att jag ska såra någon för att jag inte passar in.

Jag är så rädd. Att någon ska säga saker till mig. Att någon ska prata om mig bakom min rygg, peka ut mina brister och få mig att bli mer osäker.

Jag är så rädd för detta. Jag är rädd för att förändras. Att mitt ständiga sökande efter vem jag är ska förändra mig, att det ska ändra min syn på världen. För vem är jag? Vem är jag egentligen?

Men jag ska försöka var mig själv. Ta av min mask, som har suttit på alldeles för länge och döljt mig. Maskeraden är slut nu. Jag ska börja använda min kjol i garderoben som jag varje morgon överväger att ta på mig men jag är rädd för vad människor ska tycka om den.

Men jag vill börja nu. Börja vara jag. Jag ska ta av mig min mask. Den masken som har tryckt ner mig. För jag är trött på att inte vara jag.

Men jag är jag, med min musik, med mitt ordförråd, med min usla matte och min knäppa humor.

Osäkerheten känner vi. Men ska vi inte börja vara vi nu? Ska vi inte ta av oss maskarna och vara oss? Och visa oss, säga våra åsikter och att inte låta någon trycka ner oss.
the fog