Månadsarkiv: maj 2013

Peace and love forever.

Första gången jag gick på festivalen var för 3 år sedan, Jag förundrades över den fantastiska musiken och såg nya artister. Jag var ganska liten då, men jag minns i alla fall.

Året efter kunde jag tyvärr inte gå för jag var i Västerås den veckan. Vilket var synd för det verkar ha varit ett väldigt bra år. Mamma och pappa berättade att dem varit på Kent och en massa annat och att det hade varit sjukt bra musik som spelades överallt. Och sedan gick jag förra året. Det var dem bästa dagarna på hela sommarlovet. Dem bästa dagarna någonsin faktiskt. Jag var på Kent, vilket var den bästa konserten under alla dessa dagar. Det spöregnade hela konserten, men som bara gav mera effekt. Och att så många trotsat regnet för att gå på den här konserten. Det är helt fantastiskt. Jag var också på Laleh, också en av dem bästa som konserterna. Det finns inte ord nog att beskriva den konserten. För det var sån anda. Sådan fantastisk anda.

Och det är själva grejen. Stämningen är den mest fantastiska på det stället. All musik och gemenskapen som bara strålar. Borlänge är som en egen sol dem här dagarna. Och fantastiskt är fortfarande en underdrift av vad det är. Jag är grymt tacksam för att jag fick gå dem här åren. Och jag älskar den här festivalen. Och det är tråkigt att det inte blir i år. Men så är det helt enkelt.

Jag skrev på en namninsamling. Jag vet inte varför. Jag visste att det inte kunde rädda festivalen egentligen. Jag tog bara ett snabbt beslut och funderade inte så mycket. Jag kände något slags hopp. Jag vet inte. Jag tyckte att jag bara ville göra något. Och jag vet faktiskt inte. Ni vet när man känner att man bara… liksom.. (gaaahhh vad svårt att förklara!!). Jag skrev på. Så är fallet. Men jag ville bara ha lite hopp, jag har haft dåligt med hopp på senaste tiden om allt. Jag fick lite hopp. Kanske onödigt. Men jag har för mig att något år var sloganen tro, hopp och kärlek men jag minns kanske fel. Jag tolkade insamlingen på fel sätt. Jag ville bara ”försöka”. Men nästan alla i min vänskapskrets skrev på den också.

Men jag ville bara skänka en massa  kärlek till er som arbetat med det här, Jesper som startat det för 15 år sedan. Jag vill ge er en stor kram som tack, och jag förstår att det var riktigt svårt med det här beslutet. Men jag ger er ändå en kram, skänker er all fred och kärlek och tackar än en gång för dem här åren.

Peace and love lever vidare. Och ni har förändrat, Borlänge, och Dalarna. Och världen.

Flower power my dear, flower power.

Flower powerFlower powerFlower powerFlower power

 

Canon eos 600D + 50mm

Nu har det stått stilla här ett tag. Sedan #blogg100 tog slut har jag tagit en paus för att pusta ut lite. But not anymore.

Jag stack ut och fotade idag. Jag gick runt i kvarteret och fotade alla träd och syrener jag ser. Grannarna har ett körsbärsträd som jag lånade. Jag tog 50mm objektivet och drog ner bländaravtalet. Blev väldigt bra bilder och jag har ett nytt favoritobjektiv.

Jag tänkte hur som helst försöka ta tag i det här med bloggen nu. Den kommande veckan har jag fullt upp. Musikskolans vecka och en massa teaterrep. Sen är det dem sista veckorna i skolan så en massa måste hinna bli färdigt. Har en bok som jag måste läsa cirka 100 sidor i tills nu i veckan  och så måste jag välja en sång som jag ska sjunga på en uppspelning. Kommer kanske inte bli mina långa postningar. För dem har jag faktiskt ingen tid att skriva. Men det kommer blogginlägg.

Ses imorgon.

Men ögonen är vackra.

ögonPå detta foto vet jag att jag har onoppade ögonbryn. Jag vet att jag har finnar, blämmor och fläckar vid och ovanför näsbenet. Jag ser trött ut. Det är jag. Men jag bryr mig inte.

Idag har allt varit upp och ner. Mitt mörker har varit där och tryckt ner mig och ibland lättat och sedan blivit svårare. Allt har varit tungt som ett betongblock och att andetagen har fastnat i halsen. Men när det har blivit ljusare har jag faktiskt gett ifrån mig ett leende då och då. Men nu är mitt betongblock här. Och det får jag leva med tills min sten försvinner och det mörka och svarta tonar upp sig till ljusgrått.

 

Hundrande #blogg100 #100

Jag gjorde det. Liksom. Nu är vi här. På inlägg 100 som jag har arbetat hårt för att få ihop. Visst har jag tappat några inlägg då och då. Mellan 75 och 77 sket det sig rejält, även fast jag inte vet om det är att jag räknat fel eller om jag bara glömde blogga och hoppade över 2-3. Jag har inte räknat om alla inlägg finns med.

Klockan 5 i tolv. Då fick man slänga upp en bild eller två. Men jag har faktiskt skrivit mera än tidigare och utökat mina kunskaper inom skrivandet. Har lärt mig en hel del faktiskt!

Det som fått mest visningar dem senaste 90 dagarna är själva framsidan. Den har fått 660 visningar. För mig är det mycket. Sen om enskilda inlägg är ”Föreställningarna” det som fått mest reaktioner. Jag själv tyckte att det blev ett bra inlägg. Men favoriten för mig, den som var svårast att skriva, men som jag sedan blev rätt så stolt över är ”Ålder är bara en siffra”. ”Staden” var också ett speciellt inlägg. Jag har skrivit om det fantastiska med att läsa böcker och ”Vart du än befinner dig” blev ett av dem inlägg med mest känsla. ”I still haven’t found what i looking for” efter att ha börjat lyssna på U2 igen och om inspirationen i ”Svarta hål och teleskop”. Jag har skrivit en hel del. Och nu när jag tänker efter, så har det varit en resa.

Så mellan 200 och 500 ord 2-4 gånger i veckan fram och tillbaka. Sedan när jag inte orkat skriva har jag slängt upp en bild. Men jag har lärt mig så mycket, mina inlägg och ordförråd har förändrats till det bättre antar jag, och har haft väldigt roligt under tiden. Även fast det har varit stressat 23.59 och hoppas på ett samarbetsvilligt internet dem där sekunderna det tar att posta bloggposten.

Men jag har nu skrivit 100 inlägg. Kanske några mer eller några mindre. Detta inlägg tog tre dagar att skriva. Dels för att jag har haft en stressig vecka med mycket att göra och samtidigt mycket som rört sig i huvudet på mig. Jag ville inte skriva det snabbt och ogenomtänkt klockan 10 på kvällen utom ville ta tid på mig och skriva det bra. Så är och var det.

Så nu är #blogg100 slut för min del. Och jag vill tacka för den här tiden. Nu kommer jag nog skriva mera efter det här. Inte bara lägga upp bilder. Och det är tack vare #blogg100 – utmaningen jag fått upp ögonen för att skriva mera. Och det betyder jättemycket för mig.

Mitt hundrande inlägg i #blogg100. Klart.

 

 

Vi går tillbaka till 99.

För det här får vara 99. För det slutade med att mitt 100:de inlägg fanns i den dator vars batterier ikväll gav upp. Och efter många olika teorier så ska vi alla minnas att den förmodligen är från 2008 och därav 5 år gammal. Vilket är bra för att vara en så välanvänd macbook.

Men med datorn försvann även ett blogginlägg. Jag har en bit av det sparat men det är för sent att skriva nu. Jag har ändå 2 inlägg att ta igen. Så vi kör så här. Det får duga.

Datorn kan räddas. Om vi köper ett sprojlans nytt batteri, som kostar 1395 spänn och med tanke på dennas dators fläktar så vet vi inte om det änns är värt det.

Samtidigt. Så har jag bilder på den datorn som jag inte säkerhets kopierat. Bilderna är mina första bilder jag tog när jag upptäckt fotograferandets konst. Och det är ju liksom inga bra bilder på en massa löv. Men de betyder mycket för mig och visar att jag har utvecklats sen då. Så jag vet inte. Så är det. Liksom.

Nu är jag trött.

nittionionde. #blogg100 #99

Jag har räknat fel antar jag. Detta är mitt 99 inlägg i #blogg100. Men när jag bläddrade tillbaka insåg jag att det var ett glapp mellan 74 och 77. Wow. Ojdå. Jag får väl kämpa lite till. Jag ville skriva en längre sammanfattning imorgon. För jag anser att imorgon är det mitt #100. Då har jag nått dem målen jag satte upp. Att skriva mera och arbeta mina texter extra. Jag ville utveckla min skrivarförmåga och puscha mig lite extra att göra det innan klockan 00.01. Sen har jag också räknat ut att jag postat 5 eller 6 inlägg klockan 23.59. Då har jag haft tur med ett sammarbetsvilligt internet.

Men ville bara berätta. Detta är 99. För mig var det inte  att blogga i prick 100 dagar som var min utmaning. För mig var det att våga skriva och skriva mer. Och jag tycker att jag har nått det.

Ses imorgon!

Någonstans vid en sjö

Det finns en ö. Den finns i Västerås ute på landet, i mälaren. Den är fin. Dess namn är Tidö-Lindö.
Sjö och land
Den har varit där så länge jag minns. Det är inte så konstigt faktiskt, då öar inte flyttar på sig. Varenada sommar har jag varit här. Både som en liten knatte som sprang runt, och pratade, eller nu när jag är äldre.

För mig är det inte sommar förränns man är här. Där borta finns det en brygga. Där brukar jag och min bror fiska. Om vi får en stor abborre brukar den bli middag, och om vi har tur får vi gädda.
Vid samma brygga kan man bada. Ibland är det riktigt kallt och stegen kan var lite aljig och hal. Men på sommaren, då är det 22 grader i den sjön.

Lite längre bort finns det en strand. Brevid lekparken. Där brukar nästan alla som bor på ön vara. Och leka i sanden, kasta macka eller ta ett dopp. Men när det är mycket folk finns det en liten kiosk.
Brygga uppe på stranden

Det är på den här ön som jag har mina flesta sommarminnen. Här som jag år efter år firar midsommar och även lekt i snön vid en kallare årstid. Det är här so Valborg eller julafton Brukar firas varannat år.

Idag var jag vid stranden. Jag tänkte tillbaka på sommrarna som spenderats med att sitta och spela kort med morfar, baka med mormor och fiska med min bror. Åka in till stan med mamma och önska bort åskan samtidigt som jag kramar pappa. Sen har jag lekt med samma leksaker som min ena kusin leker med idag ( den andra är lite för liten för att leka med hink och spade).
Men jag kommer ihåg dessa sommrar.

Och så kommer jag minnas fiskmåsarna. Som flög.högt. Och fångade fisk som ingen annan.Fåglar