Månadsarkiv: april 2013

Minnas #blogg100

Så. idag. Min längd har känts som en jävla förbannelse som man får leva med. Insett att den ny veckan börjar imorgon.

Men jag har också varit på avslutningsfest. Jag har ätit glass, pratat med mina vänner, skrattat ihjäl mig åt humor och pratat oxford-english. Gänget hade roligt. Vi fick diplom. Och det här kommer jag minnas föralltid. Musikalen Annie.

Tänka sig va? Att det redan har gått 6 månader sedan första repet. Det känns inte riktigt klokt. Och tiden har gått så fort. Jag kommer sakna det. Och minnas det som starten, som senare fick mig att börja med teater. Det är underbart.

Tack

Var du än befinner dig #blogg100 #84

”Vart du än befinner dig, där finns jag. Jag kommer hjälpa dig upp från marken om du ramlar och jag kommer låta dig gråta tills du inte har några tårar kvar. Jag kommer ge dig mina armar att hjälpa dig upp med, jag kommer låta dig skrika på mig om du känner för det.

Jag kommer alltid finnas där. Det lovar jag dig. Och vi ska le. skratta och gråta tillsammans. Jag finns här, och det lovar jag dig.

Jag kommer hålla mig stark, starkare än en klippa för dig och jag kommer stå rakt. Jag kommer finnas där, genom år. Och jag kommer vara er vän, dotter, släkting, kusin, tokstolle, bekant osv. För du, ni dom eller alla, detta är till er och jag finns där.”

Denna text är till er. Ni, allihopa, varende en. Om ni inte änns vet vem jag är och klickat er in här på något sätt. Eller er som jag har träffat, eller mina vänner.

Till mina underbara kusiner som är 2,5 år respektive 11 månader i sin ålder, er kommer jag alltid finnas där och leka och busa. Jag kommer lyssna på er, och finnas där. Och så vill jag hemskt gärna höra erat västeråsmål.

Denna text är också till mina föräldrar, för att ni finns där och är starka för mig, när jag inte lyckats. Och för att ni övertalade mig om att det inte fanns mumier eller spöken. Och att ni bara har varit där och kramat mig.

Och till alla mina underbara vänner, som får mig att skratta. Och för att ni är där. Stöttar mig och gör skolan lättare.

Och till min bror. Som jag bråkar om speldatorn med men som jag också ser upp till. Jag lyssnar när han spelar gitarr, och spelar som ett proffs. Eller att han har höga piano skills. Och även till min katt. Som jamar sådär gulligt när hon vill ut eller ha mat, och som ser när man har en dålig dag och kommer och muntrar upp en.

Och till er. Som jag sa i början. Allihopa. Tack så hemskt mycket. För allt, om ni så stått i en kassa på musikaffärn eller bara gett mig ett leende på stan. Ni är där allihopa. Imorgon ska jag le till alla jag möter. För er.

Kram, och tack för att ni finns och gör min dag.

But i still haven’t found what i looking for #blogg100 #83

U2 spelas i mina hörlurar. I Still Haven’t Found What I Looking For. Mina föräldrar har lyssnat på dessa i åratal. När maten lagas på fredagskvällar och spotify är på är det U2 som brukar spelas. Man uttrycker ett ”WOW!” och frågar vilka som spelar. Någon gång har jag sett på en dokumentär om bandet med min far. Sedan dess har jag lyssnat på dem då och då. Det har som en egen genre, och lyckas spela musiken på ett ovanligt sett, låtarna känns äkta. Riktigt äkta. Det märks att dem har spelat länge. Och att dem fortfarande spelar är mer fantastiskt. Och, hur ofta har ni hört en ungdom prata om U2?

Genrer. Jag kan lyssna på allt och välkomnar allt in i mina (egentligen pappas) orangea hörlurar. Indie har under dem senaste månaderna varit mitt liv. radical face, Sigúr rós och Bon iver, Birdy. Jag har en blandad smak, men musiken måste vara äkta, inspelade med kärlek och tagit sig den tid den behöver, texten ska betyda något. Sedan är jag fast. Och lyssnar sönder låtarna.

Nu blev det rock, eller snarare alternativt eller indie. Det är mycket Johnossi, The verve med sin ”Bitter sweet symphony” och Oasis, U2. Allting blandar jag. När jag känner för att lyssna, lyssnar jag på detta.

Jag lyssnar på pop också, men det är sällan, för det är inte jag. And thats it.

Allas musiksmak är annorlunda. För mig betyder musik så mycket. Musik är liksom mitt allt, för det är ju det jag håller på med. Det är liksom jag, för det är en del jag har tagit vara på, för att jag har fått dem möjligheterna. Jag är inte den bästa på att öva, jag övar på tok för lite. Det kan kännas omöjligt att lära sig dem där pianonoterna som jag svär åt. Allt kan kännas omöjligt, men jag har spelat instrument i 5 och ett halvt år (halva min livslängd, alltså halva mitt liv). Jag gav inte upp efter en månad då jag tyckt att det blev för många läxor. Nej då, jag fortsatte. Och här står jag idag. Jag har lärt mig. Den kunskapen kommer jag bära med mig. Komma ihåg. Min pappa brukar säga att ”musiken räddade honom från sporten”. Jadu. Sådan far sådan son och dotter? Sant.

 

Ni får mig att skratta och glömma allt för en stund

Jag längtar så.

Efter min sommar, efter värmen, efter solen. Jag längtar efter dammsjön, långsjön, Mälaren, landet, Västerås.

Det här ska bli min sommar. En sommar som jag ska finna mig själv, ordna upp mina tankar och skingra mitt mörker. Jag ska ha det bra. Och leva med värmen och inte klaga på den och minnas dessa dagar då jag bad till modernatur att skynda på med sommaren.

Men det är mycket som händer också. Och det är mindre än två månader kvar tills sommarlovet. Mycket kommer förändras. Jag tänker ofta på det.

Jag ville berätta om två av mina vänner. Dem är fantastiska. Helt fantastiska.

En av dem var på en Bieber-konsert igår och skrek säkert sig hes eller enligt henne själv ”dog och återuppstod igen”. Hon har runt 70-80 afficher på sina väggar, och vi har alla slutit ett avtal om att så fort vi får tag på en sådan affisch så ska vi ge den till henne. Beliber. Hon spelar gitarr och önskar sig en Justin parfym i födelsedagspresent.

Den andra brukar jag äta glass med. Cookie dough är den godaste, såklart. Och choklad är liksom som regnbågar? Och twilight är fan det bästa vi vet. Vi skrattar så vi gråter och har skämt som bara vi förstår oss på. Vi kan skratta åt potatis och söder te lärde hon mig gilla.

Dem båda vet allt om mig. Jag vet nog allt om dem. Jag har många fantastiska kompisar. Och alla betyder tokigt mycket för mig. Det här var två. Och ni alla betyder allt för mig.

Jag ville bara berätta om dessa två. Låt oss alla skratta tillsammans nu.

Trees is like humans.

2 pics in 1

 

Hittade två bilder som jag visste att jag kunde göra något av. Jag tänkte på min dåvarande twitterbakgrund. Hur jag hade sänkt ”opacity” och använt mig av blendern ”Screen”. Så jag kom på en idé. Och resultatet är här ovanför.

Jag lät kreativiteten flöda bara. Det var en hel del jobb. Men det blev bra tycker jag. Bilden på trädet skulle ha något sorts budskap. Att folk kan se igenom en. Och att huvudet är som ett träd som har trasslat till sig när vinden har blåst hårt. Men alla tolkar den nog olika. Hur tolkar du den?

Tisdag 23 april

skor

 

(bild från i påskas)

Goddag! Onsdag. Min hals gör så ont och inga kurer hjälper (och då har jag testat glass, 3 koppar honungste, halstabletter etc.) Så jag måste försöka sova bort det.

Så god natt. Imorgon har jag tid att skriva ett långt blogginlägg. Ses då.