Månadsarkiv: mars 2013

Komedi #blogg100

Jag kollar nu på en komedi. Den handlar om jordens undergång och två grannar som reser runt dem sista dagarna av jordens livstid. Rätt bra faktiskt. Rolig visst. Men sorgligt också.

Det sägs att en bra film är en film som får en att skratta och gråta. Som får en att bli förbannad och förvirrad.

Det är en jävligt bra film.

Jag gillar komedier och drama . Draman ser jag på lördagar. Då brukar det gå sånna filmer på 4:an och jag sitter då fastklistrad vid tven och ser när kära personer blir ihop och gör slut om och om igen men blir tillslut tillsammans och lyckliga i alla sina dagar. Jag vet alltid hur dem slutar. Same shit everytime. Men det är bara gulligt. Thats it liksom.

Komedien jag såg nu slutade sorgligt. Världen gick under. Ja. Men storyn var bra. Och komedier får mig att skratta av gråt och gråta av skratt. Den var bra. Och jag och min vän ropade ut i hela huset att den inte kunde sluta så sorgligt. Men den slutade så.

Nu ska vi se på en actionfilm. Inga bra eller dåliga slut. Bara en massa pang, boom och förvirring.

Maraton

Start. Jag börjar springa. Skyndar mig mot mitt mål. Jag försöker skynda på.

Allting går så fort. Jag kom och tänka på det idag igen. Jag hörde ”Första gången” av Miss Li (cover). Om man lyssnar på meningarna i första versen och orden hör man hur sanna det är. ”varför längtar du tills den dag du ska fylla sju. Varför skynda på när tiden snart är här ändå?”

Varför längtade man så mycket? Till sin födelsedag, som bara betydde att man blivit äldre. Och sedan många år senare vill man stanna tiden. Stoppa. Som om man springer ett maraton.

Jag springer så mycket det går men saktas ner av tröttheten i benen. Men mål närmar sig.

Då var det viktigt att vara vuxen. För att vara äldre var coolt. Det var vad vi tyckte. För vi såg upp till dem äldre. Dem fick gå på stora skolgården. Häftigt va?..

Så vi ville skynda på. När alla andra tog hål i öronen tog jag också det. Vi var 6 år. Prick. Det minns jag, och vi ville bli stora för dem fick ha finare örhängen. Coolt va? Det ville vi med.

Och sedan växer man upp. Och det blir inte som man tänkt sig.

Jag kom i mål. Mina ben gör ont efter maratonet. Varför skulle jag ha bråttom fram till mål?

Nervositet #blogg100 #52

Idag har jag mest strosat runt i mitt hus. Strosat och funderat på allt möjligt. Jag har tagit det lugnt, för idag igen hade vi en till föreställning med teatern jag pratade om igår. Idag var jag inte nervös. Nervositet. Något alla känner någon gång i sina liv. Varje gång innan man går upp på scen eller bara innan premiären. Om man ska hålla ett tal eller en föreläsning. Sedan släpper nervositeten när allt är spelat, sjungt eller pratat. Och sedan. Är det showtime.
RosOch man får rosor.

 

Glädje #blogg100 #51

Hur ska jag inleda det här inlägget?

Jag kan börja med att jag har haft en fantastisk dag. Helt jävla fantastisk dag. Jag spelar i en teater. Annie Jr. Vi spelar barnhemsbarn och det är så roligt.

Idag hade vi premiär. Det var slutsålt. Publiken var på plats och vi spelade det som vi har övat in i flera månader. En föreställning. Och det gick inte att beskriva glädjen man kände av att sjunga och dansa och spela. Så fantastiskt.

Jag har fått nya vänner. En massa nya vänner av det här. Skådespelarna som har repliker av barnhemsbarnen, allihopa. Ett fantastiskt gäng. Och teater är något som jag tycker är roligt och fått upp ögonen för under dem här månaderna av rep. Jag är så jäkla glad efter idag. Och när jag kom hem var och är jag så glad för alla människor som jag lärt känna dem här månaderna.

Vi har en till föreställning imorgon. Det kommer bli lika bra. Och fantastiskt. Det är roligast med vänner. Och vänner har jag fått. Och jag är så sprakande glad. Fantastiskt glad.

Om drömmar och verklighet. #blogg100 #50

När någon säger ordet dröm, vad ska jag tänka då? En dröm som kommer när man stänger ögonlocken och somnar eller en dröm med en önskan att besöka en plats, utföra något eller bara göra det man verkligen vill. Att säga : ”Det är min största dröm” .

Jag vill resa till new york. Och paris. I new york vill jag gå på broadway. Se på en massa musikaler och jag vill besöka time square, frihets gudinnan och jag vill besöka allt som är värt att se. Alla turistattraktioner. Men jag vill också se gatorna. Människorna där. Och det verkar som en underbar stad. Om jag skulle vara där så skulle jag inte gå runt och kolla i en karta dagen lång och leta efter en destination. Jag skulle gå och komma dit jag kom. Se allt spontant.

Paris kan jag inte så mycket om. Bara att jag vill se eiffeltornet och att jag valt franska i språkvalet. Jag vill komma dit. Av någon anledning har jag förälskat mig i staden utan att änns ha varit där. Jag har förälskat mig i språket utan att änns hört det. Det är en plats som jag ska besöka. Det är en dröm. En bra dröm.

Om många år. 7-8 kanske. När jag är äldre. Så ska jag flyga till mina drömmar. Till New York. Till Paris. Till London.

Men sömndrömmar då? Sådana som man kan önska att man kunde somna om och drömma vidare, eller sådana som är så fruktansvärda att man kämpar med att hålla ögonen öppna. Sådana som man försöker undvika. Sådana som egentligen tyvärr änns som dem mest verkliga. Jag kan vara rädd. Rädd för att somna och drömma mardrömmar. Förut drömde jag mardrömmar ca 8-9 dagar i sträck. Då överdriver jag inte. Inte samma, det var alltid nya. Men sen försvann dem.

Enligt mig är drömmar något som är en konstig sammanfattning av dagen. Bra som dåligt. Eller så är det bara något våran fantasi skapar av stress. Jag vet inte. Drömmar är något jag inte kommer förstå mig på.

Vad är det vi änns förstår oss på? Vi tror och vi tänker. Och vi drömmer och hoppas. Och vi ser och vi hör. Men vad finns det för logik? Men det som vi inte behöver. Det är logik. I drömmar finns ingen logik.

Mitt 50:de inlägg i #blogg100!