Månadsarkiv: februari 2013

I am #blogg100 #019


me

Jag skrev en om mig sida. Jag ville posta den här med.

Amanda är mitt namn. Jag är en ganska vuxen 11 åring som är 179 cm lång. Jag är en hejare på att fundera över allt och inget och grubbel och huvudbry hör till min vardag. Jag bor i den lilla staden Borlänge i Dalarna. Det är staden med Kupolen, Peace and love-festivalen och Jussi. Staden där man bor ett tag. Jag är alltså ett fan av dalahästen.

Vad finns här då? På denna blogg? Jag skriver av mig på denna blogg. Jag skriver mina tankar och funderingar och för mig blir det som ett arkiv. Ett arkiv med även mina foton. För jag fotar mycket. Med min kamera Canon eos 600D. Men den skriver vi mer om någon annan gång. Vad är det som man ska skriva mer? Jag kan säga att jag är musiker. Jag är en musiknörd. Jag älskar den. Jag spelar fiol, piano och går på kör. Jag lyssnar på indie, vilket är det mest vackra jag vet, alternativ rock är fantastiskt och min musiksmak är utbredd över land och dal.

Min första blogg startade jag i juli 2010. Jag var åtta år. Jag var väldigt liten. Jag visste aldrig riktigt varför jag startade den. Jag skrev lite vad som helst och det blev en dagbok med bilder från google och korta tråkiga ord. Jag förstod sedan vad jag ville komma med. Jag förstod sedan vad det var jag ville förmedla och säga. Jag ville nå ut.

Jag började fota med min kompaktkamera. Ett fotointresse växte sig fram. I december, år 2012 köpte jag en systemkamera. En canon som jag nämnde ovan.

En sammanfattning:

Mitt namn är Amanda. Jag är en musikgalen, fotograferande, lång tjej. Med ett huvud som funderar mycket.

Och detta är min blogg.

 

Skiing

20130212-222235.jpg
Wi-fi:et funkar inte just nu. Jag kan blogga från telefonen eftersom att jag har mobildata.

Glad semmeldag! Idag har jag förtärt två semlor, funnit ett nytt favorit te som får dela första plats och lagat god pytt i panna med min vän. Jag har åkt buss. Vilket är lika roligt som vanligt och funnit en app vid namn snapchat. Jag har blivit fruktansvärt trött nu. God natt, och tack för idag.

När himlen är grå ser man ut genom fönstret #blogg100 #015

Se UppåtmotljusYodaSe ut genom fönstret

 

Idag har jag sett ut genom fönstret. Jag har tänkt och saknat sommar och soliga dagar. Jag har knappt stått ut med kylan. Jag vill bara bort. Springa ifrån denna kyliga vinter. Jag vill bli en flyttfågel. Jag vill komma tillbaka när våren kommer och stanna. Jag vill till ett varm land. Dagarna blir långa. Väldigt långa. Och att se ut genom fönstret och tänka sig den varma asfalten och dem där 25 graderna. En värmande sol och den vackra ängen som är knallgul av maskrosor. mitt emot huset. Midsomrarna. Converse, skolavslutningar och sommarlov. Jeansshorts, brunbrända ben och bad. Jordgubbar, fotboll, peace and love. Värme.

Sommarminnen är vackra.

När inget skrivs #blogg100 #013

flower and snow
Cold

 

Canon EOS 600D + 18-55mm

Jag vet inte vad jag ska skriva. Jag vet inte alls. Jag har ingen inspiration. Ändå så väller den över mig men jag vet inte riktigt vad jag ska göra med allt. Alla ord finns men är så långt borta att man inte ser den.

Jag stirrar upp i taket. Det är vitt. Och tomt. Jag på något sätt väntade mig att se något annat där. Att se igenom det. En blå himmel. En sol. Inte vet jag. Av någon anledning kändes det så. Det kändes bara oväntat av någon anledning jag inte vet. Det kändes oväntat att inte se något där i taket.

Jag stirrar på det vita, tomma, oväntade taket.

Jag definierar oväntat som förvånansvärt, inte väntat att det skulle vara så. Jag definierar förvånansvärt som oväntat. Jag definierar dem båda som synonymer för varandra.

Om musik helt enkelt. #blogg100 #012

Jag finner inga ord. Dem tog slut när nästa låt började spela. Jag sitter här och funderar på vad jag ska skriva och säga. Det är som att skriva en sång. Väldigt svårt utan ord.

Efter en vecka utan en ton känns det tomt. Det är därför jag nu när jag mår bättre har kopplat in datorn i högtalarna och låter musiken flöda genom huset. Jag skapade en lista för några månader sedan. Den spelas. Om och om igen. Låtarna där är intressanta, texten är bra och dem har det där lilla extra som gör att det är svårt att tröttna. Dem har en själ och anledning. Och dem gör mig glad. Och dem gör mig varm. I hjärtat. Dem ger mig tröst när jag behöver det och ger mig tid att tänka. Det handlar om att lyssna noga. Att inte bara lyssna med öronen. Lyssna och hör med hjärtat. Se smärtan, kärleken, vänskapen eller sveken framför dig. Se det som dem pratar om. Se det dem sjunger om i sången framför dig. Dem har berättat något. Kanske. Det handlar bara om att hitta den musiken. Att hitta dem låtarna. Dem låtar som du vill höra berättelserna om. Dem tempona. Den musiken. Dem toner. Här nedan är min lista. Min lista som jag är väldigt stolt över. Den har känsla. Den berättar. All musik berättar.
Den här listan är jag.

Den heter dance like a bird. Det är det första jag tänkte på. Att dansa som en fågel.

En sång är en berättelse med ofattbart bra toner. Tempo. Med musik till helt enkelt. Musiken ska få mig att vilja sjunga, dansa (observera att jag absolut inte kan dansa), skratta eller gråta av glädje. Den ska gripa tag.