Månadsarkiv: februari 2013

Läsa är frihet #blogg100 #29

Jag har precis läst ut min bok. Den var så där perfekt. Jag ville inte släppa den. Jag blev uppslukad av storyn och tycket att det var synd att det inte kommer ut flera. Man fick tillsist svar på alla frågor som man undrade över. Men man vill läsa mera.

Bok

Nu måste jag ge mig ut på jakt efter en ny bok. Jag har hört om boken ”Divergent” av Veronica Roth. Att den ska vara en annan story men ganska lika tanke. Att den är fruktansvärt bra. Men vad är det jag nu vill läsa? Jag har länge funderat på att läsa den gamla versionen av Alice i underlandet på Engelska som står i våran bokhylla och dammar. För jag kan engelska bra.

Bok
Att läsa är något av det bästa världen någonsin skådat. Det är som att försvinna in i en tid som ingen någonsin visste fanns. Det är som att vara på en plats mitt emellan ett parallellt universum och en vanlig verklighet, eller som det där riket mellan dröm och verklighet. Att få var med ett äventyr som är skrivet. Att se händelserna framför sig, bara genom att läsa. Det fantastiska är att inget är omöjligt och att trotsa gränserna är att läsa, att se möjligheterna med att både skriva och läsa något underbart som kan ge oss olika känslor och att se allt ur en annan synvinkel. Det som är så fruktansvärt sorgligt i boken blir sorgligt inuti en själv och det som är glädje i boken och får en själv att le. Jag kan läsa om böcker och jag kan tankspritt fundera över dem och sitta och stirra framför mig på matten. Jag kan skriva själv på svenskan och får med mig ett rejält ordförråd och stavning som funkar bra. Och att jag kan tacka mina timmar av att läsa texten på dem vita sidorna för allting som dem har gjort för mig. Ur olika perspektiv ser man världen och livet annorlunda. Det är vad jag vill ha sagt. Och att se meningen med att läsa är svår när man inte änns har försökt. Att försöka hör till livet och själva konsten med att läsa.

bok

Genom dem senaste åren har jag läst många böcker på 400-500 sidor i vardera bok. När jag var cirka 9 år läste jag twilight-böckerna (fast sista läste jag nog när jag var 10). Lite senare läste jag Cirkeln. Jag läste halva Eld också, men när det kom in spöken och andar blev jag lite skraj. Sedan hade jag uppehåll från böcker ett tag. Läste lite då och då. Sedan kom pappa hem från bokmässan i september 2012 med hungerspels-trilogin. Efter någon månad eller två satte jag igång med att läsa. Lite då och då men sedan blev boken för bra för att lägga ifrån sig. Efter första boken tog det några månader tills jag läste andra och sedan läste jag om halva av den igen av någon anledning. Efter några månader, började jag läsa Revolt (vilket var i måndags).  Nu är den utläst i alla fall och jag får helt enkelt acceptera att det inte finns några kvar i serien och jag får leta reda på en ny bok som jag får plöja igenom.

Enligt mig är att läsa frihet.

Orange #blogg100

Kameralins

canon eos 600D + 18-55mm

Idag har jag läst. Läst och läst och suttit som besatt av boken som är beroendeframkallande. Den gör mig fundersam och jag går och funderar varför karaktärerna gjorde så och varför dem inte gjorde på ett annat vis. Försöker klura ut en massa frågor. Jag har cirka 30 sidor kvar i boken och sedan har jag läst ut alla i serien. Jag läser nu Revolt (tredje boken i Hungerspels-trilogin) och jag kan inte släppa den boken.

Like a train on their track #blogg100 #027

Jag sitter på ett tåg. Tåget ska till stockholm men jag går av i sala.

Solen lyser på utanför och ett vitt fält breder ut sig av snö. Det är lätt dimma utanför men inte för tät. Tåget går fort. Det känns fritt. Som att man kan åka vart som helst. Tågets luft är varm. Inte kvav men det är säkert nästan 30 personer i bara vagnen. En röst säger att nästa station är säter. Solen lyser in på mig. Det är bekvämt att resa med tåg.

Min pakning är tung. En väsa med kläder. En rygsäck med en dator som våger minst fem kilo (en gammal macbook). Och så har jag ju min kameraväska. Min kameraväska är lätt. Där i har jag bara kameran och ett objecktiv som redan är fastsatt på kameran. En laddare är också med.

Tåget sänker farten. Vi rullar sakta in till säters station. Det ända som låter är den där förskräkliga fläkten. Tåget börjar rulla igen.

Ännu ett fält kommer farande och en massa träd gör så att solen fimmrar.

Vad tänker jag när jag åker tåg? Jag tänker att jag kan komma vart jag vill. Jag tänker att jag, med många tågbyten kan åka genom ev värld. I alla fall världsdelen. En dag ska jag ska se världen men minnas mitt hem.

Det är trevligt att åka tåg. Det är fint att titta ut genom fönstret och att se skogar och åkrar. Det är en vacker upplevelse.

Today the sun has risen. Today the sun have shine. #blogg100 #026

SnowflakesAnd here are the sunwhite light, white worldsnow

 

Go’kväll.

Idag har jag suttit på ett varmt tåg och åkt till Sala. Jag satt närmast fönstret och hade solen i ansiktet, jag hade på mig en vinterjacka hela resan och satt bredvid ett varmt element som blåste ut varmluft. Men resan var trevlig. Inspirerande. Jag skrev även ett inlägg som kommer upp i morgon. Tåget tuffade in på perrongen vid 11 slaget och där möttes jag av morfar. Vi åkte sedan vidare till Västerås stad. Jag hann sedan gå ut och fota en liten bit till av världen. Solen sken starkare än en lampa och var bländande. Av 75 bilder blev 72 bra. Så ett tag framöver kommer bloggen fyllas av fina vinter bilder. Jag har även dragit på mig en förskräcklans hosta som får mig att fundera hur jag har lyckats förkyla mig så mycket. Jag mår för övrigt bra men denna jäkel sitter i. Host.

Fly like a bird, run like a leopard and act like a person. #blogg100 #025

vissen

 

Imorgon sätter jag mig på tuff tuff tåget och tuffar iväg till Västmanland. Staden är vid namn Västerås. Jag ska där åka till mina mormor och morfar och tillbringa mitt sportlov där. Jag ska träffa mina kusiner och ha jätteskoj. Bra sportlov. Och det ska bli bra att komma bort från denna lilla håla. Denna lilla stad. Som jag tycker är fantastisk.

Trees, beautiful trees #blogg100 #024

Träd, againBjörkTräd yeah

 

En bit där ifrån jag bor finns en stor gräsmatta. Gräsmattan är väldigt stor. På den finns det en liten lite plätt med cirka 12 träd. Inte stora, nej, dem är bara vackra. Dem står ut, eftersom att dem är det ända som finns på den ängen som inte är vanligt gräs. Dem står ut i mängden.

Jag kan inte ett skit om träd. Har aldrig kunnat och inte sett skillnaderna.

Det ända jag ser skillnaden på är björk. Av någon anledning.

Lyckan, musiken och sång #blogg100 #023

Idag har jag velat skriva. Det har faktiskt kliat i fingrarna, av olika anledningar. Jag fick inspiration som är sällsynt för tillfället. Jag skriver en berättelse som projekt i skolan som nu bara far iväg ock blir noveller med kapitel. Det blir bra. Och det känns bra. Jag ville också skriva en bloggpost om det som jag funnit idag. Och det som jag har förstått. Idag har varit inspirationsgivande. Så nu sitter jag här klockan halv tolv och skriver en bloggpost som jag har tänkt ut hela dagen. Nu behöver jag bara sätta ord på det. Det är det svåra i själva bloggandet.

Hör mig prata. En sorts smått hes röst, men skarp. Hör mig sjunga. En annorlunda röst. Den röst jag använder när jag är mig själv. För när jag sjunger är jag den jag vill vara. Alltså mig själv. Jag glömmer allt. Flyger upp bland molnen. Tänker inte på orden. Dem kan jag utantill. Dem kommer automatiskt ur min mun. Sedan kommer man tillbaka. Huvudet kan kännas tomt men lugnt. Som om man har sovit eller varit hypnotiserad. Samma sak är när jag spelar fiol. Då sjunker jag in i noterna och håller fast vid dem. Sedan har det gått 2 minuter och stycket är spelat. Man minns inte att man spelat. Men man minns tonerna som klingade. Men under tiden. Då tänker jag inte. Det blir ljust. Huvudet blir ljust. Det är det ända jag kan säga. Upplevelsen. Det är det bästa. Hypnosen som uppstår.

Jag sjunger oslipat. Jag har ingen sångpedagog men har gått på kör i nästan ett år. Men det låter fint. Inte illa, inte illa alls. Det låter bra. Det har jag skrapat ihop tillräckligt med självförtroende för att säga. Jag är bra på att sjunga. Det känns fint att säga det men ovant. Sång är det instrument jag har spelat längst. Jag har sjungit så länge jag kan minnas. Och ett minne jag har är en sommar när jag var 4 år och går runt i området och sjunger lille katt. Jag har sjungit på fioluppvisningar. Då sången varit ”My heart will go on” när fiolerna spelade den till och en gång skulle jag stå på ett bord som var ostabilt och när jag skulle gå ner efter avslutad melodi välte det. Jag gjorde mig inte illa. Absolut inte. Men jag minns det noga.

Och så minns jag när jag fick en sorts scenskräck förra sommaren då jag hade ont i halsen och sjöng ”What are words” med fel toner och ville sjunka ner i golvet. Jag hade fått sången i uppdrag eftersom att det var den aktuella låten för fiolgruppen.  Sedan dess har jag inte kunnat ta i utan gömt min röst när jag ska sjunga själv inför andra och vågar inte. Jag får väll arbeta bort det. Men kommer det försvinna? Jag är rädd för ett svar.

När jag spelar piano är de annorlunda. Jag tycker det är svårare. Av någon anledning. Det är två händer dem måste kämpa så hårt samtidigt. Det är så annorlunda. Det finns ingen hypnos där. Men jag har ju inte spelat det så länge heller. Bara i två år och inte i mer än halva mitt liv som med fiolen. Och noter är detsamma. Men det är fortfarande inte samma sak. Men det är roligt. Och en dag kommer nog hypnosen komma och omfamna mitt spelande på pianot med. En dag.

Det är vackert.

Backa

20130220-212025 .jpg

20130220-212034.jpg

Vad i hellskotta ska jag skriva? Det är så svårt. För jag har varken lust eller orken att skriva något genomtänkt. Jag är trött på att känna att man backar bakåt. Och springer framåt. Att man inte hinner springa efter. Eller backa bakåt utan att snubbla över en trästamm. Och att känna att man alltid är rädd för att den där trädstammen ska växa fram och att man ska ramla. Rädslan finns där. Att ramla och inte komma upp eller att komma längre. Känslan av att misslyckas.