Månadsarkiv: januari 2013

Listen #blogg100 #006

färgpalett

 

Jag går runt och trallar på alla låtar som snurrar runt i mitt huvud. Jag byter var femte minut och börjar sjunga på en annan. Jag vet vilka låtar jag sjunger. Men jag vet inte vart ifrån jag fått dem ifrån. Behovet av musik är galet och utan den blir det för tyst. På tok för tyst.

Jag sitter här  med min efterlängtade kopp te och lyssnar på urban cone. Den bästa delen är bridgen som får en att vilja sjunga högt. Jag lyssnar på ”ghost song” 

1:40. shit vad bra.

”I wanna become what people become, but i know i’ll stay here, I wanna become what i’ll never become” Doubt by Amanda Mair #blogg100 #005

Det finns en jävla massa saker jag vill skriva. Som vill kasta sig ut. Men när man inte finner ord så stannar dem inne och bara växer. Man vet inte hur man ska formulera meningarna och bara låter det va. Det är samma sak som i verkligheten. Då man bara håller allt för sig.

”You’ve got the word to change a nation but your biting your tongue. You’ve spend a lifetime stuck in silence afraid you say something wrong” Read all about it, part 3 av Emeli Sandé

När man lämnar allt åt sidan och väntar på att problemen ska lösa sig själv. När man minns allting och önskar att man kunde förändra det förgångna. Alla ord som blivit fel. Någonsin. Det slutar med att man blir tyst. Man vill inte säga något. Man är rädd för att såra någon och låter det vara.

”There where thing you never talked about” Ghost song av Urban Cone.

Sen blir man rädd för att ge någon annan problem. Så man höll sina egna tyvärr för sig själv. Man ville inte att någon annan skulle bli ledsen. Man ville inte nämna att något var fel. Man höll kvar dem inombords. Men det funkar inte. Man kan inte bevara dem själv och man kan inte låta dem vara.

”Don’t fool me, don’t fool the one you love
You need to, change directions” Déja vú av Urban Cone.

Sedan ler man ett oäkta leende som inte når ögonen på långa vägar. Man skrattar falskt. Man gör nästan allt för att dölja hur man mår. Det finns människor som genomskådar.

”Take these broken wings and learn to fly” Blackbird (glee versionen)  Från början av The beatles

Sedan kan man inte vara tyst. Då börjar man tala. Man talar och talar. Och berättar allt i detalj och får hjälp. Man blir stöttad. Man får hjälp. Och inser att man inte ska hålla tillbaka. Att om man håller allt för sig själv exploderar det och kommer ut till slut. Då det blir för tungt kommer allt ut. Och då blir det lättare.

Fly, fly, fly” In the End av The royal Concept.

Yeah, yeah, yeah #blogg100 #004

Hello
Jag har ägnat mig åt musik från kvart över 4 tills nu. Bara musik. Jag har promenerat till musikskolan och insett hur mycket den betyder för mig. Jag har haft kör och jag har spelat in covers. Jag känner mig jätteglad. Överlycklig.

Så idag hade jag inga guldfingrar. Jag skrev inte mycket. Jag har ingen sån dag. Och jag har heller ingen tid just nu. Imorgon har jag lite tid över. Jag ska försöka skriva lite då.

Svarta hål och teleskop #blogg100 #003

...smile to the wallDem dagar ord rinner ur fingrarna. Dem dagar man kan skriva 500 ord då man har mycket att dela. Dem dagarna då inspirationen flödar och gör att man blir uppslukad av skrivandet. Dem dagar man kärleksfullt skriver varenda bokstav. Meningar som bildas. Som sedan blir en lång text. Sådana som jag skrev varje lördag. När jag kunde sitta uppe till 2 och bara skriva utan gränser.

Sedan finns det dem dagar man bara sitter och stirrar på ett tom sida. Lyfter händerna men inte lyckas texta ett ord. Då all inspiration finns i ett svart hål precis som mycket annat. Lämnat någon stans långt bort i en rymd som ingen sett en skymt av. Och att inget teleskop någonsin kommer se den. Sedan upptäcker man, som en stjärna i fjärran. Den som varit försvunnen i tomma intet. Som ett kalejdoskop har den vänt och vridit på allt. Sätt det från en annan vinkel.

Jag sitter här och lyssnar på Oasis, the go-betweens och Fläskkvartetten. Jag skulle gärna ha en kopp te med. Klockan är 20.49. Jag har funnit inspirationen. Helt utan anledningar dök den upp bland allt som rör sig där uppe.

Inspiration kan försvinna lika fort som den kommer och man måste greppa den när man kan. Låta den flöda. Bara så där.

Står tiden stilla i ett svarthål?

inlägg #003

Mirror

i snö
todays

 

foto: pappa, redigering: Jag

Var ute och fotade med pappa idag. Vi gick runt i vackra staden, fotade allt som kom inom synhåll. Vi promenerade genom lilla Borlänge. Gata in, gata ut. Gick bort till musikaffären, där vi nu är stamkunder, och kom ut därifrån med ett par studiohörlurar, Midi-kabel, fioltillbehör och 800 spänn mindre i plånkan (plånboken).

I hantverkarbyn var slutstationen för våran photowalk. Bland dem 10 gamla hus som finns där. Kylan bet i kinderna och blåsten försvårade fotograferandet då det kylde ner fingrarna. Men det blev bilder i alla fall.

Grundbilderna finns på min och pappas Flickr som vi delar på. Klicka HÄR för att komma dit.

Jag har deltagit i #100dagar. Vad kul det ska bli. Är full med förväntan! 🙂

Dett1 inlägg är det första inlägget, #001 av #blogg100

Piano-hands

Piano-hands piano-soulPiano.

 

Long time no see, min vänner. Vart har tiden tagit vägen? Någon stans i fjärran världen. Jag skulle annars säga att jag inte har haft tid att blogga. Men det har jag haft denna gång, bara inte haft bloggen som mitt första val. Men nu är jag här. Vad ska jag skriva denna stund? Jag vet inte svaret, vet ni?

Fläskkvartetten spelas i mina högtalare. Visserligen är det inte jag som valt musiken, för det har min pappa gjort, men jag gillar den jag med. Och fastnade på en helt otrolig låt. Fantastisk av alla dess slag. Dennes namn är ”Stay the same” och gjorde att jag nästan fällde en tår.