2.0 #blogg100 #33

Förut visste jag vad jag skulle skriva. Jag hade det i huvudet, funderade om jag skulle skriva upp det för att komma ihåg det men jag trodde att jag skulle minnas en sådan bra idé. Men nu är den som bortblåst från mina tankar. Och min konsentration sviker mig mest hela tiden. Vad ska jag nu göra? Vad ska jag göra när mitt minne lämnar mig blått.

Låten ovan är så vacker av den anledning som kallas enkelhet. Låten kommer som något flygande och lämnar ett budskap. Bara så. helt enkelt.

Jag minns alltid vart mitt hem är. Jag minns alltid vem jag är. Men det är enkelt att lämna det bakom sig och bli en annan person som är fejk och tillverkad av inflytande som sedan lämnar en halft ovetande om vilken av dem som är jaget och vilken av dem som bara är en mask. Och att sedan låtsas. Låtsas att vara den man blivit på grund av osäkerheten. Jag har själv varit med om det. Med ett påklistrat leende som är för lätt att se igenom går man bland människor man bryr sig så mycket om. Men som inte ser att man blir som ett vrak inuti. På grund av det påklistrade leendet.

Jag började städa. Av ren frustration började jag städa som en tok. Varje dag. Det blev ännu mer frustrerande när det inte var rent så länge och jag började städa igen. Men en dag gav jag upp och lät mig själv falla ihop i soffan och skita i det där glaset som står på bordet. Så jag slutade springa upp och ner för trappan och lät det vara lagom rent på mitt rum. Jag lämnade den där pedantiska personen som jag trodde var jag och blev Amanda istället. Som är kan vara lika frustrerad av allt men inte försöker få bort den på ett sådant sätt.

Jag blev en bättre version. Amanda 2.0. Jag blev den som jag är. En enkelhet.

Leave a Reply