F*ck Haters

Du är så fet.. Jag skulle hellre vilka vara Sabrina alian istället för dig. hon är iallafall smal!”

Mitt första riktiga anonyma internethat, där de trycker ner mig genom mitt känsligaste ämne. Min vikt.

De muntrade upp mig, mina närmaste vänner och berättade hur jag skulle svara då hat är vardagsmat för dem. ”Ta inte åt dig, du vet att du är vacker”. Kommentaren satt kvar i alla fall, den gnagde inom mig och jag ångrade genast att jag åt för några minuter sedan. Jag kände hur sårad jag var, mitt första hat, det var någon som tyckte så om mig. Det var någon som tänkt så. Jag ringde Emma, jag ringde Aggie, jag ringde Frida. Jag fick lära mig att handskas med det.

Jag har fått kränkningar förut på ask.fm, där jag tog emot denna ”fråga”. Kränkningarna handlade mest om min längd och att jag är en hora som är feminist. Men att hataren gick på något så personligt och jobbigt för mig som mitt utseende, min kropp, då gjorde det jävligt ont.

Ask.fm är ett socialt medie där man kan ställa frågor till användare, antingen anonymt eller ej. Ask var en kul grej och ett bra sätt att låta människor lära känna varandra. Men idag är ask.fm den platsen där hat sprids så extremt. Man får knappt frågor längre. Bara kärlek eller hat.

redigerad hat 1

Detta är hat mina underbara vänner Aggie och Frida fått.

Jag blir så arg. Att folk vill dessa människor illa. Ni kanske anser att svaren är elaka eller för hårda. De kanske anses sarkastiska och som att mottagaren inte bryr sig. Och nä, till slut bryr man sig inte. Man vänjer sig. Vänjer sig.

Man vänjer sig vid kränkningar, men det gör lika ont ändå. Man vänjer sig vid sådana ord, ord som sänker personen så lågt. Man vägrar visa sig svag, eller att de hårda orden påverkar människan.

hat 2Det här är hat jag har fått på min profil. Hatet riktar sig sällan mot bara mig individuellt utan grundar sig i kränkningar mot mina vänner som jag blir sårad av då mina vänner är mitt allt. Hatet handlar också om det faktum att jag är feminist, att jag sjöng i en acapellagrupp eller att jag är lång och tydligen tjock. Det här är då bara ett urplock, det är mera än bara det här.

Är det inte sorgligt? Att människor anser att de har rätt att skicka kränkningar på sociala medier, då den personen kränkningarna riktar sig mot inte har gjort något? Skulle människor gå fram till den en person och kalla den tjock öga mot öga?

Varför kallar vi detta hat? Jag antar att det är ett ganska missriktat slang som används på internet då man får upprepade kränkingar anonymt. Ordet används ofta inom just ask.fm då det är där man oftast får ”hat”.

Det värsta är att vad människor än säger så kommer inte hatet upphöra, saken med internet är att det inte är lätt att spåra och att de som utsätts för detta är så vana vid det här laget att vi inte änns bryr oss om att anmäla detta. Dels för att det förmodligen inte skulle anses som ett prioriterat fall och att vi förmodligen skulle få höra det är vårat eget fel eftersom att internet och sociala medier är vår vardag.

Efter ett tag så blir man van vid att se dessa frågor på sin profil. Men vet ni? Det gör pissont. Men vet ni? F*ck haters.

Här är min ask: http://ask.fm/amanda_strandh

Varför mens är ett av mina dagliga samtalsämnen.

Det är skamligt, pinsamt, äckligt.

Man bör inte prata om något så personligt som mens. Man ska möjligen berätta för sin mamma när man har fått sin första men sedan så är det fel och det ska hållas hemligt och ingen ska märka. Nej, usch och fy för det mest normala på jorden.

Jag och mina vänner diskuterar det ständigt. Vilka bindor vi anser funkar bäst, hur våran mensvärk vill ta våra liv och försöker övertala någon att köpa choklad när vi är luspanka. För oss är menstruation det mest naturliga samtalsämnet.

Och det är ju det, det mest naturliga i hela världen. Hälften av världens befolkning lever med det en gång per månad. Men precis som det kvinnliga könet förtrycks, så förtrycks även våran mens. Den där mensen som du inte skulle finnas utan.

Det är ganska simpelt. Tack vare den där mensen, så finns vi. De cirka 7 miljarder människorna som finns just nu, och de som föds just nu är en menstruation grunden. Varför ska vi hålla tyst om den? Varför ska vi hålla käft och sluta klaga? Nej, det är vi som lever med att blod sipprar ut genom våran kroppsöppning. Det är vi som behöver köpa bindor, tamponger och övriga mensskydd. Det är vi som knappt kan stå upp av smärta vissa dagar. Detta återkommer dessutom en vecka per månad. Men nu klagar jag bara. Men vi hanterar det.

Fan vad sura vi blev. Nu måste vi ha PMS.

Eller, så blev vi faktiskt arga på dig, det du säger kanske irriterar oss, dina sexistiska kommentarer gör oss förbannade, och sedan lugnar vi oss. Vet du varför?

Vi har ingen rätt till våra kroppar. Så kom igen! gå och ta lite vett ja! Det är ju bara vi som kommer må skit över det och behöva betala dig för det.

Jag tänker då inte ge dig några pengar. Jag tänker inte stå ut med detta.

hon gav igen

”Men sluta klaga, du har det jättebra! ”

Anser du att detta är att ha det bra? Att en kvinna döms till dagsböter efter att ha försvarat sin kropp? Och att jag varje dag får höra kommentarer om min kropp, att jag är sur för att jag har pms och att man inte ska bry sig för jag ”överreagerar”.

Vet du. Jag är jävligt stolt över min mens. Och visst kan den vara pissjobbig ibland (inte jobbigare än patriarkatet då) så är jag jävligt stolt. Och jag kommer kämpa till den dagen det anses okej att prata om det och den dagen alla är jämlikar.

Tror du detta fortfarande bara handlar om mens? Tänk igen.

Lights will guide you home #blogg100

20140309-223721.jpg

20140309-223732.jpg

20140309-223745.jpg
Jag har hela mitt liv varit rädd för mörkret. När jag var yngre så vågade jag inte sova om inte mamma kollade efter monster under min säng och om inte dörren var öppen. Jag var så rädd för spöken att jag i fyran fick gå ut ur klassrummet när fröken skulle läsa spökhistorier. Några år tidigare så var min värsta skräck mumier och jag kunde inte kolla på Lasse-Majas detektivbyrå på julen.
Är inte fobier lustiga egentligen? Man är rädd för något, som inte är farligt eller existerar. Mörkret döljer samma saker som jag ser när det är ljust. Jag är inte rädd längre. Nu tycker jag att mörkret är en trygghet och tröst. Jag är inte rädd för mörker, hissar, ormar eller insekter.
Idag är jag rädd för att bli lämnad.

Det enda vi vet, är att vatten släcker eld och att eld kan sluka mig. Men mörkret slukar ljuset och mörkret slukas av eld som åter igen tänder den platsen.
Vi vet det mest logiska, att äpplen faller från träd, att 2 väte och en syre blir vatten.
Men mina lungor, det mest ologiska, de andas.
Min kropp, kan tydligen stå.
Mina ögon, som så många gånger värkt av sömnighet fortfarande är öppna.
Mina andetag som inte rasslar även fast min kropp är gjort av ett svart hål.
De mest existentiella är det jag inte förstår. Vi är det mest existentiella här, och jag förstår inte.
Vi lever än, efter allt ont människan gjort mot världen och varandra, och världen är världens största ting.

100 dagar är en lång tid #blogg100 #001

Vi kör i år igen. 100 dagar sträck. Jag ska gör allt för att hinna, och lyckas. I år tänker jag satsa på kvalité, och inte bara texter och bilder.

På senaste tiden har jag skrivit poesi. Så fort jag hittar en svart tuschpenna så klottrar jag alltid i alla mina skrivböcker, på mina armar, händer och fötter. En dålig vana som är svår att komma ifrån. Jag skriver på mina händer, det är inte bra det vet jag, men heller inte livsfarligt.

Så för att komma ifrån detta så ska jag skriva mina texter här istället, för att jag inte har råd med en miljövänlig penna som inte ”förgiftar mitt blod” om man nu ska tro på allt man hör här i världen.

Men för att komma tillbaka till ämnet så kommer det uppdateras oftare här. 100 dagar.

20140301-222822.jpg

20140301-222834.jpg

Vi gör val, men vi får inte välja

Den 14 september i år är det riksdagsval för alla som är 18 år fyllda. Om du inte vet vad det är så borde du nog jobba hårdare på SO-lektionerna. Det ska då väljas en ny regering, eller låta en annan ta över. Om Alliansen eller de röd gröna ska styra och vilka som ska sitta i riksdagen. Demokrati kallas det när folket får välja, rösta. Demokrati är det mest fantastiska som finns och det som visar alla människors värde och mänskliga rättigheter.

MEN. Resten av oss? Vi som sitter här tålmodigt och väntar på våran tur att förändra samhället och få vara med och styra dess utveckling. Vi som sitter här och rullar tummarna i 18-22 år. Är det bara jag som känner att vi inte har något att säga till om? Att våra diskussioner tystas i skolor och att vårt tyckande trycks undan? Vi har också en del i samhället. Det är vi som går i skolorna, det är vi som går på gatorna och det är vi som är framtiden. Hur blir det med det politiska intresset om vi inte får ta del av det hela i yngre ålder?

Den 14 september är det val. Jag är 12, ska fylla 13 år. Jag får inte rösta. Det är förståeligt ibland. När man läser jämnårigas facebookinlägg om hur förjävligt deras liv är eftersom att deras locktång gick sönder. Man måste förklara för större delen av dem mellan 10-15 år vad feminism är. Jag kanske inte är en så kallad genomsnittlig 12 åring som har läst oändligt många böcker och som faktiskt skriver annat i sin blogg än om vad man har gjort under dagen. Jag kan många gånger anses som en ”no lifer”.

MEN. Om jag hade möjligheten att säga något om valet så skulle jag göra det. OM jag hade möjligheten att förändra samhället skulle jag göra det och jag vet att många andra i min ålder och uppåt skulle göra det. ÄVEN fastän att vi är hormonstinna tonåringar som är katastrofalt vilsna många gånger. Jag säger inte att jag tycker att vi ska få rösta i den här åldern, men man borde sänka till 16 år, jag säger också att vi ska få diskutera politiken, ha ett sätt att bli hörda, ha omröstningar i skolor.

Jag har stoppats från att diskutera flera gånger. Folk, lärare har sagt åt mig, när jag försöker argumentera för min sak, diskutera, förändra och sprida mitt engagemang. Jag är inte den enda som vill förändra samhället i min ålder. Men då får även ni som är myndiga ställa upp och lyssna på vad vi har att säga.

Jag frågade några vänner på Kik-messenger, en gratis app för gratis chattmeddelanden. På vissa står inte deras namn då många skriver i meningar, citat osv. En av dem är Vivi, som jag skrev ”Är du feminist?” med.image (2)bild (1)

Fick inte med hela konversationerna.

Jag frågade alla samma fråga: ”Om du hade möjligheten att välja i valet, i den åldern du är nu, skulle du göra det?” Jag frågade även vad de skulle vilja förändra men fick inte med allas svar.

imageimage (1)

Jag skulle välja och jag skulle vilja förändra så mycket att det inte får plats i det här inlägget. Men vi får ju inte välja, och vi får ju inte diskutera så ofta heller.

Dit jag ville komma med det här blogginlägget var att vi faktiskt också har saker att säga till om. Vi är mitt ibland era val, så låt oss också säga till om det. Låt oss diskutera i klassrummen, uppmuntra oss att delta i argumentationer, att delta i diskussioner. Vill ni ha en stark  framtid? Här är vi, men ni får göra lite själva också.

Den 14 september är det val.

Tydligen kommer ingen kille någonsin gilla mig…

Därför att jag inte har det som killar söker efter i tjejer, i alla fall enligt några killar som gjorde en youtubevideo där de berättade om vad killar söker. Videon har tagits bort av användaren efter många kommentarer och videosvar om deras… idioti.

Jag passade inte in bland normerna. Enligt dem ska man vara kort. Jag är lång. Man ska vara lugn och tyst och inte ta för sig och delta så mycket i diskussioner bland deras vänner och allmänt. Jag är det vanliga jaget, som kan prata, diskutera och skratta högt bland människor. Men de säger också att man ska vara rolig och att man ska underhålla dem. Man ska inte vara för svår att få men inte för lätt. Man ska inte vara högljudd eller knäpp. Man ska ha fint, saltsprejat hår och ett fint leende. Man ska byta hårstil varje dag. Man ska ha en personlighet, en talang och man ska sporta.

Har dessa pojkar hört talas om kärlek? Eller ser de bara det materiella och vilka fördelar de får och vad som gynnar dem bäst? Kärlek handlar om att känna något för en person, och att var kär är att förbise personens brister och fördelar och kunna känna något så starkt genom känslor. Ska man behöva förändra sig för att någon ska känna något för en? Ska man behöva saltspreja håret, böja sig ner för att se kort ut, hitta en pose som får leendet att se stelt men bra ut, stänga inne sina känslor och sina högljudda skratt och tjut när man är glad och hålla inne på sina åsikter när det är något man inte tycker om?

Jag skulle inte kunna andas. Jag skulle inte kunna stå upp, jag skulle vara så nedtryckt, förödmjukad. Jag skulle få syrebrist, svimma, för jag skulle inte klara av att inte skratta hejdlöst, göra konstiga miner med mina vänner och göra knäppa saker och vara mig själv. Men jag vill inte förändra mig bara för att 3 killar på youtube säger det. Detta lurar i en massa tjejer som är så förälskade i tanken på kärlek att de inte duger och måste förändra sig och följa dessa killars önskemål på hur vi ska se ut och bete oss.

Jag skulle kvävas om jag inte var jag. Jag skulle få ont i ryggen av att dölja mina 176-178 cm och jag skulle aldrig tillåta mig själv att förändras för att någon annan skulle tycka bättre om mig då.

Men hörni. Lyssna inte på vad någon säger till er om hur ni ska vara, varken på youtube eller någon annanstans här i världen. Jag vet att det låter så oerhört klishé men ni får för tusan leva med det. Om ni ska finna kärleken i någon och om den ska finna kärleken i dig så ska man väl ändå finna kärleken i det äkta?

Men en dag kanske…

I spegeln ser vi oss.

Jag vill varna för att denna text innehåller mycket prat om vikt och ätstörningar och om du är känslig för detta innehåll så ber jag om ursäkt. Jag vill bara få samhället att ifrågasätta idealen som är så sjuka och så oerhört fel och skadar så många människor.

Idag åkte jag förbi en busshållplats. Om ni har stått på en busshållplats så vet du att det finns reklam där, för tv-program, för ICAs eget bröd och för barncancerfonden. Ett bra sätt att sälja då det är många som väntar ett antal minuter på bussen. Denna busshållplats är ”min” busshållplats. Jag väntar på 603:an varje morgon fem dagar i veckan vid den och den är precis vid min förra skola. En skola där jag vet att många väntar på bussen för att komma hem.

Men reklamen jag såg idag var annorlunda. Det var ingen reklam som sa att man skulle donera pengar för forskningen om cancer, och det var inget tv-program som skulle börja på tv3 eller ICA som berättade om sitt surdegsbröd. Det var en reklam för viktklubb.se, med en kvinna som stod framför sitt föredetta jag som hade kurvor och möjligen var kraftig. Kvinnan hade nu gått ner flera kilo och magen hade förlorat en del. Ett genialt koncept då för- och efterbilder ofta motiverar folk att träna, äta nyttigt och gå ner i vikt och då det står på reklamen att man kan välja den lätta vägen så gör man det. Viktklubb2

Men hur påverkar detta omgivningen? Hur påverkar detta oss som står vid den där busshållplatsen varje morgon och kommer se den bilden? Vi som redan känner idealen och vi som redan försöker att acceptera våra kroppar och inte förändra varje liten skavank som är fel.

Jag har alltid känt idealen. Jag har gråtit över min kropp redan när jag var 6 år gammal efter att en pojke sa att jag sprang långsamt pga. att jag var tjock. Jag har slutat äta 3 gånger i mitt liv för att jag ville bli smal och inte såg något annat sätt, men började äta igen efter att jag insåg hur korkat det var och efter att mina föräldrar pratade lite vett med mig. Men när man väl gör det finns inget vett, det finns inget annat än ens mål. Den ständiga vikthetsen från samhället som påverkar unga flickor och pojkar. Som står vid dem här bussplatserna varje dag, läser samma ord och ser samma människa stå och skaka hand med sitt gamla jag.

Vikthetsen är redan stor. Den generella statistiken för människor med ätstörningar i Sverige är 100 000. Det är 2 st Borlänge.

Ni minns nog Miss Skinny-kampanjen, när en webbshop för folk med endast size zero skulle öppna. Det visade sig sedan vara ett pr-trick från frisk&fri – riksföreningen för ätstörningar som ville skapa en debatt och få människor att prata om ätstörningar och förstå allvaret i dagens sjuka ideal. Detta skapade diskussioner, men fick också en negativ effekt och kunde vara utlösaren för många ungas matproblem.

Men hur tänkte viktklubb (eller aftonbladet som äger den)? Att det skulle få flera användare som betalade 99 kr i månaden? Ja, kanske. Men i vilken ålder? Kanske är det flickor som spenderar hela sin månadspeng på det, eller som går in för att läsa tips för viktnedgång.

Det fanns andra sätt att nå ut till målgruppen som viktklubb vill ha hos sig, men varför inte använda bussreklam? Det är enklast att nå ut till folk.

En vän till mig lägger upp bilder på instagram där det står att man dricker ett glas vatten till frukost, ett glas mjölk till lunch och ännu ett glas vatten till middag. Och sedan med den kaxiga kommentaren : ”Get used to it fat-ass”. Min vän gjorde inte bilden, hon hittade den förmodligen på tumblr, men hon la upp den som en påminnelse åt sig själv att inte äta. Jag pratade med henne, och hon förstod äntligen. Att hon är vacker, och att hon inte ska behöva bli sjuk bara för att samhället är sjukt med dess syn på kroppar.

De flesta har nog hört om ”Succédieten” 5:2. Det går inte att gå in på aftonbladet för att läsa nyheter utan att få ”Dem gick ner 19 kilo med 5:2″ kastat i ansiktet. Det går ut på att man ska äta normalt 5 dagar i veckan och banta 2. Läkare rekommenderar det, så då måste det väll vara bra, eller? Men tänk om man lägger på en dag till? 4:3. En dag till? 3:4 Och ännu en? 2:5.

Dagens ideal är redan gigantiska. Unga människor råkar illa ut. Kraven som sätts, målen som sätts, kan till slut få fruktansvärda konsekvenser. Jag läser aftonbladet för nyheterna. Jag vill vet vad som händer i världen, utanför den där smockfulla bussen som jag är på till och från skolan. Jag vill inte läsa om dieter, viktminskning och hur man kommer i form. Det är inte därför jag är där.

Jag tränar, och jag försöker äta nyttigt. Det är det enda som kan hindra mig för att må dåligt över min kropp och jag känner att en bättre självkänsla är på väg. Jag mår bättre med mig själv, och det är det viktigaste. Inte hur många kilon jag tappar, inte hur många sitt-ups jag gör. Det viktiga är väll att leva ett långt, friskt och lyckligt liv.

Men vad var det som var fel med reklamen? Den når ut till fel personer. Även om många bilister kör förbi busshållplatserna så läser de inte på skylten. De som tar sig tid att faktiskt läsa på skylten är vi som står där varje dag och varje gång vi läser texten så kommer det präntas in i vårt huvud, att det finns ställen att förändra, och sätt att förändra. Även fast man är smal är det inte det man ser, och bara prat om vikt kan dra ner en till ett hål av ångest av mat och att man hoppar över lunchen. Så ett tips till viktklubb är att försöka göra reklam för rätt målgrupp och inte få mig eller någon annan att gråta över dennes kropp. Många gånger kan reklam få fler negativa effekter än positiva och med detta förstärks idealen. Ni hjälper folk med att få en hälsosam livsstil, men ni offrar också många unga som kan hamna i ett träsk av ätstörningar som kan vara svårt att ta sig upp ur. Så hitta ett annat sätt.

De ständiga jävla idealen om vikt, smalhets. Det börjar bli gammalt nu. Börjar inte ni också tröttna på det nu?

Är du feminist?

Jag och Vivi skrev denna text. Läs noga.

Är du feminist? Venne, får man till svar. Okej vänta lite här nu, så du vet alltså inte om du vill ha samma rättigheter som män? Du vill alltså inte kunna få lika lön som dina manliga arbetskamrater inom samma yrke, fast du har samma erfarenheter och kunskaper? Du vill alltså inte få dina åsikter hörda? Svarade du ”jo” på dessa frågor? Gratulerar då är du feminist! Fortfarande inte lika övertygad? Läs denna texten, och bestäm sedan.

Att vara feminist innebär inte att du hatar alla män och vill döda dem. Det innebär att du vill behandlas likadant. Vi feminister hatar inte männen, vi hatar att kvinnor inte behandlas lika. För det första har kvinnor inte valt att vara kvinnor. Varför ska vi straffas för det? Kunskapen om feminism bland unga är alldeles för liten. Det är vi unga som är framtiden! Vi lär oss för lite om feminism i skolan. Nu tänker vissa som läser det här: ”Vadå att kvinnor har det sämre? Vem är det som jobbar hela dagarna för att tjäna pengar?” Okej, för det första. Vi kvinnor har inte alltid valt att stanna hemma. För det andra så även om vi jobbar så tjänar vi inte lika mycket som män. Kollar man statistiken blir man förskräckt. Varför tjänar män mer? Kvinnor måste i 40 år köpa mensskydd, piller och värktabletter, bära på en bebis i 9 månader (och under den tiden äta dubbelt så mycket), och tjänar ändå mindre. Har vi valt detta? Nej. Varför betala för något som man själv inte valt? Vissa flickor i andra delar av världen för inte ens gå i skolan. Av en enda anledning. De är flickor.

Män är mycket, mycket mer sällan offer för våldtäkt, över 90% av offren är kvinnor. I landet Kongo våldtas kvinnor hela tiden. Doktor Muwege får dagligen patienter, skadade på alla sätt. Så här berättar han om vad männen gör mot hans patienter till Läkartidningen: ”Hugger huvudet av maken och lägger det på kvinnans bröstkorg under våldtäkten, tvingar den våldtagna att sitta på glödande kol, kastar syra över underlivet, skär sönder brösten, värmer en plastflaska över öppen eld och kör upp den i slidan.”

Kvinnor, eller människor över huvudtaget borde inte behöva vara med om sånt här. Kongo är ett av världens fattigaste land, det är krigshärjat och mer än två miljoner flickor och kvinnor har blivit våldtagna. I Kongo är det farligare att vara flicka än soldat skriver Läkartidningen. Många barn har varit tvungna att se på när deras mammor våldtas och dödas. Fastbundna och hjälplösa. Vi spyr, världen är så jävla äckligt orättvis. Man vill skrika rätt ut när man läser om detta. Man vill gråta sig sönder och försöka få världen att förändras. Men vad hjälper det? Männen har ju makten där, i krigets Kongo. Männen har stor makt över resten av världen också. Kvinnors åsikter spelar ingen roll alls där. De betyder lika lite som våldtäktsmännen bryr sig om hur många liv de har förstört. Ingenting. Männen har makt överallt, såsom i klassrummet som i världen.

Har ni hört om flickan Malala? Hon är idag 16 år och kommer från distriktet Swat i Pakistan. När hon var 11 år började hon skriva dagbok för BBC under ett anonymt namn. Där skrev hon att skolorna för flickor sprängdes av Talibanerna som övertagit staden, kvinnor fick inte gå till köpcentrumet. Malala började att dokumentera hennes liv, hon kom ut med sitt namn och kämpade för flickors rätt att gå i skolan och utbildas. Hon sköts i huvudet på sin skolbuss, av en maskerad man. Hon överlevde, och i år nominerades hon till nobels fredspris, har träffat Barack Obama, och blivit en sån stor förebild för så många. För oss, som egentligen har det väldigt bra, men vill strida för att världen ska bli en bättre plats för alla.

Visste du om att när Amandas mammas farfar gick i skolan (han är 92 år nu) så fick flickor bara gå i skolan tills årskurs 7? Sedan skulle de vara hemma och städa, laga mat och bli en husmor. De fick bara leva med det, de föddes ju som kvinnor! Sverige har kommit långt sedan dess, men bara att veta att för mer eller mindre 80 år sedan så var det så. Att veta att i Sverige, som av många kallas “världens mest jämställda land” har det varit så här. I resten av världen kan det vara som det var för oss för 80 år sedan. Och för det landet, kan det ha varit en stor förändring.

Men det är lite jämfört med omvärlden. I Kina, för inte så jättelänge sedan var alla mammor tvungna att packa/binda in sina döttrars fötter så hårt att tårna bröts av helt. Detta var för att flickorna skulle stanna hemma och städa, tvätta och stå i köket medan männen skulle ut och jobba. Det var nästan en lag, den som inte gjorde så var det ingen som gifte sig med. Mammorna, som själva även hade bundna fötter, fick göra det själva på den 5 till 7-åriga dottern, fick strunta i att dottern grät och protesterade, var tvungen att binda ihop de små fötterna på det oskyldiga barnet. Vivis gammelmormor hade fötterna ihoppackade ett tag. Som tur var togs lagen bort och hon kunde ta bort det. Men tårna var redan avbrutna. Och allt detta, på grund av ojämställdheten. I vår äckligt ofredliga värld. Allt detta av samma anledning, att man är en kvinna.

I klassrummen förväntas vi flickor att hålla pli på de busiga killarna. När man skulle byta plats i klassrummet var det kille, tjej. Även i ung ålder. Vi fick uppdraget att hålla tyst på dem. För vi var flickor, vi var de fina flickorna, vi var de där som skulle göra bra ifrån sig. Flickor ska se efter killarna, vi är födda som männens tjänare. Vi har inget val, världen tar det som en självklarhet. Normer. Visst våra kroppar ser olika ut, men spelar könsorganet någon roll när det gäller lönen? Är män bättre anpassade för att vara chef inom t.ex teknik för det? Nej.

 

Vi skuldbelägger ingen, vi skyller inte på någon. Men tänk på det här. Tänk på, som lärare att inte göra så här mot eleverna. Lär dem inte att männen är mer värda. Lär dem om feminism, lär dem vad ojämnställdhet är. Vår värld kommer aldrig förändras annars. Vår äckliga, ojämställda så kallade ”värld”.

Nu ställer vi frågan igen: Är du feminist?

Amanda Strandh 12 år,  Vivianne Zhang, 11 år

Pappa

Idag är det farsdag. Detta blogginlägg är för dig. Du och mamma betyder allt. Utan dig skulle jag inte vara den jag är. Jag skulle nog inte spela fiol och piano. Jag skulle nog inte blogga, jag skulle inte skriva på det sättet jag gör och utan dig skulle jag inte ha klarat av det här året.

Du har alltid förstått. Du har alltid sett hur jag har mått, kramat mig när det har varit som värst och hållit mig när jag inte orkat mer. När mina knän har varit svaga av känslor har du hållt upp mig, när jag har varit förbannad, när jag har varit så oändligt ledsen har du varit där. Och jag älskar dig något otroligt mycket och du betyder så otroligt mycket.

Du med ditt lätt gråa skägg, med din humor och ditt vackra sätt att skriva på, med din musiksmak som (enligt mig) bara skriker. Pappa, du betyder så mycket. Och jag älskar dig. Tack för att du har hjälpt mig genom det här året.

Grattis på farsdag.

Deeped
Pappa DeepedPappa Deeped