Fri till slut

Idag slutar jag åttan och i augusti påbörjar jag mitt sista år i grundskolan. Jag har klarat ett år till. Ett väldigt omtumlande år. Just det här läsåret är det året man förändras som mest, det året som är mest känslomässigt instabilt och det året som man finner sig själv. Jag tror det stämmer in på de flesta. Jag är en annan människa nu, tack och lov. Jag rörde mig i en självskadande spiral i början, sökande bekräftelse. Jag ville trycka undan allting som var jag för att bli som de andra, för jag trodde det var så man var lycklig. Allting gjorde ont.

Men nu har jag hittat min plats, hittat människor som aldrig skulle skada mig. Jag har hittat människor som inte låter mig skada mig själv. Jag har börjat acceptera att jag är jag. Jag är inte populär, jag är introvert, jag är deprimerad och har inte samma ork som andra, och jag är jag.

wallflower (noun)
a person who see’s the world for what it really is, all the beauty and the ugly.
someone who knows life is only for the one who is not afraid to die and that joy is only for him who does not fear to be alone.
these are the most amazing people you will ever meet and you will never, not even if you try, forget them.

Jag är en wallflower. En sån där som står på utsidan och blickar inåt, reflekterar. Jag ser världen för vad den är, med all dess skönhet och fulhet. Jag är introverten som kanske står vid sidan om men deltar om jag har nåt att säga.

Jag har klarat ett år till. Ett sjukt omtumlande år. Jag har lärt mig ta tillbaka mitt liv efter ptsd, jag har börjat hantera min depression, fått en fungerande medicin och fått lära mig att hantera min ångest. Jag har lyckats ta igen skolan efter att ha varit sjukskriven större delar av läsåret. Jag har mått förjävligt, varit förtvivlad, frustrerad och tagit mig igenom varje sekund när orken tar slut.

Men jag har också känt mig lycklig, en känsla som tidigare hört hemma i min vildaste fantasi. I augusti ska jag ta nian med storm. Jag ska jobba hårt för att få de betygen jag vill ha och som jag behöver för att komma in på den linjen och det gymnasiet jag vill gå på. Jag ska nå dit jag vill nå, för min skull.

Untitled
Untitled

Vad jag lyckats åstadkomma under ett år.

Jag har överlevt.
Mitt nyårslöfte förra året var att jag skulle ta livet av mig. Det är helt sjukt när jag skriver det nu, men det är den kalla sanningen. För förra året denna tid satt jag i en sjukhussäng på barn- och ungdomspsykiatrins slutenvård. Där satt jag i närmare 4 månader och kämpade hårt för att sluta leva. Vilken tur att löftet bröts.

För i år har jag åstadkommit så jävla mycket. Vinster och förluster och allt därimellan. För jag kom ut i Mars och fick lära mig leva i ett civiliserat samhälle igen. Och i Maj fick jag fortsätta 8an på en ny skola endast 2 minuter från mitt hem. Jag behövde inte ta igen någonting även fast jag varit sjukskriven i ett halvår. Jag var och är fortfarande riktigt sjuk och lider av en väldigt djup depression, generaliserat ångestsyndrom, social ångest och nu även utmattningsyndrom på mackan. Men jag fucking överlevde. Det är så sjukt.

För när jag kom ut var det som att jag var nersliten till det innersta lagret och så sårbar, och mina mediciner skapade en känsla att jag drömde. Allt jag ville höra och känna var att jag dög och jag behövde bekräftelse. Jag lät människor utnyttja mig och använda mig hur de ville. Men jag fucking överlevde. Och det är helt sjukt.

Jag har också börjat med KBT-terapi och fått en ny psykolog när BUP äntligen efter cirka 4 år fattat att jag behövde pröva något annat.

Jag har träffat människor, sagt förväl till andra. Jag har fått fantastiska vänner som bryr sig om mig och där jag är en självklar del av dem, och där jag inte behöver kämpa för att passa in. Där jag bara är. Jag har också avslutat giftiga relationer med människor som bara tog energi och gjorde mig väldigt illa. Jag har aldrig lyckats med det tidigare. Det är ju helt sjukt.

Jag har haft ett fantastiskt förhållande, som tog slut, men som ändå lärde mig vad riktig smärtsam underbar kärlek är.

Jag har gått från att sitta i en säng på ett sjukhus och vara så deprimerad att jag inte känner någonting alls, till att känna någon sorts lycka över att jag har levt ett helt år och brutit mitt löfte.

Jag har ramlat så många gånger, fuckat upp totalt, spårat ur, gjort dåliga val, gjort bra val, gjort misstag, försökt skydda människor, sårat människor, blivit sårad. Jag har haft veckor med ständig panikångest, jag har haft veckor som varit helt ok, och jag har haft veckor som varit rent ut sagt förjävliga och då jag velat uppfylla mitt löfte. Men jag har överlevt. Jag har gjort så himla mycket. Jag har åstadkommit så mycket. Varje dag är en kamp upp ur sängen när man bara vill ligga kvar och somna ifrån sin misär och rivande sorg. Men om jag har klarat 365 dagar av det så kan jag klara 365 dagar till.

Jag är så jävla bra. Och jag har en jävla lång väg kvar. Men för ett år sedan så fanns ingenting. Vägen bara tog slut. Men jag har äntligen lyckats lägga asfalt.

Aura
Aura
Aura

Angående bloggen så har jag bestämt mig för att verkligen göra det här till min blogg. Jag ska helt enkelt sluta bry mig om vad andra kanske vill läsa. Jag tänker lägga upp det jag vill. Dela med mig av mitt liv hur förjävligt eller bra det än är.

Det skulle kunna vara din son.

Det skulle kunna vara din lilla son som ligger där vid vattenbrynet.

Det skulle kunna vara ditt barn, din ögonsten, det finaste du har.

Det skulle kunna vara ditt käraste barn, som har spolats upp död på stranden.

Men det är det ju inte. Ditt barn sitter bredvid dig och ritar en teckning på något du inte är helt säker på vad det ska föreställa. Ditt barn som är helt och rent, med ett jollrande skratt och som du sett växa upp i ett tryggt hem i trygga, hela och fina Sverige.

Ditt barn har ju mat på bordet varje dag, går på dagis. Det värsta som har hänt ditt barn är att hens marsvin har dött eller cykel blivit stulen. Ditt barn kommer hem varje dag efter att ha lekt med sina kompisar ute i lekparken och ditt barn kommer hem varje dag från skolan. Ditt barn kan gå på cykelvägen till skolan utan att du behöver oroa dig för att hen ska bli sprängd i luften av en bomb eller skjuten av IS.

Du och ditt barn har en jävla tur. En jävla tur att din familj bor i Sverige. Om du är etniskt ”svensk” så har du ännu mer tur. För du behöver inte stå ut med främlingsfientlighet och du behöver inte oroa dig över utvisning eller att få ett uppehållstillstånd. Du behöver inte leva med rasism varje dag och SD vill inte skicka ”hem” dig. Du har privilegiet.

Men pojken på stranden hade inte tur. Pojken som låg där livlös på stranden, uppspolad av vågorna, föddes i Syrien. Pojken på stranden, dog när han var 3 år. Kanske lika gammal som ditt barn. Alan Kurdi drunknade som 3 åring den 2 september 2015. Ett barn vars liv inte änns börjat, ett barn som om han hade fötts i Sverige skulle ha gått på dagis och åkt till BR varje helg, som hade fått bada i badkaret hemma, istället för att drunkna i det djupa kalla vattnet utanför turkiets kust. Alan hade inte tur. Smugglaren hoppade av och lät de 12 personerna på den lilla båten klara sig själva. Den förliste, inte så oväntat, och Alan, hans bror och mamma drunknade i de höga vågorna.

källa: Aftonbladet

källa: Aftonbladet

Pojken på bilden ovan, som ser ut som vilken pojke som helst, är död. Han är död eftersom att han var tvungen att fly från sitt hemland. Han är död eftersom att det inte finns några legala vägar till en säker plats, när deras liv var i fara varje sekund.

Men pojken där på stranden ville bara komma åt dina skattepengar, ellerhur? Du ville hjälpa dem på plats, för dem får ju inte komma här och ”befläcka” ditt vackra land med sin kultur. Pojken som inte längre andas ville ju bara leva på bidrag, ellerhur? Han ville ju bara leva på dina pengar!

Din äckliga egoistiska jävel.

Allt pojken som ligger där på stranden ville ha var en framtid. Möjligheten till ett liv utan krig och svält. Om han och hans familj kunde ha stannat i Syrien så skulle de ha gjort det. De var antigen att fly eller dö.

Men den där pojken, pojken som ligger där på stranden, Alan han kunde ha varit din son. Om du hade fötts 476,3 mil bort från din säkra tillvaro i Sverige.

Det skulle kunna vara ditt barn som ligger död på stranden. Det skulle kunna ha varit du som behövde leva med samma smärta som Alans far, Abdullah. ”Mitt liv är slut nu”; så skulle du också tänka. Om det vara din son som låg där på strandkanten, om du hade förlorat de käraste du hade, om du hade förlorat din ögonsten som nu ritar en blandning av en elefant och en giraff.

Alan hade inte samma tur som du. Så tänk om nästa gång du vill skicka tillbaka flyktingarna till deras raserade hus och deras döda släktingar.

”Åk tillbaka barn! Ni har bara sett er egen mamma bli skjuten och överlevt en omöjlig resa över medelhavet. Men vi har faktiskt riktiga problem”.

Så när du funderar över om du och dina barn ska äta köttfärsås och spagetti eller makaroner och korv till middag, så kan du faktiskt också tänka på dem som inte hade den turen att välja och sluta med dina äckliga rasistiska påhopp och sluta hålla med SD.

För barnet där på stranden, skulle ha kunnat varit ditt.

källa :AP

källa :AP

När SD vann

Sverige. Vad fan tänker ni med?

Jag skäms över att ha svenskt ursprung, och jag skäms över landet jag föddes i. Jag skäms över faktumet att 801178 stycken av Sveriges befolkning röstade på ett parti som är så fyllt av hat och fientlighet. Det är rent ut sagt pinsamt.

Sverigedemokraterna fick 12,86% av rösterna. Det faktumet. 12,86% av Sverige vill inte ha min bästa vän eller hennes familj. De vill inte ha mig, pga faktumet att jag är bisexuell, för det tillhör inte heteronormen och om jag i vuxen ålder någonsin skulle få för mig att villja ha barn med någon som biologiskt är av samma kön, så ska jag inte få det. För, jag citerar:

”Detta är orsaken till att vi motsätter oss statligt sanktionerad
adoption för såväl ensamstående, som samkönade par och polyamorösa
grupper.”

För att enligt SD så betyder ensamstående och homosexuella att barnet inte får en bra uppväxt, för att då har inte barnet en så kallad ”kärnfamilj”. Eller:

”Vad är det som säger att den s k normaliseringen slutar med att bi- homo- och transpersoner skall normaliseras? Varför inte personer som begår tidelag (sex med djur) eller pedofili? Dessa sexuella avarter är inte normala och kommer aldrig att vara normala.” – Björn Söder

 
Att svenska folket accepterar denna diskriminering och dessa påhopp mot människor gör mig mörkrädd. Att svenska folket accepterar att ett främlingsfientligt parti fick 12,86%. Att SVENSKA FOLKET RÖSTADE på ett parti som vill tillbaka till ett utrotande, bortförande och ett diskriminerande av MÄNNISKOR. Faktumet att SD anser sig ha rätt att skita i det som kallas ”mänskliga rättigheter”. Faktumet att ca 18% i min hemstad röstade på detta parti. Detta parti utan hjärta, mänsklighet eller en hjärna.

När jag träffar en person som förespråkar Sverigedemokraterna blir jag inte bara arg, för att den människan varken accepterar mig eller någon annan som inte anses ”svensk-” eller ”hetero” nog, jag blir ledsen. För den människan vill få bort dem människor som flytt genom hemska förhållanden, som kanske sett sin mor bli skjuten eller sitt syskon dö. Att komma till ett land utan att kunna kommunicera eller utan familj. Hur i helvete skulle DU som röstade på SD känna om du var i deras sits? Att komma till ett land där 12,86% inte vill ha dig där. Eller att du i hela ditt liv kämpat med att samla mod och berätta din sexualitet men sedan får höra att din kärlek jämförs med pedofili. Att din kärlek till en människa av samma kön eller din identitet är fel.

När SD vann, och fick störst antal nya röster, sänktes ett mörker över Sverige. Ett mörker som visar vilket omänskligt och rent idiotiskt samhälle vi bor i. Den sorgen jag och så många andra känner över att människor inte accepterar varann. Den sorgen som visar att massmorden som utfördes för närmare 75 år sedan inte har lärt människor någonting.

När SD vann, insåg jag att rasismen är större än någonsin och flödar i vårt land. När SD vann, insåg jag hur viktigt det är att sprida kärlek och budskapet om en värld fylld med acceptans och tolerans.

Men när Sverigedemokraterna vann, då tappade jag hoppet.

Varför mens är ett av mina dagliga samtalsämnen.

Det är skamligt, pinsamt, äckligt.

Man bör inte prata om något så personligt som mens. Man ska möjligen berätta för sin mamma när man har fått sin första men sedan så är det fel och det ska hållas hemligt och ingen ska märka. Nej, usch och fy för det mest normala på jorden.

Jag och mina vänner diskuterar det ständigt. Vilka bindor vi anser funkar bäst, hur våran mensvärk vill ta våra liv och försöker övertala någon att köpa choklad när vi är luspanka. För oss är menstruation det mest naturliga samtalsämnet.

Och det är ju det, det mest naturliga i hela världen. Hälften av världens befolkning lever med det en gång per månad. Men precis som det kvinnliga könet förtrycks, så förtrycks även våran mens. Den där mensen som du inte skulle finnas utan.

Det är ganska simpelt. Tack vare den där mensen, så finns vi. De cirka 7 miljarder människorna som finns just nu, och de som föds just nu är en menstruation grunden. Varför ska vi hålla tyst om den? Varför ska vi hålla käft och sluta klaga? Nej, det är vi som lever med att blod sipprar ut genom våran kroppsöppning. Det är vi som behöver köpa bindor, tamponger och övriga mensskydd. Det är vi som knappt kan stå upp av smärta vissa dagar. Detta återkommer dessutom en vecka per månad. Men nu klagar jag bara. Men vi hanterar det.

Fan vad sura vi blev. Nu måste vi ha PMS.

Eller, så blev vi faktiskt arga på dig, det du säger kanske irriterar oss, dina sexistiska kommentarer gör oss förbannade, och sedan lugnar vi oss. Vet du varför?

Vi har ingen rätt till våra kroppar. Så kom igen! gå och ta lite vett ja! Det är ju bara vi som kommer må skit över det och behöva betala dig för det.

Jag tänker då inte ge dig några pengar. Jag tänker inte stå ut med detta.

hon gav igen

”Men sluta klaga, du har det jättebra! ”

Anser du att detta är att ha det bra? Att en kvinna döms till dagsböter efter att ha försvarat sin kropp? Och att jag varje dag får höra kommentarer om min kropp, att jag är sur för att jag har pms och att man inte ska bry sig för jag ”överreagerar”.

Vet du. Jag är jävligt stolt över min mens. Och visst kan den vara pissjobbig ibland (inte jobbigare än patriarkatet då) så är jag jävligt stolt. Och jag kommer kämpa till den dagen det anses okej att prata om det och den dagen alla är jämlikar.

Tror du detta fortfarande bara handlar om mens? Tänk igen.

Lights will guide you home #blogg100

20140309-223721.jpg

20140309-223732.jpg

20140309-223745.jpg
Jag har hela mitt liv varit rädd för mörkret. När jag var yngre så vågade jag inte sova om inte mamma kollade efter monster under min säng och om inte dörren var öppen. Jag var så rädd för spöken att jag i fyran fick gå ut ur klassrummet när fröken skulle läsa spökhistorier. Några år tidigare så var min värsta skräck mumier och jag kunde inte kolla på Lasse-Majas detektivbyrå på julen.
Är inte fobier lustiga egentligen? Man är rädd för något, som inte är farligt eller existerar. Mörkret döljer samma saker som jag ser när det är ljust. Jag är inte rädd längre. Nu tycker jag att mörkret är en trygghet och tröst. Jag är inte rädd för mörker, hissar, ormar eller insekter.
Idag är jag rädd för att bli lämnad.

Det enda vi vet, är att vatten släcker eld och att eld kan sluka mig. Men mörkret slukar ljuset och mörkret slukas av eld som åter igen tänder den platsen.
Vi vet det mest logiska, att äpplen faller från träd, att 2 väte och en syre blir vatten.
Men mina lungor, det mest ologiska, de andas.
Min kropp, kan tydligen stå.
Mina ögon, som så många gånger värkt av sömnighet fortfarande är öppna.
Mina andetag som inte rasslar även fast min kropp är gjort av ett svart hål.
De mest existentiella är det jag inte förstår. Vi är det mest existentiella här, och jag förstår inte.
Vi lever än, efter allt ont människan gjort mot världen och varandra, och världen är världens största ting.

100 dagar är en lång tid #blogg100 #001

Vi kör i år igen. 100 dagar sträck. Jag ska gör allt för att hinna, och lyckas. I år tänker jag satsa på kvalité, och inte bara texter och bilder.

På senaste tiden har jag skrivit poesi. Så fort jag hittar en svart tuschpenna så klottrar jag alltid i alla mina skrivböcker, på mina armar, händer och fötter. En dålig vana som är svår att komma ifrån. Jag skriver på mina händer, det är inte bra det vet jag, men heller inte livsfarligt.

Så för att komma ifrån detta så ska jag skriva mina texter här istället, för att jag inte har råd med en miljövänlig penna som inte ”förgiftar mitt blod” om man nu ska tro på allt man hör här i världen.

Men för att komma tillbaka till ämnet så kommer det uppdateras oftare här. 100 dagar.

20140301-222822.jpg

20140301-222834.jpg

Vi gör val, men vi får inte välja

Den 14 september i år är det riksdagsval för alla som är 18 år fyllda. Om du inte vet vad det är så borde du nog jobba hårdare på SO-lektionerna. Det ska då väljas en ny regering, eller låta en annan ta över. Om Alliansen eller de röd gröna ska styra och vilka som ska sitta i riksdagen. Demokrati kallas det när folket får välja, rösta. Demokrati är det mest fantastiska som finns och det som visar alla människors värde och mänskliga rättigheter.

MEN. Resten av oss? Vi som sitter här tålmodigt och väntar på våran tur att förändra samhället och få vara med och styra dess utveckling. Vi som sitter här och rullar tummarna i 18-22 år. Är det bara jag som känner att vi inte har något att säga till om? Att våra diskussioner tystas i skolor och att vårt tyckande trycks undan? Vi har också en del i samhället. Det är vi som går i skolorna, det är vi som går på gatorna och det är vi som är framtiden. Hur blir det med det politiska intresset om vi inte får ta del av det hela i yngre ålder?

Den 14 september är det val. Jag är 12, ska fylla 13 år. Jag får inte rösta. Det är förståeligt ibland. När man läser jämnårigas facebookinlägg om hur förjävligt deras liv är eftersom att deras locktång gick sönder. Man måste förklara för större delen av dem mellan 10-15 år vad feminism är. Jag kanske inte är en så kallad genomsnittlig 12 åring som har läst oändligt många böcker och som faktiskt skriver annat i sin blogg än om vad man har gjort under dagen. Jag kan många gånger anses som en ”no lifer”.

MEN. Om jag hade möjligheten att säga något om valet så skulle jag göra det. OM jag hade möjligheten att förändra samhället skulle jag göra det och jag vet att många andra i min ålder och uppåt skulle göra det. ÄVEN fastän att vi är hormonstinna tonåringar som är katastrofalt vilsna många gånger. Jag säger inte att jag tycker att vi ska få rösta i den här åldern, men man borde sänka till 16 år, jag säger också att vi ska få diskutera politiken, ha ett sätt att bli hörda, ha omröstningar i skolor.

Jag har stoppats från att diskutera flera gånger. Folk, lärare har sagt åt mig, när jag försöker argumentera för min sak, diskutera, förändra och sprida mitt engagemang. Jag är inte den enda som vill förändra samhället i min ålder. Men då får även ni som är myndiga ställa upp och lyssna på vad vi har att säga.

Jag frågade några vänner på Kik-messenger, en gratis app för gratis chattmeddelanden. På vissa står inte deras namn då många skriver i meningar, citat osv. En av dem är Vivi, som jag skrev ”Är du feminist?” med.image (2)bild (1)

Fick inte med hela konversationerna.

Jag frågade alla samma fråga: ”Om du hade möjligheten att välja i valet, i den åldern du är nu, skulle du göra det?” Jag frågade även vad de skulle vilja förändra men fick inte med allas svar.

imageimage (1)

Jag skulle välja och jag skulle vilja förändra så mycket att det inte får plats i det här inlägget. Men vi får ju inte välja, och vi får ju inte diskutera så ofta heller.

Dit jag ville komma med det här blogginlägget var att vi faktiskt också har saker att säga till om. Vi är mitt ibland era val, så låt oss också säga till om det. Låt oss diskutera i klassrummen, uppmuntra oss att delta i argumentationer, att delta i diskussioner. Vill ni ha en stark  framtid? Här är vi, men ni får göra lite själva också.

Den 14 september är det val.

Tydligen kommer ingen kille någonsin gilla mig…

Därför att jag inte har det som killar söker efter i tjejer, i alla fall enligt några killar som gjorde en youtubevideo där de berättade om vad killar söker. Videon har tagits bort av användaren efter många kommentarer och videosvar om deras… idioti.

Jag passade inte in bland normerna. Enligt dem ska man vara kort. Jag är lång. Man ska vara lugn och tyst och inte ta för sig och delta så mycket i diskussioner bland deras vänner och allmänt. Jag är det vanliga jaget, som kan prata, diskutera och skratta högt bland människor. Men de säger också att man ska vara rolig och att man ska underhålla dem. Man ska inte vara för svår att få men inte för lätt. Man ska inte vara högljudd eller knäpp. Man ska ha fint, saltsprejat hår och ett fint leende. Man ska byta hårstil varje dag. Man ska ha en personlighet, en talang och man ska sporta.

Har dessa pojkar hört talas om kärlek? Eller ser de bara det materiella och vilka fördelar de får och vad som gynnar dem bäst? Kärlek handlar om att känna något för en person, och att var kär är att förbise personens brister och fördelar och kunna känna något så starkt genom känslor. Ska man behöva förändra sig för att någon ska känna något för en? Ska man behöva saltspreja håret, böja sig ner för att se kort ut, hitta en pose som får leendet att se stelt men bra ut, stänga inne sina känslor och sina högljudda skratt och tjut när man är glad och hålla inne på sina åsikter när det är något man inte tycker om?

Jag skulle inte kunna andas. Jag skulle inte kunna stå upp, jag skulle vara så nedtryckt, förödmjukad. Jag skulle få syrebrist, svimma, för jag skulle inte klara av att inte skratta hejdlöst, göra konstiga miner med mina vänner och göra knäppa saker och vara mig själv. Men jag vill inte förändra mig bara för att 3 killar på youtube säger det. Detta lurar i en massa tjejer som är så förälskade i tanken på kärlek att de inte duger och måste förändra sig och följa dessa killars önskemål på hur vi ska se ut och bete oss.

Jag skulle kvävas om jag inte var jag. Jag skulle få ont i ryggen av att dölja mina 176-178 cm och jag skulle aldrig tillåta mig själv att förändras för att någon annan skulle tycka bättre om mig då.

Men hörni. Lyssna inte på vad någon säger till er om hur ni ska vara, varken på youtube eller någon annanstans här i världen. Jag vet att det låter så oerhört klishé men ni får för tusan leva med det. Om ni ska finna kärleken i någon och om den ska finna kärleken i dig så ska man väl ändå finna kärleken i det äkta?

Men en dag kanske…